Kunzelmann och Kunzelmann

Har ägnat morgonen åt att läsa ut Kunzelmann och Kunzelmann av Vallgren.
Berättelsens yngre Kunzelmann fann jag nästan genast vara en hopplös och obehaglig typ och som jag skrivit tidigare så finner jag det intressant att läsa om en person jag inte gillar alls. Vilken tur att berättelsen växelvis också handlar om Kunzelmann den äldres liv och öde. Berättelsen spänner över två liv, far och son och man kommer in i berättelsen när Kunzelmann den äldre gått ur tiden. Hans son lever definitivt över sina ekonomiska tillgångar, har lite missbruksproblem av både det ena och det andra, är sliten rent relationsmässigt och i definitivt stort behov av hjälp och terapi. Hur som helst hoppas Joakim Kunzelmann kunna casha in ett fett arv efter sin far Viktor, den välbeställde tavelkonservatorn tillika konstsamlare vilket skulle rädda hans skinn för tillfället. Allt står dock inte rätt till, fadern tycks ha levt något av ett dubbelliv och ett händelseförlopp sätts igång med Joakims girighet som startknapp. En burlesk, rolig berättelse och samtidigt lite sorglig tycker jag. För mitt i allt det burleska är Joakim rätt eländig och när han på sitt patetiska sätt jagar efter pengar, sex, kvinnor och någon slags livsstimulans så söker han sin far och kanske framför allt sig själv. Han hamnar i märkliga situationer och knipor och allt eftersom börjar jag förlika mig med Joakim och till och med tycka att han är rätt kul. Brevid Joakims öden löper också berättelsen om hans fars liv och bakgrund i mellankrigstidens Tyskland och framåt.