Tjenamors, vilka sena vanor vi har.
Jobbajobbet tar ju sin tid och så måste man hem och sedan vill man ut och springa.
Egentligen var motivationen på låg nivå men jag vet, verkligen VET att bara jag kommer ut och så fixar det sig på något vis och på tisdagarna brukar jag behöva springa av mig.
Så på med löparskorna och ut och efter 3 kilometer tyckte benen att nu stannar vi och stretchar lite; vi känner oss lite tunga idag.
Alright sa pannbenet, en liten stretch kan ni få, sedan kör vi.
Och då gjorde vi det, me, myself and I.
14,5 km i kvällsolen. Jag sprang en slinga runt och på varv 1 hejade några snubbar som fixade ett utedäck till en servering, hejaheja, varv 2 då flinade de åt mig glatt och varv 3 hade de satt sig ner för att röka och då hojtade jag att nu blir det inga fler varv, nu ska jag hem.
Allt detta lubbande genererar förstås extrem-sen kvällsmat eftersom Mannen var ute och cyklade med sin räserhoj.
Innan middagen är undanstökad och diskbänken är så där blank och fin som jag vill ha den hinner klockan bli mycket.
Men kidsen, de där kidsen har vant sig vid det här laget. Det tror kanske att det ska vara så här.
Äh, vem säger hur det SKA vara.
Det är så här vi vill ha det.
2 kommentarer:
Jag kan tänka precis samma sak, fast att vi äter alldeles för tidigt. Men det passar ju oss, så då är det väl bra då? Tänk att man ägnar tid åt att grunna på såna saker när det finns så mycket annat att grunna på :P
iwillnot: exakt, om det här med supersent funkar för oss borde jag inte älta att det finns någon slags norm för middagstid, haha!
Skicka en kommentar