Jag städar alltså finns jag

Jag ägnar söndagen åt hemmet. Att jag bloggar nu är bara en flykt.
Det är trööök men ack så nödvändigt. Och medan man dammsuger hinner man ju tänka mycket, reflektera och fundera. Det är ju bra.

Det dumma är att jag ser hur slitet det har blivit, hemmet. Det finns t ex lite golv man skulle kunna slipa, lister som skulle behövas målas om. Men orkar vi det? Nu har vi bott här i 14 år och vi gav rätt många år där i trettioårsåldern på att  r e n o v e r a. Inte så att jag ångrar det men börja om? No, thanks.
Inredningstidningar försöker jag oftast att hålla mig ifrån (pure evil) eftersom jag då inbillar mig att jag "måste" fixa om för att vara nöjd.
Jo, det är sant.
När jag läser på inredningsbloggar ibland kan jag känna att jag blir matt. Jag tycker inte att det är fel, missförstå mig inte. Det är finemang att man kan vara kreativ i sitt eget hem, egentligen roligt att få inspiration från andra. Jag blir nog mest matt över att jag nästan inte ens orkar ställa fotografierna på byrån i en annan konstellation. Så seg är jag.

Men mest trist är det nog att se att sådant man tyckte man gjorde i ordning så fint, nu börjar bli slitet.
Låt mig ta soffan som vi fick av min farmor som ett exempel. Inte tv-soffan som är bara allmänt sunkig och behöver sannerligen bytas ut (hur kunde vi vara så korkade att vi köpte en soffa med ljus klädsel?) men farmors finfina soffa. Den lät vi klä om för 14 år sedan och den blev så fin.
- Ack, den börjar bli lite sliten, sa jag.
- Jo, men det håller ett bra tag till, sa Mannen.
- Jo, men det börjar bli lite småslitet här och var, sa jag.
- Jaa, lite som frun och Mannen som bor här, sa Mannen. Men va fasen - de hänger med rätt bra ändå.

Så sant.
Nähä, nu måste jag fortsätta städa.