Då ältar jag min löparprestation och känner att ett marathon känns just nu rätt långt borta. Kroppen är så glad, så glad när vi kommer hem igen.
Pannbenet vänder sig bort i vrede, inte nöjd alls.
Foten tjafsade lite grann, började gnälla efter 13 km, jag har sagt åt Foten att det där är bara någon slags träningsvärk, lägg av att gnälla.
Nu blir det desto roligare after run.
Vi lämnar det helgröriga hemmet och går på bio istället.
Det är lite av ett risktagande eftersom jag alltid är så gäspig efter långrundor. Får jag nu sjunka ned i en mörk biosalong finns det en möjlighet att jag somnar.
2 kommentarer:
Ibland ör man ju helt enkelt inte iform. Jag sprang igår och det var jobbigt redan från början, jobbigare än på länge. jag skulle harva runt 21 km men det blev 500 meter kortare. Jag kraschade o soffan och fick repa nytt mod då en kompis skulle komma till middag. Idag är jag ganska sänkt, sov länge på morgonen och känner mig sliten. Förmodligen är det en liten infektion i kroppen som inte kändes av igår men idag känns den...
Vi får ha förtröstan med löpningen, ibland bättre ibland sämre.
Blir nyfiken på ert filmval! Ha en fin helg!
Fliselin: den är så trist den där känslan när kroppen inte svarar alls fast man tycker att man varit flitig. Om det sedan visar sig vara ngt skit på gång har man iofs en förklaring, men trist är det!
Ack ja, förtröstan får man lov att ha.
Skicka en kommentar