Dagen efter

Så här dagen efter, på självaste midsommardagen är det lätt att bli en smula melankolisk. Den här tiden är så overkligt vacker och så flyktig att jag drabbas av lite vemod när jag sitter i den stilla sommarkvällen och ser hur kvällsljuset silar genom äppelträdet. När jag låter blicken vandra runt kan jag konstatera att salvian är tjusig och lavendeln har tagit sig fint trots den tuffa vintern. Likaså rosorna som mannen så fint klippte ned. Det som ska vara grönt är så fyllt av klorofyll att man nästan lockas att smaka på både löv och gräs.
Ack ja, och klätterrosen är full av knoppar och så ska vi snart resa bort från alltihop.
Det är likadant varje gång, jag drabbas av "äta-kakan-och-ha-den-kvar", vill både resa iväg och stanna hemma för att sitta och filosofera i trädgården. När jag bokar en resa i januari-februari är vi allihop beredda att packa väskan och sticka när som helst, men nu en bit in i sommaren känns det som nästintill tokigt att dra iväg. Samtidigt vet jag att blir det två dagar med skruttväder så är jag nära sammanbrottets gräns, får jag inte värme sommartid blir jag lite folkilsken.
Det kommer kännas ok, jag gillar att resa och det blir ju tid att sitta i trädgården också.
Jag ska bara känna in midsommardagens melankoli färdigt.
Och så ska jag äta jordgubbar med mjölk. Med omedelbar verkan.