Det blev en lång runda och delar av den var inte så dum.
Det som är riktigt intressant är hur hjärnan kan bli helt kajko när man springer så där långt. Vid 26 kunde jag inte längre räkna. Okej, jag är rätt dålig på matte annars också men när jag sprungit, uj - då lägger hjärnkontoret av när man varit ute ett tag och börjar bli lite trött.
Plötsligt började jag klura på hur långt kvar jag hade, vänta lite 26 km 26 km 26 km, tankebanorna hakade upp sig som en skiva som hackade - hur långt är det kvar? Få seeee...... Eeeeeeeh.
Hjärnan blurrade ihop allt. Jag sprang på och tankarna var sega som sirap, jag trodde plötsligt att jag hade 6 km kvar. Oklart varför jag hakade upp mig på det.
Meeeh, måste jag springa en extra sväng nu? Hjärnan jobbade låååångsamt. Så kickade det igång, nej visst ja... det är bara 4 km kvar. Brabrabrabra. Det klarar jag.
Men när man sprungit 30 så är det ju som bekant 12 km kvar innan man är i mål på ett marathon.
Det är när jag kommer hem från de där långa rundorna som jag alltid ifrågasätter mitt omdöme.
Varför anmäler jag mig till marathon?
3 kommentarer:
Åh fy, jag fattar inte hur du orkar springa så låååångt!
När har du nästa lopp planerat?
Håller med om att man ifrågasätter omdömet. Jag sprang i torsdags, 27 km, och tyckte att det räckte bra. Positivt var dock att jag inte kraschade på kvällen.
Camilla: det är så himla fränt att man kan fast man är en sån som jag liksom! :D Nästa lopp är i sent i april är det tänkt.
Fliselin: ja, när man kommer upp i de där sträckorna så undrar man lite :D jag har också sluppit de där trista bakslagen, trött men inte frusen-trött-utmattad. Det är ju inget man strävar efter precis!
Skicka en kommentar