Seg - eller vad kan man förvänta sig på en tisdag

uff.
Det var tufft att dra igång jobba jobbet.
För att inte tala om att springa en kort liten runda efter jobbet.
Jag tänkte bara dra en liten lugn repa innan det blir vila inför Berlin halvmaraton.
Djiii, vad seg kroppen är. Jag har världens träningsvärk och det är inte från långrundan i söndags.
Nope. Det är det där jädra trädgårdsarbetandet som orsakat denna seghet i kroppen.
Fasen! Jag visste väl det! Nu är det bevisat, jag är inte gjord för den sortens aktiviteter. Jag ska hålla mig till löpning och cykling. Lite lagom mycket dammsugning som alternativ också.
Dagens lilla runda blev ingen munter historia och nu är förstås orolig för formen inför söndagens lopp.
Muäää. Jag ska väl inte vara så här seg och mör då??
Jag vill gärna prestera lite/något på söndag, Mannen säger att han tar det som ett träningspass så han känner sig lite mer laid back.
Måtte nu träningsvärken och trötthetskänslan släppa. Nu blir det bara vila från all träning.
Jag älskar Berlin, nu hoppas jag att Berlin omfamnar mig.

Utan mamelucker blev det kallt

Efter maratonlöpningen i NY gick jag märkligt nog inte in i någon ta-det-lugnt-period. Både orken och lusten fanns kvar, jag märkte inte av något tapp vad gäller inspiration så jag var snart ute på långrundor igen och har matat på sedan dess.
Nu hoppas jag att kroppen håller för detta för normalt sett brukar jag inte ligga och mata så här många kilometrar så tidigt på säsongen.
Gudars, jag känner mig så löjlig när jag skriver så där; "tidigt på säsongen".... det känns som om att man inte får uttrycka sig så om man inte är på gränsen till elit alt riktigt jefla apsnabb och tokstark, typ bäst i klassen.
Det är som om mina prestationer inte legitimerar att jag använder ord som "säsong", "träning", "resultat" osv.
Sicket dumt tänk, eller hur?
Ja, jag är en glad motionär, so what? Jag tränar, alltså måste jag relatera till dessa begrepp.
Asså, jag måste jobba på att inte tänka så där, sluta dissa mina egna insatser.

I alla fall, vad jag försöker säga är att jag för, ehum säsongen alltså redan är uppe i långa sträckor, om man t ex tänker på att träna till Sthlm maraton, vilket jag gör. Inte bara det loppet, nej nej. Det ska väl bli andra också under 2016.

Idag slängde jag mig i alla fall ut i ett snöigt och blåsigt väder och klämde 18 km. (Sprang förbi den låååånga bilkön till köptemplet utanför stan och var riktigt tacksam att jag inte hade något ärende dit - vad ska alla dit och göra hela tiden? Hur mycket kan man rimligen hinna konsumera??)

Det var baske mig motvind hela tiden och det var väl möjligtvis några kilometrar som jag kom i lä tack vare vägsträckningen vid en fin höjd (där är det ljuvligt att springa i vitsippetider btw).
Annars var det råkall vind som gällde och attan vad det blev kallt utan mameluckorna!
Hur kunde jag glömma dem? Jag är ju inte precis någon gröngöling vad gäller vinterlöping, nästa gång måste de vara på.
Det var förbaskat skönt att komma in efter de där 18 kilometrarna, själva rundan som sådan var faktiskt rätt kul ändå. Det är som att en blir lite full av anamma och minsann inte tänker låta skruttvädret bestämma, här ska springas och där med basta!

Söndagstest av mössa

Om jag köper några nya kläder?

Njaa, det är faktiskt dåligt med det, det råder inget inköpsstopp men jag tröttnade liksom.

Kom av mig, för tillfället.

Fast jag har faktiskt köpt en ny mössa (se bild). Nu har jag testat den på två rundor, den är lite tjock men står emot vind väldigt bra. Man kan bära den antingen rejält neddragen eller vika upp en liten kant och ändå få till det där bagarmössestuket som kännetecknar en liten gnom.

Begreppet gnom har vi dragit tidigare.

Hur som helst får den åka med till NY (jajamän, här ältar vi vidare detta hyyyyperintressanta ämne). Helst vill man ju att löparkepan ska sitta på men det kan bli för svalt och blåser det är den inte ett klockrent val av huvudbonad. Löparkepan får emellertid åka med för sakens skull.

När jag kom från mösstestarturen på en mil idag hade familjen börjat greja med utemöblerna - de skulle in för vintervila.*

Då fick jag feeling och gjorde gemensam sak av det hela och baxade ned pelargonerna i källaren. 

Nu ska det bli väldigt spännande och se om jag också får feeling där i januari när de ska planteras om (visst är det så man ska göra?).

Nu är det höst på riktigt.

uppdatering; *haha, jag menar möblerna alltså, inte familjen...

Åkej - det är redan söndag

Då ska det alltså vara 14 dagar kvar till NY Marathon, så här dags om 14 dagar har man sprungit.
Åkej.
Dags att trappa ned lite av träningen då, så igår sprang jag bara 20 km, det fick bli skogen och jag passade på att göra en liten luftfärd och skrapade mig förstås på det knä som fick sig en rejäl smäll förra året.
Tur jag hade långa tights den här gången, det skyddade lite men lite svullnad blev det och blodvite.
Men 10 km med vurpa och 10 km utan vurpa - det fick bli lördagens träning och Mannen och jag gjorde sällskap. Superromantiskt att springa ihop, och häftigt när vi kan hålla samma tempo, jag blev inte ens trött.
Jo, klart att man känner att man springer men alltså, jag blir liksom inte totaltrött.
Att springa 42 kommer jag garanterat att bli trött av.
Och det där är så nyckfullt. Man kan träna och göra precis allt rätt och så står inte alla planeterna rätt i universum och så blir det knas fast man har tränat. Den sortens nyckfullhet vill jag inte veta av om 14 dagar.
Oh well, jag hade tänkt springa en sväng i dag också i finvädret men så kom Mannen på den goda idén att vi skulle köra en sväng med räserhojarna istället.
Så fick det bli. Vi klämde 67 km och trots backar (oooh så roligt) och motvind (oooh ännu mera roligt) så var det förstås helt underbart.
Älskar hojen och när Mannen tryckte på och höjde farten på sista biten hem var jag inte sen att haka på... och jädrar vad vi körde.
Torde inte vara några problem att få sova gott i natt tycker jag.

Dådkraft del 3

Jag hade spring kvar i benen och solen och söndagen levererade. Eftersom det nu kommer ett par dagar med ofrivillig vila, dvs dagar där timmarna inte kommer att räcka till för löpträning alt jag får inte till det med logistiken, så kändes det som att en liten mil skulle man väl kunna få till.
Jajamän, jag drog på mig löparskorna igen och kroppen levererade. Ovanligt piggt med tanke på gårdagens 30 km men jag dammade till med en bra tid och känslan var god.
Nu är dock all dådkraft sluuuuut... hm och det som är måndag imorgon.
Ups.

Att gå upp i atomer eller Här kommer ett corny löparinlägg

Gårdagens runda belönades med en rejäl dos runners high, denna märkliga upplevelse, och det var faktiskt ett tag sedan sist.
Jag lubbade som sagt iväg och 7,5 km asfalt avverkades utan att jag egentligen tänkte så mycket alls. Jag hade trott att jag skulle vara lite seg men det visade sig att segheten var som bortblåst när jag väl kom ut i den friska oktoberluften.
Dockade in på skogsslingan och avverkade kilometrar och när jag sammanlagt sprungit runt 13-14 km kom plötsligt känslan av att vilja börja gråta över mig!
Det är en så himla märklig känsla.
Helt från ingenstans, en känsla av total eufori, den bara väller över mig, ögonen tåras och det känns som hela jag löses upp!
Hela Libby löses upp och jaget är inte längre separerat från naturen, världen, jaget är i allt.
Fan, det är en så otroligt märklig känsla, man låter inte riktigt klok när man ska försöka förklara den.

Den här sortens upplevelser kommer inte ofta och de varar inte heller särskilt länge, svårt att säga egentligen hur länge... ett par sekunder, minuter? Ingen aning, men känslan av att lösas upp är inte på något vis skrämmande, den är så omfamnande och stark att det inte går att värja sig.
Så vips, är det hela över lika hastigt som det inträffade, man springer bara på och det är liksom inte mer med det.
Fint är det i vilket fall som helst, lite belöning där på något vis.


Jag fick som sagt ihop mina planerade 30 km och som alltid undrar jag hur i helskotta det ska bli att lägga på ytterligare 12.
Knäppast i skogen igår måste ha varit den man som satt och uträttade sin behov lite väl nära löpspåret skulle jag nog säga. Med så mycket skog skulle man ju kunna tänka sig att välja en bättre plats men det kanske blev bråttom, vad vet jag.
Annars såg jag bara någon mer löpare, några hundägare samt en ekorre som måste vara jättevan vid löpare för den stod blickstilla invid löpslingan och glodde på mig som om den vore en åskådare och hejade på. Det var i en nedförsbacke så jag drog på lite så ekorren skulle bli lite imponerad.
Vet inte om bajsgubben blev imponerad när jag kutade förbi honom, jag stannade inte och frågade.

TGIF - då blir det en långrunda

Fredag! Najs även om en annan ska jobba jobbet hela helgen, fredag är ändå fredag liksom.
Och eftersom jag ska jobba hela helgen blir det svårt att hinna med ett långpass.
Hm. Så kan vi ju inte ha det.
Jag vet att jag brukar vara rätt mör trots att jag inte jobbar åtta timmar, jag blir ändå jobbtrött så jag brukar ha svårt att orka och hinna med längre turer..... Kanske beror det på...
a) jag är inte av rätta virket
b) jag har redan fem arbetsdagar i kroppen
c) de intensiva partynätterna som är en dålig kombo med jobb (yeah, you bet)

välj alternativ själv.

Men för att hinna med ett långpass tänker jag därför strax svida om till löparoutfiten med tillhörande vätskebälte och kuta till jobbet. Ja, med en rejäl omväg då annars blir det inte mycket till långrunda.
Ser ut att bli en fin dag, lite småkyligt just nu men det får bli kortärmat och kortbyxor så klart.

Känns bra

Lördagen så här långt:
har sprungit 25 km i skogen som visade upp sig i skön septemberstil; grönt blandat med gult. Syremättad luft efter regnet och inte tokblött i spåret.
Kändes bra på alla sätt, två varv på milspåret och sedan kompletterade jag med ett varv på 5 kilometersspåret. Både spåren är kuperade varav det sistnämnda bjuder mig något mer motstånd med det är ju bara nyttigt.
Så det känns mer än helt okej att träna hemmavid denna lördag (ja, man måste ju post-älta lite också).

När jag kommer hem efter en lång löprunda är jag alltid full av stor dådkraft (hybris) vilken rinner av mig rätt så raskt så snart jag fått duscha och äta.
Då går jag över i någon slags sleep mode och för att få något, aldrig så litet, gjort måste jag ta fram piskan.
pisk pisk

Och träningslägret goes on

Inte bara arbete.
Träning också.
Mannen och jag körde våra intervaller så flitigt idag, egentligen tisdagsträningen men äh. Man kan ju få lov att vara lite wild and crazy ibland.
Jag tränar typ till alla möjliga lopp samtidigt just nu.
Bara roligt i Bullerbyn med andra ord.

Laddar

Det har varit 2 veckor av mycket jobb och det känns som det snurrar i skallen. Så här opepp har jag aldrig känt mig tidigare inför ett lopp.
Mannen har varit sjuk och nedbäddad i veckan och är ännu inte helt 100 på om han springer imorgon.
Och jag har inte känt mig på topp, det är som om något lurar i kroppen och med något som börjar på för och slutar på kyld.
Jag har varit så där förbannat apjobbigt bacillängslig fast ännu värre eftersom det har varit som en DANGER ZONE att vara hemma (kanske lika bra att jag har jobbat som en tok och varit på kurs då??).
Coldzyme har varit bästa vännen senaste två dygnen.

Okej, så såg läget ut när jag äntligen kom hem i afton efter jobbet.
Innan dess hade jag hunnit vinkat till äldsta som skulle på bal! Så fin! Lilla hjärtat!
Och så skjutsade jag nästyngsta på konfa-läger! Så glad.
Kvällsmat med hemmavarande tjejer och Mannen som inte vet varken ut eller in vad gäller loppet.
Javisst, det sa jag ju.
Nu när naglarna är lackade och kidsen har poppat popcorn åt mig känns det liiite bättre.
Jamen, jag är ju sugen på att springa.
Så ältar jag en stund; HAR jag tränat?
Det känns inte så.
Herregu liksom.
Nu går jag och lägger mig.

Trav

Vilodag idag egentligen men jaaa, äsch. Jag får inte ihop det som jag tänkt mig den här veckan så jag slängde in ett kortare pass.
Ja, jag tjatar löpning igen, förlåt det glömde jag säga.

Så, planen var att medan yngsta har sin ridlektion så kan ju jag trava lite i skogen (nu var jag vitsig).
Regnat har det gjort hela dagen men nu på kvällen det var mest ett regn i finduschlir så det var inte så blött som i fredags, skogen var på sitt allra vackraste humör och vitsipporna stod i givakt. Backarna var precis så sugande som jag minns dem och benen precis så stumma som de kan bli efter en veckas rätt många mil.
Men får man bara springa en stund så kommer man loss från det där och jag fick feeling och glömde svänga av till stallet och fortsatte min vana trogen till den plats där jag som oftast brukar börja och sluta.
Nåja, det gjorde bara att jag fick ta en till uppförsbacke och sedan nedför igen till stallet så det var ju bara bra.
Som sagt det känns bra. Jag tycker det är hysteriskt roligt att springa.

I synnerhet när jag backar och läser vad jag skrev så här dags förra året.
Tvi.
Då var det rehabpromenader som gällde (ilskna sådana) och så var jag följecykel åt Mannen.
Usch, jag riktigt ryser när jag tänker på't.

Måndag, så kan man också utnyttja stalltiden, lätt trav i skogen.

37,40

Om gårdagens väder fanns det mycket att önska.
Kallt, regnigt som attan och ändå skulle vi ut i det.
Mannen och jag hade bestämt oss, 1:a maj får ägnas åt veckans långrunda så det hinns med i denna helgs alla aktiviteter.
Jag hade en plan över vilken runda jag skulle ta, Mannen tänkte satsa på många varv på milspåret i skogen.
När jag hade klämt drygt 12 km skulle jag ut på en större landsväg och insåg så gott som genast att det vore rena självmordsuppdraget att springa där.
Nä. Springa ska man inte göra på vägar som känns läskiga. Jag vände och lade upp en ny plan, räknade kilometrar i huvudet och siktade in på att springa till skogen där jag visste att Mannen sprang runt, runt. Han hade dessutom tagit bilen dit och tanken på sällskap och sedan en varm bil hem avgjorde saken.
Men hur skulle jag få honom att förstå att jag också hölls och sprang i spåret?
Det upptog min tankar i drygt en mil; jag kanske kunde hänga vätskebältet på dörrhandtaget?
Klämma dit omslagspappret från min energibar i vindrutetorkaren? Lämna småflaskorna vid däcket?
Hur?
Jag bestämde mig för att springa motsols i varvet eftersom jag vet vilket håll han föredrar att kuta.
Sagt och gjort, jag nådde staden och skogsområdet vi brukar springa runt i och så dockade jag på milspåret.

Och efter knappt 400-500 m vem dök inte upp där som av en lycklig slump? Mannen!
Så överraskad han blev över att Frugan kom springandes där.
Himla gött att jag kunde lägga undan alla mina corny sätt att få kontakt med honom.
Vi hade sprungit ungefär lika långt och hade nu 15 km kvar, vi bestämde att springa att vi skulle springa åt var sitt håll och sedan ses vid bilen när vi klämt alla kilometrar.
Det var betydligt trevligare att springa i skogen måste jag säga. Förvisso tungt och klafsigt och jag var blöt inpå bara skinnet men så skönt att komma undan från vinden.
Regndropparna vandrade på löparkepans skärm och jag fick vibbar av Stockholm marathon 2012 då det var ett riktigt skitväder.
Skillnaden nu var väl att det inte blåste rikigt så förgrömmat.
Försökte tänka positiva tankar.
Tänkte vääääldigt mycket på salt sill. Ja , sådana där lakritsfiskar. Attan vad goda de är.
Tänkte ännu mer på salt sill, till slut hakade hjärnan upp sig; saltsillsaltsillsaltsillsaltsill.

När jag klämt min skogsmil var det alltså en 5:a kvar, djiiii då tog det emot men på't bara (saltsill).
Väl i "mål" väntade Mannen (han hejade mig i mål idag också!) och en varm bil.
Jag kikade på klockan och den stannade på avverkade 37,4 km.
Jääädrar.
Sedan gör man inte så mycket mer den dagen än äta och slappa.
Jag mutade ungarna att gå bort till affären och handla salt sill.

Sena middagar

Tjenamors, vilka sena vanor vi har.
Jobbajobbet tar ju sin tid och så måste man hem och sedan vill man ut och springa.
Egentligen var motivationen på låg nivå men jag vet, verkligen VET att bara jag kommer ut och så fixar det sig på något vis och på tisdagarna brukar jag behöva springa av mig.
Så på med löparskorna och ut och efter 3 kilometer tyckte benen att nu stannar vi och stretchar lite; vi känner oss lite tunga idag.
Alright sa pannbenet, en liten stretch kan ni få, sedan kör vi.
Och då gjorde vi det, me, myself and I.

14,5 km i kvällsolen. Jag sprang en slinga runt och på varv 1 hejade några snubbar som fixade ett utedäck till en servering, hejaheja, varv 2 då flinade de åt mig glatt och varv 3 hade de satt sig ner för att röka och då hojtade jag att nu blir det inga fler varv, nu ska jag hem.
Allt detta lubbande genererar förstås extrem-sen kvällsmat eftersom Mannen var ute och cyklade med sin räserhoj.
Innan middagen är undanstökad och diskbänken är så där blank och fin som jag vill ha den hinner klockan bli mycket.
Men kidsen, de där kidsen har vant sig vid det här laget. Det tror kanske att det ska vara så här.
Äh, vem säger hur det SKA vara.
Det är så här vi vill ha det.

Långfredagen - långrundan

Det blev en lång runda och delar av den var inte så dum.
Det som är riktigt intressant är hur hjärnan kan bli helt kajko när man springer så där långt. Vid 26 kunde jag inte längre räkna. Okej, jag är rätt dålig på matte annars också men när jag sprungit, uj - då lägger hjärnkontoret av när man varit ute ett tag och börjar bli lite trött.
Plötsligt började jag klura på hur långt kvar jag hade, vänta lite 26 km 26 km 26 km, tankebanorna hakade upp sig som en skiva som hackade - hur långt är det kvar? Få seeee...... Eeeeeeeh.
Hjärnan blurrade ihop allt. Jag sprang på och tankarna var sega som sirap, jag trodde plötsligt att jag hade 6 km kvar. Oklart varför jag hakade upp mig på det.
Meeeh, måste jag springa en extra sväng nu? Hjärnan jobbade låååångsamt. Så kickade det igång, nej visst ja... det är bara 4 km kvar. Brabrabrabra. Det klarar jag.

Men när man sprungit 30 så är det ju som bekant 12 km kvar innan man är i mål på ett marathon.
Det är när jag kommer hem från de där långa rundorna som jag alltid ifrågasätter mitt omdöme.
Varför anmäler jag mig till marathon?

En fots påverkan

Måndagen ägnades förstås åt att känna efter hur foten kändes hela tiden.
Jag har lagt in en protest mot kroppen, lägg av att krångla Kroppen.
Inte en vår till med en massa inställda lopp, okej?!
Jag vet egentligen inte om jag har anledning att oroa mig, foten känns underligt trött, svårt att veta och man (jag) blir så otroligt (jobbigt) nojig och då känner jag kanske efter för mycket.
Och även om foten inte känns helt 100 just nu så måste jag väl inte skrämma upp mig själv så till den milda grad att jag tänker att det är en massa skit på ingång.
Och med skit menar vi inställd träning, tebaks till bara rehab, tebaks till ingenting nähäj liksom.
Stopp. Inte tänka så.

Svårt att vila foten i mitt jobb också när man går och står mest hela tiden.
Jag kastade mig självfallet på telefonen för att ringa min sjukgymnast - ja, jag brukar ju göra det så här års typ, suck.
Men där var det svårt att få tider, verkar som att min sjukgymnast är på väg att lämna nuvarande mottagning (starta eget?!) och så här rörigt kan vi ju inte ha det -  jag bara måste få veta vart min sjukgymnast tar vägen.
Så vad gör vi nu? Jag gör som min egen bloggdoktor Miss Match säger; tåvhävningar (fast det gjorde jag ju redan) och så kör jag med mina birkistofflor inne.
Och så har jag inläggen från löparskorna i andra skor också.
Och så tänker vi positivt och vilar från löpningen ett par dagar.
häpp häpp

Det har varit helg

Här i min lilla hörna av världen har jag haft helg.

Sprungit har man gjort och jag fick lite feeling där på lördagen (10km) vilket lyste fullkomligt med sin frånvaro idag (24 km). Det var kul fram till 18 km men vem har sagt att det ska vara skoj hela tiden. Tung, Långsam och Trög is my middle name.
När jag kom hem (läs: stapplade in på stumma ben) var tv:n på och det var skidor.
Ljudet av skidtävlingar på tv:n får mig alltid på fint humör, trots att jag inte är så vansinnigt intresserad av att åka skidor själv. Beundra andra som gör det så mycket bättre gör jag dock gärna även om jag inte direkt har någon koll på varken skidhjältar, tävlingar eller specifika tv-sändningar.
Nåväl, jag tror det är något djupt förankrat i barndomsminnen som kickar igång den där trivselkänslan.
Det känns som att det alltid var en solig vinterdag utanför, man visste att man borde gå ut men istället satt man inne och kollade på skidor, mamma gick nog mellan tv:n och annat pyssel och vips så vankades det eftermiddagsfika.

Min söndag ägnades inte åt eftermiddagsfika men jag såg till att återhämta mig där framför tv:n en stund i sällskap med ungar och Mannen aka Skidkungen.
Gjorde inte många knop efter det där.
Orkade äta och se film typ.

Söndagsrundan eller Jag springer långt och gör upp med mig själv

- Alltså Överjaget, jag måste sluta tänka att farten är fel, att jag inte duger. Det blir liksom fel inställning. Jag är ju faktiskt en medelålders glad motionär.
- Ja, jo.... men å andra sidan så måste du ju hålla med om att den där önskan och drivet om att bli om aldrig så liiiite bättre fungerar ju faktiskt också som en slags motor... och ibland morot!
- Hm... ja, så kan det väl vara men kan vi inte komma överens om att det här är okej åtminstone, jag klämmer ju för höge farao 5 mil i veckan nu, idag blir det 23, 5 km och just nu är det faktiskt motvind.....förresten så måste jag tänka på att inte slarva med mina små styrkeövningar.
Det var faktiskt när jag växlade upp ytterligare i mängd som jag drog på mig Surbenet förra året.
- Stopp! Don't mention the Surben!  Vi pratar inte om det, okej.
Förresten är jag inte så säker på att det var just mängden löpning så fortsätt du och spring.
Det kanske var mängdökningen eller så var det de där dumma dynamiska övningarna som var boven - liksom varför skulle jag hålla på med dem.... eller så var det att jag körde backe för mycket eller...
- Ja, men jag måste börja lägga tid på rehabövningarna...!
- Meh! Älta! Kör rehabövningarna då istället för att tjata om dem.
- Jag vet, sluta tjata. Soligt idag förresten.
- Jag vet. Det var jag som kom på att det var bra att ta cykelsolbrillorna.
- Men jag ser lite knäpp ut i dem till löparmössan.
- Äh, vem bryr sig, se så nu svänger vi in här, nu är det bara 7 km kvar, det här går ju fint.

Klart man firar!

Det är ju Löpningens dag idag.
Det firade jag med att ta mig en morgonrunda på 6,5 km med solen i ögonen och vindstilla. Låg nog runt nollan och om jag stängde av musiken så hörde jag småfåglarna gå bananas med sitt kvittrande.
Sedan blev det grötfrulle och lång sittning med DN och varmt kaffe.
En utmärkt start på helgen med andra ord.

Hej februari, jag inleder dig med 22 km i alla slags former av snö

Så där då.
Då var januari passerad, kiss kiss gooood bye säger jag och laddade med rejäl frulle för att sedan ta en lång runda i snöbuset.
Valde länge och väl vilken runda det skulle bli med tanke på vädret.
Pannbenet räckte för hela sträckan men inte tidsmässigt dock.
Jag är trööööög och gör inte de tider jag skulle vilja, en börjar visst tackla av.
Fasen.
Men nöjd är jag ändå, det får väl helt enkelt duga. Idag blev det ingen kolonnlöpning av något slag, man kan säga att det var en obefintlig mängd löpare på de sträckor där jag hölls och plogat var det redan på sina ställen.
Istället var det Libby med känsla för snö.
Först kom fina bomullstussar som dansade ned så fint, sedan stickiga flingor som jag envisades med att svälja (bättre dock än insekter, snön smälter i halsen och man sätter inte i halsen). Snö i ansiktet hela tiden och så piskande snö borta vid slätten och så lite blötsnö från skyn emellanåt.
Underlaget då?
Slushsnö förstås, mycket sånt blev det,  nysnö (roligast att springa i), packad smutsig snö efter plogning och vid ett tillfälle flera decimeterhög snö att tappert försöka jogga i. Då var jag rätt trött.
Och så dagens bästa; vad tycker vi om bilförare som inte saktar ner och sedan sprutar slushsnö på en?
Hmmmm.
Jag var rejält blöt om tassarna när jag kom hem, för hem kom jag och det var så obeskrivligt skönt att kränga av sig alla löparkläderna och få upp temperaturen i tokvarm dusch.
Visst är det kul med vinter?!

Lördag: kolonnlöpning och hämtning av semlor

Hög trivselfaktor på lördagen så här långt, tycker jag allt.
Att jag snart ska ta tag i hushållsnära tjänster känns mer som fair game.
There are no free lunches, you know.

Men jag inledde lördagen med min lilla löprunda-före-frulle. Och det gjordes i snö och jag måste säga att vinterlöpning känns mer och mer som helt ok. Faktiskt mer än ok.
Jag som inte är någon skidåkerska av stora mått får ut mycket av vintern i alla fall nu, tack vare löpningen.
Någon hade emellertid varit mer morgonpigg än yours truly och plogat cykelbanorna så jag kom rätt lindrigt undan.
Jag fick göra ett skutt ut i vegetationen och köra pulssnö när plogaren kom bakom mig. Han vill ploga lite till på cykelbanan som jag ändå tyckte gav bra framkomlighet.
Så snart sprang jag istället bakom plogaren (han saltade också) likt något som närmast kan kallas kolonnlöpning (ni vet kolonnkörning är när man i skitväder bara öppnar en fil på motorvägen, låter plogbilen köra först och så får alla tuffa efter i sina bilar).
Nåja, nu var det ingen kolonn efter mig, det var jag och plogaren... men ändå!
Rundan är kort och jag svängde in på snöiga trottoarer och stannade vid stans bästa bageri.

Här traskade jag faktiskt in, svettig och fin med mascaran rinnande för att hämta mina beställda semlor. Tyckte jag var smart som tog det lilla stoppet nu när jag ändå var ute.
Kände bara lite knasigt i högst någon minut, äh.. jag har inte tid att känna att saker är pinsamma, jo jag bad om ursäkt att jag var lite... eeh....svettig men finaste bageriets trevliga biträde tyckte inte att det gjorde något.
Jag fick istället en kopp kaffe och fransk pepparkaka medan hon så omsorgsfullt packade in mina semlor.
Sedan ut i snön igen, det fick bli en rask promenad hem men på slutet sprang jag lite stolpigt med min kartong för nu frös jag. Det kanske såg lite fånigt ut med mig i löparkläder komma småjoggandes med en rejäl semlekartong, men underligare saker har väl hänt.
Nu har la familia hunnit med hotellfrulle, vilket i det här fallet är en slags lyxigare version av hemmafrulle.
Fika med semlor är bokat till 13.30 ca. Ja, det är bäst man bokar in sig med alla familjemedlemmar så man vet att semmelfikat verkligen blir av.