Han är sannerligen ingen muntergök, Yates men jädrar vad bra han är på att skildra människors tillkortakommanden. Här snurrar berättelsen kring Charles Shepard med vuxne sonen Evan. Pappa Shepard har ett förflutet inom militären men är inte precis nöjd med sin yrkeskarriär, han är rätt medioker typ som grämer sig över att ha missat första världskriget och lagom till världskrig nummer två är han pensionär. Sonen hamnar i ett misslyckat äktenskap och fru Shepard har sedan länge tagit sin tillflykt till alkoholen. I och med Evans äktenskap nummer två kommer också den rätt krävande svärmodern in i berättelsen. Nä, det är sannerligen ingen feel-good-stämning i Cold Spring Harbor som är en liten idyll på Long Island.
Levnadsödena liksom bara rullar på, utan styrning, utan att finna någon tröst. Yates är svinbra på dialogerna, allt som blir sagt och så det som bara blir hängande i luften. Det är märkligt men jag vet inte alls hur det ska gå men jag fattar heller inte tycke för någon person i berättelsen, känns som jag bara kan stå där och iaktta. Cold Spring Harbor är inte min favorit av Yates, det måste bli Revolutionary road som ju också har blivit film.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar