Det ingår ju. Det vet jag.
I föräldrarskapet.
Jag håller som bäst på att vänja mig lite till i det här med något större barn.
Som vistas på andra platser än jag själv.
Under en timme denna fredagkväll har jag kastats mellan sur mamma, fundersam mamma med inslag av ett gram misstänksamhet till orolig mamma. När man undrar, när man ringer sin äldsta och ingen svarar.
Och sedan när man får tag i varandra! Lycka! Man sträcker ut en del frågetecken med sin älskade stora.
Och nu, nu längtar mamman efter att stora ska komma hem men stora har inte tid med sin mamma.
Inte just ikväll precis.
7 kommentarer:
Det enda man kan göra är att sitta i båten och försöka lita på att man har tankat ungen full av sunda värderingar och förmågan att fatta rätt beslut. Och hålla sig nykter så att man kan hämta när som helst och var som helst.
Agneta: så sant, så sant - tänker som du!
Åh... jobbigt! Speciellt om man ringer och inte får svar direkt, då börjar tankarna fara iväg överallt. Jag hade världens jobbigaste bonustonåring som testade allt från att hon var 13 år (ja, inte droger då så klart), men nu är hon en lugn och fin mamma på 21 år. Bonussonen är 16 och hur lugn som helst. Han lever för sin träning och det tror jag är bra. :)
Magkänslan säger dock att du har lugna och fina flickor.
Ja, det är många nya situationer man ställs inför. Men AGneta ovan är klok som en bok :)
Jag oroar mig redan för den nya oron:) Du verkar göra ett kanon-jobb på mammafronten!
Åh, jag vet precis hur det känns. Nu är mina killar 19 och 20 så oron börjar minska. Men man kommer nog konstant undra ända tills de flyttar.
Camilla: ja, här är rätt lugnt ändå får jag lov att säga!
Men som man kan oroa sig...!
I will not: så sant!!
Syster Y: thanks Syster Y. I do my very, very best - och visst är det märkligt att man kan oroa sig i FÖRVÄG också, suck liksom!!
Hallin: det släpper lite, lite alltså när de blir storstora alltså...?!
Skicka en kommentar