Födelsedag

Födelsedag - det har min äldsta tös idag.
Känns ju minst sagt ovant det här, så stort barn och så är hon inte hemma när man vill sjunga och käka tårta.
Vi har skypat, hela familjen och gratulerat men det var förstås inte samma sång att sjunga framför datorn.
Hon har det så bra i France och jag är så glad för det.... men nog blev det en annan sorts födelsedag idag, det blev det.
Vi får väl fira lite när vi ses i maj kan jag tycka, om inte annat med ett trevligt restaurangbesök.
Kniper lite i Mammahjärtat.
Det gör det.

Så värt

Måndagen gick i 100.
Djiii, jag verkligen for mellan olika jobbsaker och superskyndade mig under eftermiddagen för att docka ut och skynda, skynda hem för att jäkta iväg till stallet.
Det har inte blivit något stall och ridning här på länge eftersom Yngsta opererade foten i december -men nu så!
Och nog får man sin belöning när man ser tösabiten sitta upp i sadeln och så blir det en sådan där
ypperlig kanonfin ridlektion där allt bara stämmer; Plutas (hästen) och tösabiten är i total symbios och de ser lika glada ut båda två.
Så värt eftermiddagsstressen, så värt.

Till skolan med de STORA barnen

Häromdan i veckan var nästyngsta alltså min girlie numero tre, gå på en sådan där prova-på-dag på gymnasiet. Skolan har hon valt med lika stor omsorg som dagens läppstift. Både hon och jag är lika överraskade över det faktum att hon faktiskt ska börja gymnasiet i höst.

När hon tar studenten då är jag alltså.... eeeh, nu pratar vi om något annat..

Hon var lika delar förväntansfull som pirrig på morgonen inför dagen. 

"- De är ju så coola på den där skolan."

Något slags bra betyg (?) med tanke på att systrarna har gått/går på nämnda skola.
Samma kväll var hon tvungen att tanka info och diskutera sin dag från äldsta via skype.
Nu verkar hon har bestämt sig.
Stor unge.

Före take off

Och vad gör man typ dagen innan största ska resa iväg?
Jo, då åker hon och jag och på cruising.
Cruising med mama (och det ska vara med ett m) innebär att vi kör en sväng med bilen och gör ett eller två eller ännu fler ärenden.
Det kan vara allt från handla på Ica eller köpa ett nytt strykjärn. Kan vara att man införskaffar en lampa till tv-rummet och det kan också innebära stopp på blomsteraffären och bageriet. Och det kan innebära alla dessa stopp på en enda cruising.
Vilket det gjorde idag.
Vi brukar åka på ärende-cruising, Äldsta och jag.
Nu vet jag inte hur det ska gå med ärende-cruisingen i fortsättningen, kanske någon annan är intresserad, vad vet jag.

Nu har vi ätit musslor eftersom Äldsta valde det.
Det har varit mycket bondande här bland systrarna den senaste tiden, de klänger lite på varandra på ett nytt sätt.
Jag blir varm i hjärtat av det.
Och tjutnödig också förstås.
Därför måste jag sluta blogga om det nu omedelbums och tänka på något annat.

Bibliothèque numero trois

När äldsta nu far till France har hon till sina yngre systrars förtjusning sagt ja till ett ökat klädlån.

Men självfallet finns det vissa regler att följa.

Jag ska fungera som väktare och se till att reglerna efterföljs. 

Bibliothèque

Och det första mitt lilla barn som ska resa till Frankrike gör, förutom att fixa bostad, är självfallet att kolla upp var närmaste bibliotek finns i orten hon ska bo.
Hon kollar av dess öppettider, var det ligger, hur hon hittar dit och hur hon ska göra för att få ett lånekort.
(lånekortet kostar!!! men inte för studenter som tur är)
Mitt lilla bibliotekariebarn.

Förändring skall komma eller Libby känner sig lite ledsen

Nu ska snart Stora åka iväg och jag är väl inte helt spralligt överglad.
Jamen, det är klart att jag är glad för hennes skull, det ska ju bli en spännande vår för Stora med studier i franska i självaste Frankrike. Klart att jag fröjdas, självklart.
Men.
Jag är lite låg också.
Jag förstår ju att det är dags.
Det här med stora barn. Som lämnar boet.
Näe, vet du vad.
Jag har lite svårt med det.
Att de ska flyga ut.
Men så är det.

Jag blir faktiskt riktigt ledsen när jag tänker på det.
Det är så kluvet. Det är både och för mig.
Jag antar att jag får lov att vänja mig, har försökt vänja mig vid tanken men skjuter det också ifrån mig.

I onsdags när jag var ute och sprang på förmiddagen så la jag till lite på rundan för att hinna springa förbi spårvagnshållplatsen, jag visste att Stora skulle iväg och jobba och skulle ta en spånka ner på stan, jag fick för mig att jag skulle springa förbi hållplatsen och bara säga hej - fast vi redan sagt hej i hallen ca 35 min tidigare.
Jag hann precis se Stora kliva på spånkan och vi vinkade så glatt till varandra. Sedan kutade jag vidare hem och bang! jag bara överfölls av total ledsamhet och började gråta där jag sprang.
Jag blev så totalt överrumplad, jag hann inte ens tänka eller känna att nu blir jag ledsen, nu börjar jag gråta.

Jag kan berätta att det är jobbigt att springa och gråta samtidigt, det passar liksom inte ihop eftersom man får lite problem att syresätta för löpnings skull, så jag lät nog lite konstigt när jag stoppade vid vår grind. Min granne var ute och lekte med sina små rara barn och han kikade fram lite försiktigt och sa hej, han blev nog fundersam över om jag inte hade tagit ut mig alldeles under löprundan för jag kippade verkligen efter andan samtidigt som jag försökte sansa mig lite.

Jag blev helt tagen av det faktum att Stora ska åka iväg, det blev liksom tydligt på något vis och jag blev så väldigt vemodig och låg. Jag vill ju ha hela flocken omkring mig men jag förstår ju med mitt förnuft att så kan det ju omöjligtvis vara jämt och ständigt.
Men jag är så van vid det och jag vill ha det så bara.
Jag ska bara försöka förhålla mig till det nya.

Spontananmälan

Torsdagkvällen tog en riktning jag inte hade trott.
När jag cyklade hem från jobbet genom parken och såg att det var ett löplopp på gång tänkte jag; visst ja, det hade jag ju hört. Jag trampade vidare hem och tänkte... tja, varför inte? Jag hade ju ändå tänkt springa en sväng, ett 5 km-lopp skulle sitta fint.
Kidsen hemma peppade, klart du ska springa, vi tar matshopping, hämtning av lillasyster och matlagning.
Perrrrfect.
Så jag anmälde mig till loppet med blott 40 minuter kvar till start, bytte om och hoppade upp på hojen igen och trampade tillbaka till parken.
Plockade ut min nummerlapp och vimlade runt i höstsolen innan det var dags för lite hurtig uppvärmning av Friskis (gud vad jag har legat av mig, jag har ingen koordinationsförmåga längre) och strax därpå start.
Vilket fint lopp det var och vad kul det var, supernajs!
Och det var bra investerade pengar i den anmälningsavgiften, rubbet går oavkortat till Barncancerfonden.

Och jag gjorde ett bra lopp,  så nöjd med min insats kunde jag sedan cykla hem till torsdagsmiddagen och tv-soffan.
Tjena mors, vilken torsdag.

Bra dag för ett utvecklingssamtal

Soligt väder.
Skapligt tömd mejlboxlåda på jobbet.
Då känns det mer än helt okej att logga ut tidigt från jobbet och gå på utvecklingssamtal.
Och den tösen liksom, går i nian och älskar alltjämt skolan, att plugga och lära sig. Visst är det gött att höra sånt.
Valt vilket program hon vill söka till i gymnasiet har ongen gjort också en knapp månad in på höstterminen.
Imponerande.
Jag vill minnas att jag var rätt feed up på grundskolan i samma ålder.

Solen skiner och jag hinner pausa lite

Sådär.
Här sitter man och hinner ta igen sig lite, det har varit mycket att göra (igår somnade ja ovaggad) men min lilla stab av ungar har jobbat så fint och tagit arbetsorder efter arbetsorder från studentgeneralen, dvs yours truly.
Ja och så Mannen förstås.
Han grejade igår och slog upp partytälten och såg så glad ut, han gillar ju som bekant tält.
Det blir varmt idag så det blir bra med partytältskugga.
Nu ska jag bara vispa lite grädde så är det mesta på plats.
Studentskan har lämnat hemmet för bubbel, betygsutdelning och lunch för länge sedan.
Snart ska vi fira, ordentligt.

Känns stort.

#studentvecka #partygirl in da house

Jag har utvecklat en ny förmåga.
Jag kan numera sms:a i halvsovande tillstånd nattetid. Och stava rätt!
Det har krävts en del träning men hey! träning har jag ju ingenting emot, det är det där med sömnen då.

Da girls

På grund av anledning fick minsta klara igenridning av lektion alldeles på egen hand igår.
Nu är hon ju inte 3 år men hon är ju yngst och betraktas som lilla lilla syster.
Vi har stora storasyster, lilla storasyster, stora lillasyster och lilla lillasyster.
Hängde du med?

Nåja, hon skulle i alla fall få rodda hela det där med åka dit, rigga häst (med hjälp av stalltjejer där) och hoppla hejsan, tja, the whole schäbang so to speak.
Då ska man veta att ha koll på tider inte är hennes starka sida.
När hennes ömma moder och fader instruerade och förmanade samt coachade inför detta event vid middagen i tisdags (den extremsena) så fick vi ta emot ett visst mått av kritik från äldre systrar i stil med:
"meeeh... hon är ju inte pytteliten, hallå, när jag var så gammal fick ju jag greja det här och det här själv...." osv.
Jag kontrar alltid med att när de var yngre och fick ta mer och mer eget ansvar så kunde de inte se situationen utifrån som nu när de är mycket äldre och sas iakttar en yngre systers väg till eget ansvar.

Och att det beror mycket på hur man är som person när det gäller ansvarstagande, det varierar ju trots allt från en individ till en annan vilket sorts ansvar man får ta, hur mycket och hur ung man kan vara.

Och så tror jag att de äldre systrarna har rätt också. En del saker tror jag styrs lite av var man hamnar i syskonskaran! Jag har alltid varit lite fascinerad av det där, hur mycket präglar det en om man är storasyster eller lillebror? Jag inbillar mig att det gör mer med en än vad man tror.
Ett är dock säkert att man kan vara aldrig så rättvis som förälder och självfallet älska alla sina ungar precis lika mycket, de präglas ändå av var i skaran de är eftersom man får mer och fler erfarenheter som förälder och att man omedvetet styrs av mekanismer beroende på om de är äldst/yngst.
Och det märker ju syrrorna själva; vilken syrra sötgullar de bort mest?
Yngsta.

Då kanske någon undrar hur det gick med uppdraget; ta sig till ridskolan och klara ut allt som har med en ridlektion att göra.
Det gick alldeles utmärkt! Hon kom dit i god tid, extremt god tid, fick nog vänta en halvtimme. I övrigt fungerade allt så bra.
Nu tänker jag inte rationalisera bort mig själv från måndagarnas ridlektion, inte än, men snart.
Liten blir stor, så är det.

Hallå FB - det där visste jag faktiskt redan

But thank you, fb men jag kände redan till det innan du mejlade.
Barnet har förresten suttit och väntat precis heeeela dagen på en flygplats i Rom eftersom flygledarna? markpersonalen? strejkade.

Heeela födelsedagen har hon väntat.
Stackers. Men mamma kunde inte göra något åt det hela även om jag tycker det är dumt att man strejkar på barnets födelsedag.
Hon ringde tidigt imorse, precis när jag nöjd hittat en av önskesakerna på önskelistan (den som hon mejlade) och var på väg mot kassan.
Ledset födelsedagsbarn.
Nu kommer hon äntligen hem, betydligt senare än vi tänkt men vi firar imorgon.
Vårdagjämning har det varit idag också. Fb mejlade inte om det.

Stora barn

Största tösen är i Rom sedan i måndags.
Hon är där på en studieresa med sin klass och jag får regelbundna rapporter så snart det finns gratis wi-fi att tillgå.
Det är konstigt och tomt när inte alla girls är hemma tycker jag. Jag vet att jag borde jobba på att väääänja mig men jag har faktiskt inte lust att göra det.
Jag vet att det är en ny fas och allt det där när barnen blir stora och yada yada men just nu har jag inte lust att vänja mig.
Istället längtar jag efter att ungen ska komma hem så att flocken är samlad.
Och så ska det bli kul att få höra om resan förstås.

Födelsedagsbarn som är om sig och kring sig

Födelsedagsbarn comin' right up.
Jag hinner knappt slutföra meningen "jag inte vet vad du önskar dig...."
så smäller det till i mejlen och se man på - där kom Listan.

ok, nu vet jag.

Idag har det varit en så solig söndag

...och jag var ju ute och sprang.
Gött med sol i ansiktet.
Såg att Pernilla föredrog att softa inne med en bok (gött det också!) och att med stora barn slipper man vinterutflyktsgrejandet. Så sant, så sant.
Jag är så mycket mer för sommarutflykter!
Då vaknar jag till minsann och kan stå och greja både med enkla och mer avancerade matsäckar, så mycket mera Libby.
Med större barn - vill ni gå ut mina små innekatter?
Nej, säger kidsen och vrider obekvämt på sig.

Åååååkej, fine, jag tänker inte tjata! tänker jag och får njuta av vintersolen på mitt vis utan att försöka övertala någon.
Visst har vi genom åren genomfört vinterutflykter,  då när kidsen var små, med varm choklad, apelsiner, pulka och the whole tjäbang som vi säger.
Men dji! vad Mannen och jag fick köra STORA övertalningskampanjen för att få ut alla fyra.
Och så skulle man synka så att de var på gott humör alla fyra - och helst samtidigt.
Visst har det varit fina utflykter (och en del totalt misslyckade) inte tal om det meeen,
alltså slitet innan!
Nej, jag kan inte säga att jag saknar just den delen faktiskt.
Kidsen har alltid varit lättare att dra med på sommarhittepå, det kanske överfördes direkt med bröstmjölken vad vet jag.

Minsann!

Min stora tös har fixat körkortet!
Kändes vääääldigt konstigt när hon stod där och borstade av snön från bilen tidigare i afton, nu skulle hon testa att köra alldeles själv i bilen!
Duktiga unge!

Stor & Liten

Två ungar hemma med varsin rejäl förkylning, Stor & Liten.
Det vill säga allra största stora systern och allra minsta systern.
Trro de har det rätt bra där hemma när de håller varandra sällskap.
När jag frågade Lilla igår hur dagen hade varit sa hon att "i början var vi sociala, sedan såg vi på film".
Och då hade hon fått välja film.
När jag messar i dag med största, hälsar hon att de ser på Aladdin - ni vet Disneyversionen, den med den oerhört coola Anden.
De delar filmintresset och eftersom största mer eller mindre är uppväxt med den filmen (älskade den som liten) och lilla har den också som en favorit så tolkar jag det som att de har en rätt schysst förkyld tillvaro tillsammans.

Och vädret höll i sig

... för det var en jättefin kväll att cykla hem i.
Folk kastade frisbee i parken eller satt på bänkar och språkade. Folk på uteserveringarna nere på stan. Människor som joggade eller gick med hunden eller barnvagnen.
Kort sagt - det rådde en fin sensommarkänsla i stan.
Jag blev så där lyrisk av den sköna kvällsluften (och önskade att jag hade fått springa en sväng).
Det är ju så att med lite värme, en ljus kväll och ja, man mår fint.

Tills jag kom hem och blev avis för Mannen hade sprungit en sväng och vad som nästan var värre; det fanns ingen mat på bordet. Men åååh, jag har ju jobbat kväll.
Det är något slags löst argument jag, oklart vad jag vill med det men oftast att jag inte ska behöva börja styra med käk.
Jag gjorde något som Mannen diplomatiskt kallar "Mamman uttrycker sitt missnöje" och då mobiliserar den lilla familjen en imponerande duka-bordet-fram-med-kastruller-och-påbörja-matlagning med raketfart.
Som jag förvisso själv deltog i lite lagom mycket så då blev jag harmonisk igen.

Sedan fick vi dagsgammal tårta och te och då kan man inte vara annat än glad.
Dessutom satt alla kvar länge och så pratade vi lite high lights från sommaren och vår ledighet.
Då är man inte bara harmonisk.
Man är lycklig.

Uppe med tuppen

Här blev ingen sovmorgon. Jag och alla mina tjejer drar till hufvudstaden för en heldag tillsammans. Deras ömma fader tillika Mannen drar tillsammans med vänner ut på vandring med tillhörande övernattning i naturen. 

Var och roar sig på bästa vis med andra ord.