Vaknar till samma typ av väder som Emil i Lönneberga har när han ska ta Alfred till doktorn i Mariannelund.
Ni vet, stickig blåst (storm?) där snön verkligen yr runt och det tjuter runt husknuten som ett litet extra trevligt inslag. Alfred ligger sjuk med begynnande blodförgiftning och Emil är den som tar häst och släde ut i skitvädret. Han är nära att ge upp i stormen när plötsligt gubben som plogar vägen kommer körandes med sin häst.
Nu ska jag förvisso inte snöra på någon häst och ge mig ut och just köra släde i vädret. Det känns motigt så det räcker ändå.
Jag förstår inte vad det ska vara för nytta med det här vädret men alla som ger sig ut och plogar - med eller utan häst - för att alla andra ska kunna ta sig till "sina" Mariannelund eller vad man nu hittar på en sådan här dag, de är sannerligen true heroes.
5 kommentarer:
Samma väder här. Ibland känns det ju helt okej att vara sjukskriven och slippa ta sig till jobbet...
Å, jag tänkte också på Emil och den där färden imorse. Kulturarv?
Samma här... Fy! Trodde att taket skulle blåsa av i natt.
Nu gruvar jag mig för att köra hem. Nej, till och med jag är nöjd nu.
Hoppas att dagen gick bra för dig ändå!
I will not: denna dagen var det bra att få stanna inne!!
Malin: något sånt måste det vara!
Camilla: ja, fy vad den ven runt kåken!!!
Hoppas att du slapp "snörena" på hästen, när du skulle hämta i stallet! När jag läser det av dig citerade kapitlet i Emil i Lönneberga så gråter jag VARJE GÅNG! Seriöööst! Sjukt knäppt, eller hur...? Men det är en bra bok!
Annika
Skicka en kommentar