Här är en scen ur verkliga livet. Det är fredagmorgon och lite småstressigt för tonårsdottern, hon får kasta sig ut från hemmet för att hinna till spårvagnen. Kort därpå ringer telefonen, jag hinner tänka; ajdå, nu missade hon spårisen. Men nej, hon står vid hållplatsen och väntar.
Följande samtal utspelar sig;
- Jag fick så bråttom så jag hann ju knappt borsta tänderna!
- Jaha, ojdå (säger mamman).
- Kan du komma ut med ett tuggummi?
- ?
Jag funderar blixtsnabbt, vad menar tonåringen nu?
- Vaddå, menar du att jag ska slänga mig ut i 7 minusgrader för att lubba till hållplatsen med ett tuggummi? Nu? När jag ska hjälpa småsyrrorna till skolan?
- Jaa, vaddå?
- Jamen, ska inte du med spårisen?
- Jaa.
- Kommer inte den snart?
- Jo, men om skickar syrrorna då?
- Nej, gumsan. Jag föreslår att du stiger upp tidigare så att du hinner allt.
En suck hörs i andra änden, vi lägger på.
Varpå jag fylls av en inre värme, tonåringar och deras egon, de är för underbara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar