Dags för ett långt löparrapportinlägg i vilket Libby missar att visa respekt mot distansen halvmarathon, laddar och kommer igen och får bubbel

Långa rapporter från lopp har vi inte haft här på länge men nu är det dags.
DN Stockholm halvmarathon har jag inte testat tidigare men nu så!
Det började riktigt fint, septembersol i ryggen och med Britney Spears i lurarna Work bitch (ehum) - jag kände mig peppad och hade spring i benen.
Och som alltid trångt i starten och in i vägtunneln, Klaratunneln, var det varmt som attan och fortsatt trångt.
Här gick jag ut för hårt, dumt nog. Vet inte om jag gjort så förut, hade svårt att hitta rätt och rimliga fart och sprang för dagens form alldeles för intensivt.
Jag borde tänkt mig för lite, halvmarathon är en distans som man (jag) bör ha respekt för, inledningvis hade jag inte det idag.
Och vad händer då? Jo, då blir det pay back-time, jajamän.

Banan var riktigt fin men mer kuperad än jag förstått och med så många dagar i sjukhörnet och zero träning i bagaget började krafterna tryta vid 10 km. Skitkorv också.
Men jag fattade fortfarande inte galoppen utan försökte köra på, vid 15 km kan man väl säga att allvaret kom i fatt mig.
Då började förhandlandet.
Nu får du lov att och acceptera att under 2 timmar kommer du inte in, Libby. Okej, då. 2:04 då?
Då får du ta och lubba på, Libby.

Utmed Söder Mälarstrand  fick jag kriga till mig kilometrarna och så var jag lite nervös för stigningen som skulle komma vid Tantolunden.
Och hoppla, där kom stigningen och jag fick slå ned ytterligare på farten. Med mantrat jag-går-inte, jag-går-inte matade jag mig fram, fram, fram.
(inte tänka på marathon, bara vara här och nu, här och nu, bara mata, mata, mata)

Och så dyker 19 km-skylten, bara så där. Men hallå! 19 km, jag börjar räkna kilometrar.... då är man ju för fasen nästan i mål!
Och när jag springer uppför Sankt Paulsgatan (det var fan vad uppför det var) och når Götgatan så sjunger George Michael plötsligt Freedom i lurarna. Helt perfekt med lite 90-talsskrål - jag känner krafterna återvända, jag kommer inte att klara sub2 - jag har inte ens tittat på löparklockan sedan 16 km, ett medvetet val men! Jag blir minsann lite sprallig! Stockholm ler emot mig, publiken är fantastisk, det är nedförsbacke mot Slottet och jag känner plötsligt sann löparglädje.
Tja, sedan ser jag till att vara smart och inte försöka tokspringa. Det är lätt att man tror att man är i mål men den sista kilometern ska också matas undan.
Och till sist når jag Norrbro och stänger av klockan på 2:02.
Jamenjavisst - det får väl duga då.
Kaffet i målfållan ut - himmelskt gott. Påse med ombyte hämtas och så sammanstråla med Mannen som är nöjd med sitt lopp.
Jag bestämmer mig för att vara nöjd också.
Med en omiljövänligt lång varm dusch och lite bubbel i kroppen känner jag med tillförsikt på kommande träning.
Fasen - nu gäller det verkligen att komma i något så när fas för nästa utmaning.
Då ska jag springa dubbelt så långt.
Well, well cykelställ - nu väntar en middag på oss och så ska loppet ältas ett par varv.