Torsdagkväll och Ambitionen var att springa intervaller, långa sådana; 7x800m.
Hur det gick? Mentalt utmattad från jobb toppat med en trevlig fikastund med kollegor gjorde att jag kroknade helt när jag kom innanför dörren vid 19.
Det gick inte. Alls.
Jag möblerade snabbt om i schemat och planerar nu att göra mitt pass i morgon istället.
Den sortens ändring i schemat ger mig alltid massivt dåligt samvete.
Med massivt menar jag verkligen MASSIVT.
Jag tycker att jag är en dålig människa som fuskar och det fast jag bokat in en ny träningstid med mig själv! Och ja, jag vet. Förnuftsmässigt fattar jag ju, det är inte KATASTROF för att jag ändrar eller tillåter mig att vara trött. Och ändå.
Denna märkliga känsla av att jag är en SLARVIG löpare.
Alltsammans - det sitter sannerligen i huvudet och som jag kan bli trött på att höra mig själv älta.
Och nu vill jag bara att det ska bli fredagseftermiddag så jag får reparera mitt fusk.
7 kommentarer:
Jag är en superslarvig löpare, men det gör att jag aldrig tröttnar!!
Det är bra att lyssna på kroppen och vara flexibel. Men känner man sig för trött för att springa kan man alltid göra en kvart balansövningar och tåhävningar samt bålstyrkeövningar hemma istället....
Precis lagom!
Det där huvet man har råkat få... det är inte helt optimalt alla gånger... hjärnspöken, inte bra skit. Men vi får jobba på att mota dem i grind!
Jag fattar inte hur du orkar! Tycker att du är fantastiskt duktig som fixar heltidsjobb, träning, hus, fyra barn m.m. Ge dig själv en mental guldstjärna istället, ´cause you are worth it!!
Annika
Håller med Annika här. Tycker du är fantastisk som orkar med och det låter bara positivt att du kan ändra om i schemat när kroppen säger ifrån. Behöver inte kroppen även vilan då och då : )
Äsch, du har många tillfället att ta igen det där! Jag känner igen känslan av dåligt samvete dock, det kan bli sååå tungt!
Galet att tycka att man är en slarver när man ställer in ett pass till dagen efter. Tyvärr är jag likadan och vill gärna följa planen till punkt och pricka. Måste försöka tänka om... Ett pass mer eller mindre har ju faktiskt ingen som helst betydelse... En gång i tiden försökte jag springa ikapp om jag missat pass pga sjukdom nästkommande vecka, supergalet! Det har jag slutat med!
Mis(s)match: det är inte att jag ska tröttna som är det "farliga" det är min hang-up på att jag måste göra som jag planerat, ngt jag jobbar med att förstå. Och du har rätt man kan ju ersätta med ett annat slags pass... men det är jag dålig på.
Iwillnot: absolut, hjärnspöken ack vad man fajtas mot dem...
Annika: åh tack för fint pepp! Jag behövde det. Nu.
Hallin: tack till dig. Jag tränar på att ta in det. Att vila, känna efter, att det är ok.
Camilla: det är så dumt, man ska ju inte få dåligt samvete... men så funkar jag.
Fliselin: precis så. Att springa ifatt har jag också lagt av med, det funkar ju inte så. Måste få ordning på tänket att vila är ok. Även när den kommer där man först inte hade tänkt sig.
Skicka en kommentar