Ältat något idag, eller?

Och idag har jag inte ältat ännu ett DNS.
Nääähää'rå.

Eller jo, det har jag. Jag skulle ha sprungit en halvmara eller ett rejält långpass. Skulle alltså.
Jag inledde söndagen med den snyggaste gröttallriken i kvarteret, pimpade med snygga kokosflingor, blåbär och sötmandel.
Det hjälpte emellertid inte för min rehab-promenad idag på 6, 5 km brände jag av i något slags ilsket tempo och när jag kom hem tog jag några löpsteg runt huset bara för att försäkra mig om att den där knaskänslan i Surbenet verkligen finns kvar.
Det gjorde den, det sitter numera i Survaden. Man kanske kan hoppas att det sura sakta men säkert liksom rinner ut ur benet på mig, om det istället blir Surfot av det hela så kanske man snart kan vinka adjö till det här.

Efter att ha konstaterat att det är status quo med Surbenet gjorde jag lite rehabövningar och sedan hoppade jag upp på hojen för att trampa iväg som följecykel igen.
Mannen hade redan hunnit lämna tomtområdet för länge sedan och det var ju jag som hade all vätska i cykelkorgen så jag fick trampa på. Jag hade lite ångest att han skulle ligga i ett dike flämtandes utan vätska eftersom jag aldrig kom i fatt LöparMannen.
Och motvind hade jag också, något så gu' förbannat. Jäääädrar vad jag trampade. Det blev ett bra pass på ca 15 km innan jag äntligen mötte honom. Han var lika glad som jag att ses, han trodde jag hade kört i diket. Sedan var jag följecykel i ett något behagligare tempo och jag snackade förstås lite så där lagom för att distrahera när löpningen blev tråkig.
-  Nu är jag uttråkad, sa Mannen.
Och då började jag surra om sommarsemester.
Han fick ihop 36 km, jag fick väl ihop ca 32 som följecykel.
Men det är drygt, när man helst av allt vill kuta själv.
Eftersom jag lagade middag och hade sett till att fixa en rabarberpaj på förmiddagen fick jag veckans bragdmedalj.
Av mig själv.