Och vädret höll i sig

... för det var en jättefin kväll att cykla hem i.
Folk kastade frisbee i parken eller satt på bänkar och språkade. Folk på uteserveringarna nere på stan. Människor som joggade eller gick med hunden eller barnvagnen.
Kort sagt - det rådde en fin sensommarkänsla i stan.
Jag blev så där lyrisk av den sköna kvällsluften (och önskade att jag hade fått springa en sväng).
Det är ju så att med lite värme, en ljus kväll och ja, man mår fint.

Tills jag kom hem och blev avis för Mannen hade sprungit en sväng och vad som nästan var värre; det fanns ingen mat på bordet. Men åååh, jag har ju jobbat kväll.
Det är något slags löst argument jag, oklart vad jag vill med det men oftast att jag inte ska behöva börja styra med käk.
Jag gjorde något som Mannen diplomatiskt kallar "Mamman uttrycker sitt missnöje" och då mobiliserar den lilla familjen en imponerande duka-bordet-fram-med-kastruller-och-påbörja-matlagning med raketfart.
Som jag förvisso själv deltog i lite lagom mycket så då blev jag harmonisk igen.

Sedan fick vi dagsgammal tårta och te och då kan man inte vara annat än glad.
Dessutom satt alla kvar länge och så pratade vi lite high lights från sommaren och vår ledighet.
Då är man inte bara harmonisk.
Man är lycklig.