Att cykla till jobbet i mörkret var ensamt och sorgligt idag och det är blåstens fel. Samma mörker och samma väg som igår men det blir alltid mer eländigt när det blåser, så är det bara.
Som jag avskyr när det blåser.
Ni förstår; ensam bibliotekarie i mörkret (som ondgör sig över varför en del envisas med att ta sig fram på hoj utan lysen... WTF liksom, happy suicide), kala träd, blöta löv och så fladdrar en tom plastpåse över vägen och det är bara så himla mörkt.... Då kan man låtsas att man har huvudrollen i en intressant film - gärna fransk.
Tveksamt om den känslan går att bibehålla nu när jag ska ha morgonpasset i infodisken och ska sitta där i den härliga belysningen med mina pandamörka ringar runt ögonen och svara på intressanta frågor om varför man inte kommer in på "facebooksidan" eftersom man envisas med att söka efter den i bibliotekets katalog och inte använder sig av adressfältet på nätet istället....
blev lite grinig där på slutet
2 kommentarer:
Från en trött bibliotekarie till en annan ... hatar också när det blåser. Slog mig imorse varför det har känts så lätt och härligt att cykla hela hösten - det har ju inte blåst något!! Tills nu.
Åsa: suck - precis!!!!!
Skicka en kommentar