Gårdagens konsthändelse var att jag och tjejligan besökte Moderna och såg Nils Dardel-utställningen. Det gjorde mig glad!
Jag är inte på något vis en konstkännare, är mer intresserad av fotografi men det finns en några konstnärer som jag verkligen tycker om och har tyckt om sedan jag var ung, Dardel är en av dem.
Roligt att gå på konstutställning med kidsen också, det fanns detaljer i bilderna som man ville prata om och mycket att beundra och fundera över.
På alla sätt och vis en synnerligen trevlig lördag måste jag säga. Även om vi fick köa på Vapiano i 45 min innan vi fick mat så blev eftermiddagen fin och vi hann gå en liten sväng i några favoritbutiker innan vi tog tåget hem på kvällen.
Yours truly nöp (förstås) i någon grå tröja men besinnade sig.
Skulle kunna ha fullkomligt köpstopp nu eftersom jag inte går igång på någonting just nu.
Eeeeh.... förutom möjligen då ett par nya löparskor, VIP-shoppingen i fredags resulterade te x i träningskläder och någon leokjol såg jag inte röken av.
Söndagen spenderades också på ett ypperligt vis.
Löprunda så klart.
Alla girlsen hade egna planer så jag behövde inte ha något som helst dåligt samvete att jag stack ut och sprang.
Nej, dåligt samvete ska jag inte koppla till löpningen men visst har jag haft anledning att fundera på om jag kör "mitt eget race" i för stor utsträckning gentemot mina kids. Det tar ju onekligen en hel del tid att springa långrundorna. När dessutom Mannen också gör det påverkar det ju självfallet familjen i stort.
Som att äta svinsena middagar är en grej när varken Mannen eller jag vill ändra på våra träningspass för löpningen i vardagen. Inte så smart alla gånger, det ska erkännas. Vi försöker självfallet få till springandet utan att det ska bli alldeles galet men det är inte alltid det går och visst, våra barn är ju inga småbarn längre. De vet var kylskåpet står så det går ju bara att fixa sitt eget mellis om det skulle knipa. De roar sig på egen hand utan att vi måste vara med hela tiden.
Men vi drabbas ändå då och då av tanken "nu prioriterar jag min löpning - är det verkligen okej?" Och då är jag "bara" en glad vardagsmotionär.
Det är väl det där att man vill räcka till för allt.
Idag räckte jag till för en bra runda på 21 km. Det var lagom varmt, solen sken och jag blev inte trött.
Alltså, det är klart att jag blir trött men inte Ausgepumpt liksom. Jag hade ork hela vägen och kände mig inte sliten när jag kom hem. Det är en fett najs känsla när man ändå lubbat 2 mil.
Och då tänker förstås ens alter ego; jaja - betänk nu att du ska snart springa det dubbla!
Men va fa.... -- kan jag få vara lite glad här nu???
Tror jag ska försöka öka lite i fart så får vi se.... hm.
Sen satt jag i solen hela eftermiddagen innan jag fattade att dammsugaren inte tänkte göra hela jobbet själv utan jag blev tvungen att ta tag i det hela.
6 kommentarer:
Härligt att det funkar.
Tycker däremot att en långdistanslöpare per definition aldrig är en glad vardagsmotionär. Springer man så långt tar det mycket tid!
Jag tror att de där löprundorna är livsviktiga för dig och du blir en så mycket bättre och närvarande mamma alla andra tillfällen! Ha dåligt samvete är aldrig bra.
Ja, jag funderar också ibland över löpningen och den tid det tar. Jag försöker oftast springa direkt jag kommer hem på vardagarna, sedan blir det mat och läxor, inte tid till annat de kvällarna. Långpassen försöker jag att förlägga till fredagar, vi har en friskvårdstimme och då blir det alltså en timme mindre arbete och en timme av fritid som går till löpningen. Tyvärr kan jag känna att jag är ganska bokad om jag vill hinna med mina pass under en vecka. Nu råkar det vara så att det är väldigt nödvändigt också. Just nu står jag inte riktigt ut med mig själv om jag inte springer.
Har dina kids klagat över er frånvaro eller är det svårt att få ihop det med två löpare och gemensamma måltider mm? Mina klagar inte men yngsta har uttalat att han inte vill att jag tar av "hans" tid, det är när han är hemma och är vaken... Springer jag långpass på helg så blir det oftast på morgonen om barnen är hemma annars kortare runda.
Mis(s)match: vet inte riktigt vad jag ska kalla mig och det där med vardagsmotionär tror jag är mitt sätt formulera det hela för mig själv. Lite jantelag tror jag spökar faktiskt. Tror att jag förhäver mig själv om jag säger ngt annat haha. Men visst det tar tid och jag tycker så pass mkt om det och ja, jag är så tacksam att det funkar just nu.
Hallin: det är lite så jag själv har resonerat när det där samvetet knackar på. Jag mår så bra av det att det är lika så gott att jag får fortsätta.
Fliselin: nej, de har inte klagat, vi har pratat om det då och då och flickorna har själva sagt att det är så tydligt att vi (mor&far) tycker det är så pass kul.
Nu när jag inte följer ett program har jag inte riktigt samma vånda över att jag "missar" ett pass. Vilket jag inte heller gör för jag springer lika mkt men lägger upp det på annat vis.
Jag kan inte få in ett långpass i veckan. Det skulle inte funka, det måste bli på helgen. Jag måste också ut direkt ef jobb annars kroknar jag dessutom men de kvällarna blir ju lätt sena. Å andra sidan är ungarna på egna aktiviteter och då brukar jag försöka träna dessa kvällar. Mina barn är ju trots allt wannabe vuxna - två av dem men man känner ändå att man vill finnas där. Och maten ska på bordet liksom, kolla av skolan och ja du vet.
Men det är så mkt som man vinner på det för själ och kropp å så är det ju roligt också.
Jag inser att jag ofta tränar när yngsta tränar, 3 kvällar i veckan. Jag väljer också att jobba 95% och det ger mig faktiskt ett par timmar på fredagen. Jag vet att det blir svårare snart det tar mer tid med mer kläder och grejer när det blir kallare. Nu är det betydligt lättare, även tidsmässigt, att bara hoppa i kläderna och ut.
Fliselin: och ngt ev motstånd är lätt att övervinna så här års. Jag har rätt långa dagar ibland men ändå möjlighet till flex, det är lite räddningen.
Skicka en kommentar