22:47 och jag är fortfarande vaken

After work?
Jajamän.
Precis innan vakten kom till jobbet för att stänga tog en vänlig kollega över infodisken de sista minutrarna så att yours truly kunde skutta in på dam och svida om.
Från bibliotekarie (som idag servade massor och folk, ryade lite lagom med grabbarna som stimmade borta vid datorerna, letade reservationer och hjälpte kulturfolk inför morgondagens kulturnattsevenemang) till löpare med ambitioner för långrunda.
Vätskebältet satt som en smäck och det tog liten stund innan satelliterna hittade mig och löparklockan där vi väntade så tålmodigt.
Första 12 km - going just fiiiine. Ljust, ute på landet, finemang. Förbi ett hus med galna hundar (jag ska sluta springa den där slingan).
Sedan blev det mörkt.
Jag sprang stolligt nog på ett rätt mörkt och ensligt ställe så Mannen förmanade mig nogsamt när jag väl kom hem (jag ska def. sluta springa den där slingan - den är ju egentligen rätt tråkig).

Jag hade självfallet lilla reflexvästen från ICA Maxi (chic) och nådde till sist stadens gatlyktor men si då började det gå trögt.
Sedan kan man säga att det gick från trögt till väldigt trögt, vidare till tungt och så TUNGT.
Lägger vi till lite magont på det där och man känner att man lever.
Det var då fasen vad långt hem det blev då.
Jag bet ihop, nej jag BET ihop. Jag kom hem men det är svårt att springa bra när man får magont.
Det kan bli så där ibland, något stämmer inte, kroppen vill inte, bara den del av hjärnkontoret som ääälskar löpning. Resten av maskineriet bara "men för f*n sluta!!"
I did not.
No no.
Summa 25 km in på kontot men de sista var inte kul.
Men så kommer man hem och känner sig ändå.... glad?
Nu hoppas jag få springa på söndag.
Imorgon ska jag jobba.
Därför; nu måste jag sova.