Åkte kollektivt nu på morgonen och i fordonet hade man riggat upp tv-skärmar där ett bildspel visades, ett fint projekt med flera instanser inblandade. Det matades fram den ena bilden efter den andra med vyer från stadens olika delar från sent 1800-tal och framåt.
Jisses.
Jag satt som totalt förhäxad av bildkavalkaden, kunde inte ta blicken från skärmen. Alla vyerna, platser, hur de ändrat karaktär och utseende. Människorna som ibland poserade och ibland bara var i vimlet.
Mycket, mycket givande. Självfallet ramlade jag djupt ner i gropen för total nostalgi och megavemod. Vet inte vad jag egentligen känner vemod över bara någon diffus längtanskänsla. Egentligen inte över svunna tider utan mer en odefinierbar känsla som inte känns olustig men lite bitterljuv, den dröjer sig kvar kring staden och människorna som bott där och bor där idag. Resultatet blev som alltid att jag känner hur kär jag är i min stad.
Tur jag hann se hela bildspelet annars var risken överhängande att jag tuffat förbi "min" hållplats och åkt vidare.
5 kommentarer:
Vilket bra initiativ... jag får ju lust att åka kollektivt bara för att titta på det där, men jag behöver ju knappast, eftersom jag bor mitt i smeten så att säga / Eva
Mmm, jag brukar också känna av den där känslan. Ibland ofta och ibland lite mer sällan.
Vilken fin resa du fick. Får även den känsla/längtan till tiden då man var yngre/liten. Människor som jag saknar så det gör ont. Måste åka den turen.
Kram
Vilken fin resa du fick! Jag blev nostalgisk och vemodig på ett visst muséeum, över människor och det liv de levt med de livsvillkor som var förr. Känner att jag är känsligare för sådant nu.
Eva: tror det var i samarbete med en student och en massa instanser i kommunen...
Camilla: just bilder har en tendens att locka fram den där feelingen...
Nickan: exakt, så det gör ont. Så mycket kan man sakna.
Fliselin: mmm, vet vad du tänker på! och det är samma här... känsligare nu än förr!
Skicka en kommentar