Ständiga väntan

När man (jag) har löpvila, ofrivillig sådan och ska göra mina små rehabövningar, då blir det liksom mycket väntan på något sätt.
Jag väntar på att det ska kännas bra eller egentligen det ska inte kännas alls. Det som skaver.
Jag väntar på att få rehabträna även om det handlar om de mest fjuttiga små övningar (ni skulle se den jag har som läxa denna gång).
Och så väntar jag på att det ska gå över, rubbet, och att humöret (jag?) ska anpassa sig till allt.
Men framför allt väntar jag heeela tiden på att få gå nästa gång till sjukgymnasten/massören.
Jag vill höra min sjukgymnast säga; nu är det bra. Nu kan du börja träna.
Det kommer jag väl inte få höra idag men jag ska i alla fall på en besiktning.