Det välbekanta surret i kroppen

Så här dags för en vecka sedan var man inte kartig precis.
Nu sitter jag glädjande nog i köket med en kopp kaffe, laddad med gröt och känner in det välbekanta surret i kroppen.
Nervös-inför-lopp-surret.
Verkar inte spela någon roll vad gäller omfattning och längd av lopp, surret kommer som en beställning och alla tics och ritualer inför lopp blommar för fullt kan man säga.
Tävlingsnerver har jag aldrig haft anledning att skryta om att ha, det händer att jag undrar varför jag utsätter mig för det.... fast egentligen vet jag ju varför! Det är ju så roligt!
Idag har jag anledning att oja mig lite över hur det egentligen står till med formen. Med en sådan sönderhackad träningstid (och sett över hela året... det förtjänar nästan ett eget gnällinlägg) som det har varit och så nyss som jag reste mig ur sjukhörnet kan det blir hur som helst det här.
Måhända är det lite dumt/galet/väl optimistiskt (välj alternativ själv) att jag ger mig ut på ett långt lopp där det ingår nummerlapp. Det är lätt att man glömmer att man har inställningen "det är ett träningslopp för mig" när man har lappen på bröstet. Och tävlandet är ju som tidigare Libby vs Libby.

Nåja, det där kan jag ju älta hela bilresan upp till Sthlm om jag känner för det.
Springa ska jag göra i alla fall och jag har laddat med en spellista som jag hoppas ska ge mig pepp och stöd om det skulle behövas. Tokstirrat på kartan har jag också gjort som om nu det skulle hjälpa och så får vi se om det blir två knutar eller tre knutar på skosnörena.
Två= träning
Tre= tävling
sådan är lagen.