Ordinär lördag 2

Jamen då så - då är cykeln utrustad med SPD-pedal, kanske heter det till och med SPD-SL, jag håller på att lära mig lite i taget, det är för landsväg men rätta mig om jag fattat fel.
Nåväl, med sådana pedaler sitter man som sagt fast med cykelskon på pedalen och så snart Mannen monterat fast pedalklossen ville jag träna hur man gör för att klicka fast respektive loss foten.
Först på gräsmattan (Mannen höll i mig och hojen) och sedan med lite trampfart på vår gata.
Fram och tillbaka, fram och tillbaka trampade jag.
Klick klick.
Klick klick.
Klicka fast. Klicka bort.
Ja, ni fattar.
Hela tiden med 250% koncentration och torr i munnen.
Då fick jag för mig att jag nog måste cykla lite också eftersom det är så kul så jag cyklade min 6 km:s löprunda för att testa det här med fötter fast, fötter loss ute i "verkligheten".

Jodå. Jag fick väl liiite koll på läget, testade att trampa upp i fart och planera fartsänkning och klicka loss men när jag kom till den lokala pizzerian tog kollen slut.
Där damp jag i backen med en smäll när vänsterfoten (som sitter lite hårdare än höger, vi ska justera) inte ville klicka loss. Höger var lös men vad hjälper det när plötsligt jordens dragningskraft gör sig gällande åt andra hållet.
Shit!
Bang i asfalten! En cyklist nere!
Skrapade mig på armbågen och benet men upp igen bara.
Hopp upp på hojen och så klicka fast sig för att ta sista biten hem.
Jaha, det var på det hela taget en både intressant och obehaglig upplevelse får jag väl lov att säga säga.
Nästan befriande att spd-vurpan hände på något underligt vis, så har man testat det också.
Finns en risk att de kan bli flera.
Nu hoppas jag att jag inte har bränt allt krut, både det fysiska såväl som det psykiska eftersom jag ju ska springa ett millopp idag.
Ett lopp som jag verkligen inte tänker ha några som helst förväntningar på mig själv inför (yes yes). Jag är dock p r e c i s  som vanligt stirrig som om världsfreden hängde på loppet.
Ja ja, ibland undrar jag varför jag hålls med allt.