måndag 8 september 2014

Film i sjukhörnet

En snygg rock i morgonljuset gör halva grejen.
Jamen jag tycker han gör en riktigt bra insats som Mr Darcy, bäste herr Matthew MacFadyen. Jag har ju genom åren sett filmen ett antal gånger och denna sjukhelg har jag dessutom roat mig med att först se BBC-versionen av Stolthet och fördom (från 1995) och sedan kört långfilmsversionen (från 2005 där sagda herre figurerar) och ja, jag är på det hela taget mycket nöjd. 
I tv-serien har man ju mer tid på sig och kan därför riktigt gotta sig åt alla förvecklingar. Dansscenerna är näst intill oändliga i tv-serien, de hoppar omkring som galningar och vill aldrig sluta. Om man jämför dansandet så är det intressant att se att i långfilmen är det betydligt mer rörigt, stimmigt, folkligt framställt. 
Familjen i långfilmsversionen som sådan känns också mer äkta om man nu kan dra sådan höga växlar på detta ämne. Deras måltider t ex är mer lika riktiga familjemåltider faktiskt, som det ser ut när ett gäng med tonårsdöttrar och föräldrar försöker få till en måltid.
Och som jag älskar Donald Sutherland som Mr Bennet i långfilmen. Ack ja.
Mr Darcy är precis så stram som sig bör men i långfilmen lägger han upp en mer plågad min. 
Elizabeth Bennet tillåts vara lite mer kvick och ungdomligt spirituell i långfilmen, rätt kul att det blir olika tolkningar av dessa huvudpersoner i detta drama tycker jag.
Men båda varianterna har en given plats i mitt hjärta förstås, jag kan inte välja en enda favorit.
Att tv-seriens Mr Darcy dyker i sin lilla damm (plums ner med sin fina vita skjorta) känner de flesta till men i långfilmen gör man en annan version, ack så värdig en tvär Mr Darcy.
Här får han istället (i MacFadyens tolkning) vandra fram i morgonljuset oklanderligt klädd så där lagom gentlemannamässigt slarvigt i vit skjorta, snygga byxor, höga stövlar och viktigast av allt; med sin långa rock slängandes om sig. Ja, man bör ta en titt på herrmodet i filmerna, det är flott.
Och ja, då står ju Elizabeth Bennet där som av en slump (praktiskt) - de kan inte sova pga kärleksgrubblerier och så går det som det ska gå - det är suveränt snyggt gjort.
Och slutet är genialiskt gjort i långfilmen! Man tror man ska levereras typ blommor i kyrkan och glada brudpar men se - det får man inte.
Som ni säkert förstår skulle jag kunna grotta en långt inlägg om detta men stoppar där för denna gång.
Ännu mera på plussidan för dessa filmer; det alltid så smärtsamt vackra engelska landskapet.
Oj, jag får lite längt efter det igen.


5 kommentarer:

Fliselin sa...

Du måste absolut vara på bättringsvägen då du klarat att göra den analysen! Jag har sett men glömt och blir nyfiken igen...

Librarybeth sa...

Fliselin: ;D

Anonym sa...

Som mor till två söner känner jag nu att en stor del av filmhistorien gått mig förbi. Närmaste vi kommit var "filmkväll med mamma" med diverse superfilmer som tex The Holiday. Vid kostymdrama gick gränsen. Jag har massor att ta igen! Krya påre! sarankpg

Librarybeth sa...

Sara nkpg: ack, du har många nya fina upptäckter framför dig ;D

Omentjej sa...

Åååh, jag älskar verkligen Stolthet & fördom! Serien har jag sett mer än filmen, så nu blev jag väldigt sugen på att se filmen igen.

Älskar ju förstås allt av Austen, och kära UK.