Loppet som åskådare - en slags löparrapport

Och nu undrar ni förstås; blev det Triumfkalsonger eller inte?
Nej. Det blev det inte.
LöparMannen är väldigt sträng mot sig själv. Han gjorde en heroisk insats efter att ha blivit riktigt trött vid 23, matat på till 33 och sedan lyckades han göra en slags omstart och köra på ända in i mål.
Men. Eftersom han anser han inte höll för sin personliga målsättning fick det inte bli Triumfkalsonger efter loppet.
Han är dock nöjd men inte Nöjd med stort N.
Jag tycker förstås att han är en Hjälte och gott kunde ha tagit Triumfkalsongerna men det är ju jag det.
Själv är jag mest förvånad över att det kändes så okej att stå bredvid och se på istället för att själv delta.
Som jag har  ä l t a t  detta lopp (ja, ni vet ju omfattningen).
När jag satt bredvid LöparMannen före start på Östermalms IP var jag smått avundsjuk och fick en släng av grämelse över att jag inte skulle vara med. Sedan när jag knallat iväg i förväg för att inta hejarposition vid Slottet kändes det ok - här skulle hejas.

Jag hejade på kända och okända! Alla är hjältinnor och hjältar! Försökte få span på bloggpolare men det lät sig inte göras! Jag hade verkligen velat få heja lite extra!!!
Och så var det faktiskt kul att för en gångs skull se den där snabba flocken av löpare som kommer allra först! De såg oerhört koncentrerade och fokuserade ut. Ruggigt snabba var de också.

När Mannen forsat förbi pilade jag snabbt som en iller upp till Engelbrektsgatan för att stå beredd med gel. Här fick jag se den snabba täten återigen. Man kan säga att jag behövde inte vänta särdeles länge på att de skulle lubba förbi och då ska man veta att de hade sprungit en stor vid sväng runt stan medan jag hade pilat en genväg.... intressant.
Med händerna fulla av gelförpackningar stod jag och blev nervös.
Tänk om jag tappar alla förpackningar precis innan LöparMannen kommer? Vilken usel Coach/Gellangare jag är då!
Bara för att man inte springer marathon kan man ändå ha duktigt irrationella tankar bredvid banan....
Men jag langade fint, riktigt proffsigt om jag får säga det själv och efter väl utfört uppdrag, många hejjarrop och klappningar pilade jag tillbaka till Slottet med ett riktigt apsnabbt stopp för lunch i någon flådig galleria.

På plats vid Slottet igen och så kom LöparMannen. Aj aj - han såg sliten ut men löpsteget var fortfarande flott. Jag vrålar förstås att "nu tar du Västerbron, vi ses på Stadion" och hoppas att det ska ge lite, lite skjuts på färden.
Spanade igen efter bekanta men no.
Ett tag övervägde jag att ta mig till Kungsholmen (åh, man skulle haft en hoj) men slog det ur hågen.
Istället blev det Stadion och där rådde det fin feststämning, I tell you! Jag har väl aldrig klappat händerna så mycket (ja, kanske på Madonna-konserten då).
Jag följde mellantider för Mannen och andra vänner och spanade ivrigt mot ingången där löparna kommer in. Jag vet så väl hur man blir tokigtokigtokig av att springa mot Stadion där utanför och känslan av att man aldrig släpps in på arenan liksom. Man vill bara "släpp in mig, släpp in mig var är måååål???"
Och hej! Där kommer LöparMannen och jag tjoar så där mycket att jag hinner tänka att det är bra att barnen inte är med, då skulle tycka att jag var olidligt pinsam!
Så gott att senare sammanstråla med Mannen och höra att han inte var besviken (jag tänkte; nu blir han grinig i bilen hem). Och självfallet har vi tuggat loppet både igår och idag.

Reflektioner jag gjorde under loppet;
Himmel - vilken dominans av karlar det är på detta lopp!
Och man ser sannerligen många olika löpstilar när man är publik,  intressant hur en del tar sig fram. Och jag lider med de som ser plågade ut och förundras över de som knappt ser berörda ut alls.
Och så hann jag tänka;
a) har jag verkligen gjort detta?
b) jag kommer väl få göra det igen?
och
c) wiii - jag vill snart få chansen!!!!