 |
| Pappersmuggsgegga är det nya svarta. |
Du trodde kanske att det inte skulle komma någon löparrapport här?
Men givet - det måste komma en! Jag var bara tvungen att söndagstoffla runt lite hemma först och sedan rann vi iväg på dansuppvisning och söndagen gick så där rekordfort som bara söndagar kan göra.
Jag frågade Mannen när vi käkade frulle om vi hade tuggat klart loppet eftersom vi hade tid att göra det i bilen hem igår.
- Nä, inte stänger man chatten inte, var Mannens svar. Nä, det är ju så. Man tuggar loppet ett par dagar.
Hur var det då?
I ett ord?
Varmt.
Vi började med att hamna i en bilkö in till Götet. Det skapade en viss oro kan man väl lätt säga. Man vill inte sitta i en bilkö, utan nummerlapp och känna stresshormonerna spruta ur öronen.
Vad man vill känna är stämningen och den lätt stickande doften av liniment. Vilket vi också fick eftersom det till sist ordnade sig så fint.
I startfållan när det var dags att springa iväg fick min löparklocka en knäpp och tappade plötsligt kontakt med världsalltet. Djisus, fullt påslag på stresshormonerna igen. Under några förvirrade minuter tryckte jag nog på alla små knappar som den klockan har. Tack och lov tickade den igång och jag kunde sticka iväg, tjoho!
Jag var iväg, trångt, trångt och jag kan inte hålla den tiden jag vill. Och så kom jag
inte ihåg att det var en rätt go uppförsbacke där i början men snart är man uppe på Älvsborgsbron med strålande utsikt. Bitar av Hisingen är kul att springa, andra inte och när man kommer till Götabron är man i regel rätt trött men denna gång kändes det rätt bra trots värmen.
Och uppe på Götaplatsen uppmärksammade jag något jag annars brukar springa helt förbi; blöta svampar. Jag grabbade tag i två och lossade på kepan i löpsteget och smackade till med en svamp rätt på skallen och en blaskade jag till över ryggen. Det brukar jag inte ta mig tid att göra men sedan var jag mogen för att klämma de återstående kilometrarna.
Många gick rätt tidigt i loppet och de där sista kilometrarna var det ännu fler. Det var varmt och efter en och annan åskskur var luften så där härligt (obs ironi) åskväderskvalmig. Jag var duktig och slarvade inte med att dra i mig vatten (vilket det händer att jag gör, fy skäms), aldrig sportdryck, det pajar min mage av.
Och så var jag plötsligt på väg mot Slottsskogen igen, hurra! Och där stod
Hallin och hejade på mig!! Tjoho, vad kul! Och så tror jag precis som förra gången att det är den första bron på målområdet som är själva målet.... men så är det ju inte. Nä.
Man ska springa lite till å lite till åååå lite till, kom igen Libby - lubba.
Ja, att komma i mål är ju inte fel.
Jag tänkte på de krakar som fick dropp bara dryga 700 m från mål, inte kul.
Som helhet är jag nöjd med min insats, jag har ambitionen att klämma till lite snabbare men det fixade jag inte i den värmen. Jag har inte riktigt det där sista, extra för att pressa mig. Ska se om jag kan leta upp det inom mig själv en annan gång.
Jag hoppas det.
Hur avslutar man då en sådan eftermiddag? Man äter en delikat middag hos sin svägerska och svåger och sedan åker man hemåt och snackar lopp, tider, form, träning med Mannen nästan hela vägen hem. Den obligatoriska koppen kaffe på Statoil i Jönköping mitt i natten innan man susade vidare genom försommarsverige hanns också med.