21,1 - då kan man väl säga att loppsäsongen är inledd

Skutt! Istället för medalj får man ett smycke på WHHM.

Jag var på ett trivsamt lopp igår lördag, det var väl en 3000 tjejer i olika åldrar som anmält sig till Womens health halvmaraton i Stockholm, vet inte hur många som kom till start men det var ett arrangemang som inte var så där bamsestort. Nu hindrar ju inte det mig från att bli knasigt nervös i alla fall men mitt i allt det där nerviga så är det så  h.i.m.l.a.  kul med lopp.

Jag vet inte vad det är, men det roar mig löjligt mycket, minsann om det inte är dags för en liten löparrapport. 

Mannen hängde med upp, vi åkte bara till Sthlm över dagen, han var Coach och Support, hålla väskan behövde han ju inte göra för den slängde jag in i väskinlämningen.... och där blev det lite stressigt kan man väl säga eftersom man inte riktigt hann med att ta emot alla tjejers väskor. 

Det behöver filas liiite på rutinerna där, bortåt 3000 chicks genererar ändå rätt många väskor.

Blåste lite snålt gjorde det emellanåt även om solen tittade fram då och då, jag huttrade lite där jag tog plats i startfältet och flaxade med armar och ben i uppvärmningen... men man vet ju att det blir snart varmare bara man väl får komma igång och springa.

Och det gjorde jag, sprang alltså. 

Loppet gjorde en liten lov in på Östermalm och sedan består loppet av en tvåvarvsbana på Djurgården. Himla fin bana måste jag säga, här har man ju haft möjlighet att nöta asfalten några gånger i samband med andra lopp, både Tjejmilen och Sthlm marathon utnyttjar ju Djurgården för sina bansträckor.

Svängen in i Östermalm var helt ok, lite småläskigt tycker jag allt, man var lite väl nära ute i trafiken för min smak, det blev ju trångt med alla brudar och arrangörerna hade bara stängt av ett körfält. 

Nåja, snart svängde vi ut på Djurgården och där häpp! stod Mannen och såg glad ut. 

Sedan vet jag att han efter hejandet gick och satte sig och tog en kopp kaffe och smörgås i solen, själv malde jag vidare förbi Skansen och ända ut på Djurgården för att vips (nåja, vips och vips) komma tillbaka till Sjöhistoriska museet varpå man klämt 12 km och där var Mannen igen; heja frugan, tumme upp och sedan drällde han in på ett museum och jag, jag malde vidare och var nu plötsligt inne på varv två.

Jag tycker det är mycket psykologiskt att lägga banan så att varv två innebär 8 km kvar till mål eftersom man så att säga redan matat extra kilometrar på Östermalm i början av loppet - dessa "slapp" man nu och kunde börja räkna ned.

Vilket jag förstås gjorde, det dammade om grusvägarna där alla brudar dundrade fram och vid 15 km tänkte jag "haha, nu är det bara 5 km kvar... eller 5 km och så... eeeh lite till". 

Snart passerades 17 och då känns det som att målet var inom något så när räckhåll.

Jag slarvar med att dricka under lopp, jag jobbar på att få ordning på det men mitt problem är att jag så lätt får håll så jag fegar ofta med drickat varpå jag kroknar lite onödigt tidigt. Och så tror jag aldrig att jag ska räcka in i mål om jag tar i för mycket vilket gör att jag larvar med att lägga i den extra växeln på slutet.

Men som sagt, jag jobbar på det. 

Det är verkligen en finfin slinga att springa, det måste jag säga en gång till och jag var perfekt klädd, frös inte och var inte heller för varm. Allt var med andra ord underbart, fast jag blev extremt sugen på läsk någonstans vid 18-19 km vilket jag ofta blir på långlopp, mycket underligt eftersom jag inte är särdeles intresserad av läsk annars. 

Vid 18 stod det en bunt småtjejer och langade drickat så jag saktade in och var duktig och drack, det var så rara tjejer, de peppade alla vuxna som frustande slängde muggar åt alla håll.

Och nu var man ju snart.... typ klar! och vilken tur för läsklängtet att man fick cider i mål - för i mål kom jag och minsann, där stod Mannen IGEN och hejade, så klart!

Jag hann preciiiis in i mål under 2 timmar, haha, det var med nöd och näppe men dji, vad glad jag blev av det. Jag har lyckats pressa mig till en något bättre tid på en halvmara sommaren 2013 i värstingvärme men inför det här loppet hade jag rätt lågt ställda förväntningar på mig själv så jag är på det hela taget nöjd med min insats, det är ju som alltid Libby vs Libby.

Underligt dock att bara under promenaden till bilen rätt snart efter loppet så funderade jag högt om jag inte skulle ha kunnat kanske springa liiiite snabbare ändå, där på slutet. 

Aldrig nöjd, håhåjaja.

Såg bilder idag på min målgång och som vanligt vevar jag så förfärligt på armarna att jag blir tokig på mig själv.

Idag har jag bara glassat runt och tänkt lite på loppet och när Mannen skulle köra många varv i skogen hängde jag med och sprang en mil bland alla vitsipporna. Perfa avrundning på helgen.

Minsann, Libby på väg ut ur bild.
Knyckt bild från loppet.