Det var då själve f...
Det gick inte alls idag. Inte alls.
Jag hade tänkt pressa på i 2 km-intervaller, försöka stå på lite grann och sedan vila, köra 4 stycken sådana, fram och tillbaka.
Det gick inte. Inte alls.
Fanns ingen kraft, inget flås heller för den delen. Det var nära att jag tog till lipen där ute i spåret. Kroppen svarade inte på kommandot spring för böfvelen. Jag sprang men det gick på tok för långsamt, inte sprang jag 2 km heller, jag var tvungen att korta ned intervallen för att över huvudtaget fixa något och det kändes förstås som en rejält nederlag.
Underlig känsla det där, när kroppen inte svarar alls på träningspasset, det känns helt stumt, tyst, tungt.
Särdeles uppåt blir man ju inte sådant skitpass precis, det känns som man istället ska börja ägna sig åt något helt annat än löpning, typ tändsticksbyggen eller varför inte ta upp bokmärkessamlandet igen?
Jag borde kanske ha stannat i soffan idag, med boken som sällskap.
Men - ett uselt träningspass är också ett träningspass.
4 kommentarer:
Men du måste tänka på ALLA des fantastiska pass du gör. Ibland orkar inte riktigt kroppen och jag tror att det är något slags försvar att man ska ta det lite lugnt. Lite vila så är du på det igen. Såklart!!!
Aha! Det var "Det fungerar inte att springa-dagen" idag! Tyvärr hade inte jag heller någon koll på det.
Hallin: true, jag börjar undra om jag är övertränad på nåt vis... sliten liksom.
Fliselin: det måste ha varit det, borde vi fira? ;D
Libby: Vi firar att vi trotsade den dagen!
Skicka en kommentar