Springer'ru nåt i påskhelgen då?

Dessa påskdagar har utvecklat sig till ett litet träningsläger - närapå. Och då tänker jag inte på påskäggsjakt eller bästa sättet att kombinera choklad med eeeh... choklad.
Det har sprungits en del också. Långfredagen 13 km och Påskafton 20, 36 km så idag måste det vara vila som gäller fast jag var lite småsugen på en kort, kort runda idag. Men vila är viktigt och i morgon har Mannen och jag ambitionen att köra intervaller.
Nämen åååh. Så. Roligt.
Eller inte.
Men jag gör't ändå.
Gårdagens långa sväng gjordes tillsammans med Mannen - ett risktagande från min sida eftersom jag kroknar betydligt tidigare än Mannen (som inte kroknade alls igår). Nåväl, att springa ihop och småprata - det är fina fisken det. Att springa en helt ny slinga - är som jag sagt tidigare, också inspirerande.
Igår tog vi en runda som Mannen testat en gång tidigare, inte så backigt, rätt flackt, lite industriområden, utmed vatten, ut på landet innan det bar hemåt igen.
Men vid 16 km. Bong. Där kroknade Libby och fick släppa Mannen som for iväg som ett skott. Det tar mig alltid någon kilometer att acceptera att jag är trött och att jag springer för att min egen skull, jag duger, det här räcker fint, okej kör på nu, hejaheja. Så ungefär måste jag peppa mig själv. All energi var borta och jag började i vanlig ordning hallucinera; mat.
Först kommer alltid en banan svävandes framför mig, snart ser jag min älsklingfil proppad med sötmandel och russin ovanpå. Sedan vet jag att det är dags för pastarätterna att sväva likt hägringar framför mig. Väldigt underligt alltihop men jag har vant mig och vet att det är kalorier jag behöver då.
Men jädrar i min lilla låda, jag bet ihop och slet för att komma hem och jag var så j*a nöjd när jag klev in på gården.
Nya skorna känns ok, får lite konstig träningsvärk i fötterna av dem. Beror det på att de är nya eller? Känner en vag oro att det inte är som det ska men jag vill verkligen att allt ska vara bra med mig och Saucony.