Det sprakar i kakelugnen och snart ska jag tända alla nyårsljus.
Må alla nyårsljus lysa för er och må 2016 bli ett bra år.
Ber att få önska Gott Nytt År.
torsdag 31 december 2015
Definitivt slut
Nu har jag lackat med snyggaste lacket och jag tror att läget vad gäller nyårsmiddag är under kontroll.
onsdag 30 december 2015
Slut
Det är inte bara orken som är slut, arbetsinspirationen tryter också. Men det kanske inte är så konstigt egentligen, just nu känns faktiskt helt okej att gå på sparlåga faktiskt.
Och nu är året slut också.
Gick det fort? Jag vet inte.
Jag ska som den nostalgiska smånörd jag är blicka tillbaka och göra någon slags känslomässig utvärdering.
Ska bara jobba först men före det ska jag springa en sväng.
De senaste dagarna har jag utnyttjat min BAMSEstora mängd av flextimmar och gått hem tidigare, då får jag jobba lite med pliktkänslan ("borde jag inte ta tag i det där och jobba lite till?") men så har jag känt hur overkligt trött jag är och tagit mitt förnuft till fånga och gått hem.
När man får antydningar om att man ser trött/vissen/slut ut kanske man ska ta det på allvar.
Så det har känts som om jag hade småbarn igen, gå hem tidigt på eftermiddagen. Bara det att jag hittar mina små gryn hemma i soffan istället för att behöva skynda och hämta dem på någon förskola.
Krycklillan tog jag med till vårdcentralen igår för bandagering och koll av tå, ser bra ut. Vi ryste lite över det där stiftet i tån som ska tas bort i januari, annars ok.
Jag erbjöd mig (!) nu när jag slutat jobba jobbet tidigt, att åka och nyårshandla varpå Mannen tyckte det var slöseri med resurser, han skulle ta det idag onsdag istället.
Den sortens erbjudande tackar jag inte nej till, istället tog jag tillfället att dra till bästa blomsterbutiken och köpa superbilliga blommor eftersom man nu helt plötsligt vill bli av med amaryllisarna. Värsta kapet, I tell you, det är nu man ska handla (mer) sånt.
Och nu är året slut också.
Gick det fort? Jag vet inte.
Jag ska som den nostalgiska smånörd jag är blicka tillbaka och göra någon slags känslomässig utvärdering.
Ska bara jobba först men före det ska jag springa en sväng.
De senaste dagarna har jag utnyttjat min BAMSEstora mängd av flextimmar och gått hem tidigare, då får jag jobba lite med pliktkänslan ("borde jag inte ta tag i det där och jobba lite till?") men så har jag känt hur overkligt trött jag är och tagit mitt förnuft till fånga och gått hem.
När man får antydningar om att man ser trött/vissen/slut ut kanske man ska ta det på allvar.
Så det har känts som om jag hade småbarn igen, gå hem tidigt på eftermiddagen. Bara det att jag hittar mina små gryn hemma i soffan istället för att behöva skynda och hämta dem på någon förskola.
Krycklillan tog jag med till vårdcentralen igår för bandagering och koll av tå, ser bra ut. Vi ryste lite över det där stiftet i tån som ska tas bort i januari, annars ok.
Jag erbjöd mig (!) nu när jag slutat jobba jobbet tidigt, att åka och nyårshandla varpå Mannen tyckte det var slöseri med resurser, han skulle ta det idag onsdag istället.
Den sortens erbjudande tackar jag inte nej till, istället tog jag tillfället att dra till bästa blomsterbutiken och köpa superbilliga blommor eftersom man nu helt plötsligt vill bli av med amaryllisarna. Värsta kapet, I tell you, det är nu man ska handla (mer) sånt.
måndag 28 december 2015
Mellandagar you say?
Working girl idag.
Uj. Uj.
Det tog emot, det kan jag försäkra.
Vid 14 kastade jag in handduken och bad i tankarna ursäkt till kommunen men nu gick det inte mer. Jag är ledsen men nu är det jag som flexar ut.
Annars då?
Jag har julat med familj, sovit, läst lite, sprungit desto mer samt sett på film.
På det hela taget slog jag över till jul-läge någon gång sent den 23:e och nu verkar det vara ohemult svårt att komma ur det.
Sicken jädra tur att det snart är nyår då.
Idag försökte jag mig på ett svep i stadens butiker fast jag är så otroligt ointresserad och trött att jag duger inte ens till att konsumera längre, sparade massor av stålar kan man säga.
Jag tycker antingen att plaggen är knasiga, ointressanta eller att jag är så fel målgrupp. Jag tänker hela tiden att äsch, jag har något liknande. Alternativ äsch jag är för gammal för det där. Och så har vi; äsch, jag orkar inte prova.
Jag står med andra ord emot konsumtionshetsen fast i hemlighet surfar jag på löparskor.
Och Goood fortsättning också.
Uj. Uj.
Det tog emot, det kan jag försäkra.
Vid 14 kastade jag in handduken och bad i tankarna ursäkt till kommunen men nu gick det inte mer. Jag är ledsen men nu är det jag som flexar ut.
Annars då?
Jag har julat med familj, sovit, läst lite, sprungit desto mer samt sett på film.
På det hela taget slog jag över till jul-läge någon gång sent den 23:e och nu verkar det vara ohemult svårt att komma ur det.
Sicken jädra tur att det snart är nyår då.
Idag försökte jag mig på ett svep i stadens butiker fast jag är så otroligt ointresserad och trött att jag duger inte ens till att konsumera längre, sparade massor av stålar kan man säga.
Jag tycker antingen att plaggen är knasiga, ointressanta eller att jag är så fel målgrupp. Jag tänker hela tiden att äsch, jag har något liknande. Alternativ äsch jag är för gammal för det där. Och så har vi; äsch, jag orkar inte prova.
Jag står med andra ord emot konsumtionshetsen fast i hemlighet surfar jag på löparskor.
Och Goood fortsättning också.
tisdag 22 december 2015
Vintersolståndet
Uff.
Det är lite av en horrorshow varje morgon numera. En tar sig en titt i spegeln och undrar...
a) hur trött på en skala mellan 1-10 ser jag ut idag? (15)
b) hur påsig kan man bli i ansiktet - egentligen? (intressant som fenomen, inte så kul i övrigt)
c) kommer jag att hålla mig på benen tills jag får gå och lägga mig igen? (om jag får hålla mig i något kanske det går)
det sistnämnda är varje dags stora utmaning, som i torsdags efter Lillas operationsdag var jag som en urvriden trasa. Allt gick bra men djiii - jag blir så utmattad av att vara i sjukhusmiljön och allt jag oroar mig för.
Det är ju historia nu och Lilla hoppar fram på kryckor. Lite tur i oturen ändå, att det är jullov nu så lite av kryck-tiden betas av mer hemma än i skolan.
Verkar också som att det där tras-tröttheten jag känner för egen del är här för att stanna men idag gläder jag mig åt att det är vintersolståndet och det nu vänder lite, lite, lite mot ljus igen.
Jag firar det med ett minimalt skutt för att inte slösa på krafterna, häpp.
Det är lite av en horrorshow varje morgon numera. En tar sig en titt i spegeln och undrar...
a) hur trött på en skala mellan 1-10 ser jag ut idag? (15)
b) hur påsig kan man bli i ansiktet - egentligen? (intressant som fenomen, inte så kul i övrigt)
c) kommer jag att hålla mig på benen tills jag får gå och lägga mig igen? (om jag får hålla mig i något kanske det går)
det sistnämnda är varje dags stora utmaning, som i torsdags efter Lillas operationsdag var jag som en urvriden trasa. Allt gick bra men djiii - jag blir så utmattad av att vara i sjukhusmiljön och allt jag oroar mig för.
Det är ju historia nu och Lilla hoppar fram på kryckor. Lite tur i oturen ändå, att det är jullov nu så lite av kryck-tiden betas av mer hemma än i skolan.
Verkar också som att det där tras-tröttheten jag känner för egen del är här för att stanna men idag gläder jag mig åt att det är vintersolståndet och det nu vänder lite, lite, lite mot ljus igen.
Jag firar det med ett minimalt skutt för att inte slösa på krafterna, häpp.
torsdag 17 december 2015
Keep up tävlandet
Och tävla på och Tant Augusta ombedes höra av sig då en bok & choklad ligger och väntar på avfärd här.
VAB
Japp. Jag ska vabba. Det har jag inte gjort sedan jag vabbade för äldsta när hon gick i högstadiet (!) och bröt foten.
Nu är det nästa fot och dags för vab igen.
Fast nu är det yngstas ena fot, faktiskt är det den stukade foten från förra veckan. Det är emellertid inte stukningen som krånglar. Nope, den är avklarad och foten mår bra men foten som ska opereras lite grann på grund av anledning.
Jag är inte så där direkt bekväm med sjukhus och sånt men man tar sig igenom det, dessutom hittar jag så bra nu efter alla röntgen och andra läkarbesök så det känns som jag har klippkort där nu.
Men ändå.
Lite så där småorolig känner jag mig allt ändå.
Nu är det nästa fot och dags för vab igen.
Fast nu är det yngstas ena fot, faktiskt är det den stukade foten från förra veckan. Det är emellertid inte stukningen som krånglar. Nope, den är avklarad och foten mår bra men foten som ska opereras lite grann på grund av anledning.
Jag är inte så där direkt bekväm med sjukhus och sånt men man tar sig igenom det, dessutom hittar jag så bra nu efter alla röntgen och andra läkarbesök så det känns som jag har klippkort där nu.
Men ändå.
Lite så där småorolig känner jag mig allt ändå.
Torsdag
Sover som en sten, gissar att fler känner igen sig i det.
Vaknade med någon slags ny frisyr som näst äldsta tyckte påminde starkt om Sonic.
Sonic vem? undrade jag och fick en förklaring. Nu har jag googlat och förstår ännu mer.
Okej, det erkännes att håret under natten hittat ett nytt sätt att uttrycka sig på. Han, Sonic springer visst hit och dit också, right?! Känns som jag också springer hit och dit och då tänker jag mer på jobbrejset (och julrejset) än löpträningen. Det blir väl julledigt snart va?
obs, har gjort vad jag kunnat åt situationen, dvs håret, jobbrejsandet hoppas jag avtar snart, snart.
tisdag 15 december 2015
And the Adventstävling goes on
Nu blev Moriarty kvar och trängs här med Hermansson. Så kan vi inte ha det.
Chokladen gotta go också så släng in en kommentar och du har chans att vinna boken du väljer.
Go!
måndag 14 december 2015
Trevligt i december part two - en lista
- när man har tokstädat klart huset och fick ett slags städflow och det var inte helt igenom skittråkigt
- gå bananas i blomsteraffären med äldsta och köpa julblommor
- planerar sina matinköp inför kommande julfest och bara har lust att high fiva sig själv
- hinner med en tur till en trevlig second hand-butik för möbler och inredning och hittar finfina glöggmuggar
- samma glöggmuggar gör Mannen sagolikt lycklig och man känner sig extremt lyckad som konsument med tanke på att glöggmuggarna gick loss på 40 pix
- tar in granen tidigare än någonsin och bara njuuuuter
- glöggar när barnen klär granen
- inser att terminens läxrace är - halleluja - över och man kan softa på vardagskvällen
- man får dra vinnare i Adventstävlingen
Se där - vi har en vinnare i Adventstävlingen!
Nu har vi dragit en vinnare och vinnaren (Grattis!!! ) ombedes mejla till librarybeth.blogspot@gmail.com och lämna sin adress så kommer bok & choklad på posten!
fredag 11 december 2015
Trevligt i december
Så här års finns det så många julkalendrar, lucköppningar och tävlingar. Trevligt, trevligt.
Själv gick jag och vann en bok i Resiabloggens finfina tävling med nya spännande priser varje dag.
Nej, jag är inte sponsrad, jag vann den ändå.
Jag tänker förstås försöka vinna en resa men en bok av den här kalibern med löprundor från 12 olika städer sitter alldeles förträffligt bra.
Vad ska du nu hitta på, undrade Mannen när jag bläddrade i boken hemma i köket.
Kära Mannen, egentligen tycker han att det jag hittar på är kul, han vet inte bara om det först.
Vill du pröva och vinna en vanlig hederlig roman och pocket med medföljande choklad tävlar du här.
Mitt nya jag
- struntar tydligen i att det hinner bli sen eftermiddag innan lunch intas. Då blir det dessutom yoghurt och äggmacka eftersom ingen är direkt tokhungrig och mitt nya jag är precis som mitt gamla jag rätt så ointresserad av att laga mat hela tiden
- har inte ens dåligt samvete över att gå omkring och göra typ ingenting fastän det är rätt skitigt här
- springer en sväng och låter löparkläderna ligga till sig ordentligt innan upphängning
- bemödar sig inte ens att knäppa på en tvättmaskin fast det nog inte skulle skada
- tänker sitta i favoritfåtöljen och läsa och inte göra något hushållsnära arbete på flera timmar
Status
Torsdagkvällen förgylldes av en fin stund med Lucia, tärnor och stjärngossar.
Ack ack, jag får skärpa mig när jag går på konserter numera... jag är så lättrörd och har nära till tårarna när ungdomarna stämmer upp i sång.
Alltså... de är så himla duktiga! Det var nästyngstas klass tillsammans med åttondeklassare som sjöng så där himmelskt fint i kyrkan. Det är ju stämningsfullt som bara den och så berörs jag så av just deras entusiasm och sångglädje.
Dottern tycker det känns lite småsorgligt eftersom hon nu snart bara har en termin kvar i musikklass, det har verkligen passat henne så himla bra.
Jag uppmanar henne att söka sig till en kör eftersom hon inte tänker välja musikgymnasium till nästa höst, hon behöver sången i sitt liv.
Efter lucia när man var så fridfull i sinnet blev det istället akuten för mig och yngsta dottern.
Hon får svårt att delta i luciatåg de närmaste dagarna eftersom hon hade hoppat och fart omkring under dagen och gjort sig illa i foten.
Håhåjaja, inget vidare - det värkte så pass illa att vi valde att åka för att träffa läkarexpertis så det blev en sen kväll på akuten.
Inget brutet tack och lov men en rejäl stukning så nu är det kryckor som gäller ett par dagar.
Så på agendan idag, denna min lediga fredag, sätter jag inte upp någonting, jag hade förvisso tidigare i veckan ambitioner med denna dag men ack, de har fått skrotas tror jag bestämt. Jag sitter stilla i min nyinköpta fåtölj och försöker slappa.
Jag känner mig rejält seg efter senaste tidens arbete som toppades med uppesittarkvällen på akuten igår.
Mamma/mormor kom förbi med en fin dörrkrans och vi hann uppdatera varandra om läget och från fåtöljen ser jag nu att det är en svagt gul sol därute som manar till löpning så det får väl bli det då.
Ack ack, jag får skärpa mig när jag går på konserter numera... jag är så lättrörd och har nära till tårarna när ungdomarna stämmer upp i sång.
Alltså... de är så himla duktiga! Det var nästyngstas klass tillsammans med åttondeklassare som sjöng så där himmelskt fint i kyrkan. Det är ju stämningsfullt som bara den och så berörs jag så av just deras entusiasm och sångglädje.
Dottern tycker det känns lite småsorgligt eftersom hon nu snart bara har en termin kvar i musikklass, det har verkligen passat henne så himla bra.
Jag uppmanar henne att söka sig till en kör eftersom hon inte tänker välja musikgymnasium till nästa höst, hon behöver sången i sitt liv.
Efter lucia när man var så fridfull i sinnet blev det istället akuten för mig och yngsta dottern.
Hon får svårt att delta i luciatåg de närmaste dagarna eftersom hon hade hoppat och fart omkring under dagen och gjort sig illa i foten.
Håhåjaja, inget vidare - det värkte så pass illa att vi valde att åka för att träffa läkarexpertis så det blev en sen kväll på akuten.
Inget brutet tack och lov men en rejäl stukning så nu är det kryckor som gäller ett par dagar.
Så på agendan idag, denna min lediga fredag, sätter jag inte upp någonting, jag hade förvisso tidigare i veckan ambitioner med denna dag men ack, de har fått skrotas tror jag bestämt. Jag sitter stilla i min nyinköpta fåtölj och försöker slappa.
Jag känner mig rejält seg efter senaste tidens arbete som toppades med uppesittarkvällen på akuten igår.
Mamma/mormor kom förbi med en fin dörrkrans och vi hann uppdatera varandra om läget och från fåtöljen ser jag nu att det är en svagt gul sol därute som manar till löpning så det får väl bli det då.
tisdag 8 december 2015
Tisdag
Nu ska jag omfamna denna tisdag.
Jag läser en fantastisk novell på tåget till grannstaden, det är dags för julavslutning med bokcirkeln ikväll.
Men först kör vi mööööte hela dan.
måndag 7 december 2015
Och nu! Ännu mera Adventstävling
Japp! Siri blev ju kvar så nu har ni som vill läsa Den lysande världen en ny chans.
Vill du hellre har boken av Moriarty så skriver du det i kommentarsfältet.
Så sätt igång nu och tävla, chokladen (som fortfarande inte syns i bild) hänger med till vinnaren.
Här är vinnaren!
Så där, nu har vi en vinnare i Adventstävlingen!
Stort Grattis till vinnaren som ombedes mejla sin adress till librarybeth.blogspot@gmail.com
så kommer bok och choklad!
Häpp! Snart lägger jag ut nya boktitlar!
Well hello
Jag var rätt matt när jag kom hem från jobbet i söndags. Jag höll ångan uppe så länge jag var på jobbet men sen.... voj voj.
Nu har jag ändrat mitt schema så hädanefter ska jag testa att vara ledig på måndagar - direkt efter jobbhelg och jag tror att det kommer bli bra. Senaste jobbhelgerna har jag varit så ausgepumpt att jag behövt hela helgen för att återhämta mig och det är det baske mig inte värt. Med en ledig direkt efter 7 dagars jobb kommer jag nog snabbare upp på banan igen istället för att som förut jobba 11.....
Hur som helst, direkt pigg var jag väl inte idag och ett behov av att göra allt långsamt infann sig efter den här rätt tuffa veckan.
Intressant att det tar så mycket på en att jobba med service, det kräver verkligen av en, det kan jag försäkra.
Och då var det på alla sätt en rolig helg med roliga besökare och fint flow.... men man kan bli helt dränerad på energi.
Måndagmorgon och jag väckte yngsta vid kvart över fem (vad härligt att jag slapp sovmorgon denna lediga dag) - hon skulle på sånguppdrag med sin klass.
Mitt uppdrag idag var bilprovningen.
Persson (vår bil heter så) skötte sig exemplariskt och vi kunde snart susa vidare till ICA Maxi (hurra) - som jag avskyr att handla mat.
Jag förstår inte vad det är. Vore det inte så dyrbart med terapi kanske jag skulle undersöka varför jag känner så inför mathandling.
Jag menar, jag tycker ju inte att det är trist när vi är t ex utomlands och går i sakta mak med en liten vagn för att kika vad vi vill ha?!
Det måste vara det där med att gå i sakta mak. Jag har testar ständigt att försöka handla långsamt när jag är i stora mataffärer för att så att säga lura huvudet men det fungerar inget vidare.
Jag kanske måste ha ett par sommarskor på fötterna för att det ska funka?
Ett av problemen är att det blir blankt i skallen fast jag har en inköpslista och jag kan bli fast om jag inte rör mig med en jämn hastighet mellan hyllorna. Sedan har jag en tendens att fastna vid "erbjudanden" - får jag bara en bra start och har god styrfart kan jag ta mig förbi fallgropar och inte ta evighetslång tid på mig.
Det märkliga är att det här tillståndet bara infinner sig när jag är i stora mataffärer, aldrig i närmaste Ica:n där har jag en inre snitslad bana, tur är väl det.
Efter shopping - fort hem och på med löparskorna och ut i dagsljuset.
Sedan har jag hunnit snyfta lite åt sista avsnittet med Downton Abbey, ack så bittert att det är slut.
Tror, men jag säger tror, att jag är redo för denna arbetsvecka nu.
Nu har jag ändrat mitt schema så hädanefter ska jag testa att vara ledig på måndagar - direkt efter jobbhelg och jag tror att det kommer bli bra. Senaste jobbhelgerna har jag varit så ausgepumpt att jag behövt hela helgen för att återhämta mig och det är det baske mig inte värt. Med en ledig direkt efter 7 dagars jobb kommer jag nog snabbare upp på banan igen istället för att som förut jobba 11.....
Hur som helst, direkt pigg var jag väl inte idag och ett behov av att göra allt långsamt infann sig efter den här rätt tuffa veckan.
Intressant att det tar så mycket på en att jobba med service, det kräver verkligen av en, det kan jag försäkra.
Och då var det på alla sätt en rolig helg med roliga besökare och fint flow.... men man kan bli helt dränerad på energi.
Måndagmorgon och jag väckte yngsta vid kvart över fem (vad härligt att jag slapp sovmorgon denna lediga dag) - hon skulle på sånguppdrag med sin klass.
Mitt uppdrag idag var bilprovningen.
Persson (vår bil heter så) skötte sig exemplariskt och vi kunde snart susa vidare till ICA Maxi (hurra) - som jag avskyr att handla mat.
Jag förstår inte vad det är. Vore det inte så dyrbart med terapi kanske jag skulle undersöka varför jag känner så inför mathandling.
Jag menar, jag tycker ju inte att det är trist när vi är t ex utomlands och går i sakta mak med en liten vagn för att kika vad vi vill ha?!
Det måste vara det där med att gå i sakta mak. Jag har testar ständigt att försöka handla långsamt när jag är i stora mataffärer för att så att säga lura huvudet men det fungerar inget vidare.
Jag kanske måste ha ett par sommarskor på fötterna för att det ska funka?
Ett av problemen är att det blir blankt i skallen fast jag har en inköpslista och jag kan bli fast om jag inte rör mig med en jämn hastighet mellan hyllorna. Sedan har jag en tendens att fastna vid "erbjudanden" - får jag bara en bra start och har god styrfart kan jag ta mig förbi fallgropar och inte ta evighetslång tid på mig.
Det märkliga är att det här tillståndet bara infinner sig när jag är i stora mataffärer, aldrig i närmaste Ica:n där har jag en inre snitslad bana, tur är väl det.
Efter shopping - fort hem och på med löparskorna och ut i dagsljuset.
Sedan har jag hunnit snyfta lite åt sista avsnittet med Downton Abbey, ack så bittert att det är slut.
Tror, men jag säger tror, att jag är redo för denna arbetsvecka nu.
lördag 5 december 2015
Nu haver jag glöggat
Idag har jag hunnit med en del; skjutsa till flygplats, ätit tre frukostar (men ingen middag - än), legat i soffan och funderat, sprungit, jobbat, köpt namnsdagspresent samt glöggat (lite).
Det blir så där när man går upp strax efter tre och ger allt hela dagen, man hinner så att säga med en del då.
Nu är jag emellertid slut som artist och ämnar inte göra så mycket mer idag.
Jag sitter i den nyinköpta (mamma)fåtöljen som Mannen hämtade idag och bara känner in lördagkvällen, jag ska se om jag orkar hjälpa till med matlagningen.
Det blir så där när man går upp strax efter tre och ger allt hela dagen, man hinner så att säga med en del då.
Nu är jag emellertid slut som artist och ämnar inte göra så mycket mer idag.
Jag sitter i den nyinköpta (mamma)fåtöljen som Mannen hämtade idag och bara känner in lördagkvällen, jag ska se om jag orkar hjälpa till med matlagningen.
fredag 4 december 2015
Keep on att tävla!
Milda makter vad roligt att ni delar i Adventstävlingen!
Keep up och lämna din kommentar - jag drar en vinnare på söndag.
Och förresten, vad kul att ni kommenterar era läsval, Hustvedt är en av mina husgudar och Olofsson har jag läst en titel av men inte denna.
Keep up och lämna din kommentar - jag drar en vinnare på söndag.
Och förresten, vad kul att ni kommenterar era läsval, Hustvedt är en av mina husgudar och Olofsson har jag läst en titel av men inte denna.
Hemma i mitt bo
Pjuuuh, vad skönt att vara hemma igen.
Jag har varit på kurs i dagarna två och eftersom det hade blåst ned skitstora träd över vägen kom vi först inte hem, alla kursdeltagare fick snällt vänta tills någon vardagshjälte hade sågat upp träden i mindre bitar så vi kunde passera.
Det här hotellet/kursplejset ligger i mörkaste skogen, den ligger väldigt vackert men en bit från civilisationen om man säger så.
Men vi hade ändå tur, det var nog inte så roligt för de som var på väg till hotellet/kursplejset över helgen för de satt i sina bilar och väntade med nedfallna träd både framför och bakom bilarna... och med vajande höga träd omkring sig....
Det gick verkligen ingen nöd på oss i huset, även om vi nog alla längtade hem, vi fick kaffe och smörgås medan vi väntade. Ändå blir alla lite prilliga av ovädret och var tvungna att surfa på nätet för trafikuppdateringar och annat.
Så man kom hem lite senare än planerat och fy vad nedfallna träd det låg utmed vägen hem och blåste som sjutton och då har det ändå lugnat ned sig något, fasiken för blåst.
Det blåser fortfarande där ute i mörkret men nu ska jag ta lite fredagkväll, nu har jag betat av en del denna vecka, imorgon väntar jobbajobbet.
Jag har varit på kurs i dagarna två och eftersom det hade blåst ned skitstora träd över vägen kom vi först inte hem, alla kursdeltagare fick snällt vänta tills någon vardagshjälte hade sågat upp träden i mindre bitar så vi kunde passera.
Det här hotellet/kursplejset ligger i mörkaste skogen, den ligger väldigt vackert men en bit från civilisationen om man säger så.
Men vi hade ändå tur, det var nog inte så roligt för de som var på väg till hotellet/kursplejset över helgen för de satt i sina bilar och väntade med nedfallna träd både framför och bakom bilarna... och med vajande höga träd omkring sig....
Det gick verkligen ingen nöd på oss i huset, även om vi nog alla längtade hem, vi fick kaffe och smörgås medan vi väntade. Ändå blir alla lite prilliga av ovädret och var tvungna att surfa på nätet för trafikuppdateringar och annat.
Så man kom hem lite senare än planerat och fy vad nedfallna träd det låg utmed vägen hem och blåste som sjutton och då har det ändå lugnat ned sig något, fasiken för blåst.
Det blåser fortfarande där ute i mörkret men nu ska jag ta lite fredagkväll, nu har jag betat av en del denna vecka, imorgon väntar jobbajobbet.
torsdag 3 december 2015
Adventstävling!
Äntligen! 
Nu kör vi en liten adventstävling här!
Ser ni böckerna i decembermörkret? En titel av Hustvedt och en av Olofsson. Vilken önskar du dig? Lämna en kommentar och du är med och tävlar!
Visst ja! Chokladen ville inte vara med på bild men hänger givetvis med boken,
onsdag 2 december 2015
I provhytten
Det har varit en synnerligen givande jobbonsdag. Förvisso upp med tuppen för ett tidigt tåg till Göteborg men så nyttig och bra dag.
Jag var inbjuden att prata i jobbsammanhang och det var både roligt och berikande.
På eftermiddagen pilade jag raskt iväg till stadsbiblioteket för att kolla in. Jag ville insupa inspiration (alltid lika roligt att besöka andra bibliotek) och se hur det har blivit nu när Göteborg begåvats med ett nytt stadsbibliotek.
Och oj vad det var en fin miljö! Många intryck att med hem (och med hem menar vi förstås jobbet, ilovemyworkilovemywork).
Jag haffade en bibliotekarie för att prata, supertrevligt! Det blev som ett ministudiebesök och vi hann avhandla såväl glädje- som sorgeämnen i yrket. Med en sådan jobbajobbetdag i kroppen råkade jag sedan slinka in på COS, därav bild under vinjetten i provhytten.
Och det blev ju tvunget att ordnas med en goodiebag till yours truly helt enkelt.
tisdag 1 december 2015
Bilderna
Jag insåg till sist att man kan inte ha denna ohemult stora mängd av bilder i sin telefon.
Okej, okej okeeeej sa jag till telefonen, jag SKA ladda upp bilderna någon annanstans.
Till sist tog jag tag i detta i-landsproblem och valde drop box.
Nu har min telefon skeppat över bilder till drop boxen sedan i söndags (!!!!) och vi är inte klara än.
Djii. Det går inte fort men det går framåt. Så fort telefonen känner av wifi säger den hurra och börjar skeppa bilder igen.
Allt väl - även om det verkar ta lite tid.
Och sen då? Sen måste jag ju ta det där beslutet att faktiskt fimpa bilder från telefonen, det är ju själva poängen med allt.
Sedan kan jag börja tokfota igen.
Okej, okej okeeeej sa jag till telefonen, jag SKA ladda upp bilderna någon annanstans.
Till sist tog jag tag i detta i-landsproblem och valde drop box.
Nu har min telefon skeppat över bilder till drop boxen sedan i söndags (!!!!) och vi är inte klara än.
Djii. Det går inte fort men det går framåt. Så fort telefonen känner av wifi säger den hurra och börjar skeppa bilder igen.
Allt väl - även om det verkar ta lite tid.
Och sen då? Sen måste jag ju ta det där beslutet att faktiskt fimpa bilder från telefonen, det är ju själva poängen med allt.
Sedan kan jag börja tokfota igen.
måndag 30 november 2015
Måndagkväll och nu tar november slut
Imorse dröjde det kvar en svag doft av pepparkakor och saffran i köket efter söndagskvällens pyssel.
Det var fint att mötas av det när sista novembers kompakta mörker låg utanför fönstret.
Vi bakade igår och med vi menar vi da girls - jag skötte kringsysslorna.
Vi hade barnglögg (som vi kallar't) förstås och så äldstas julspellista på halvhög volym -
en sådan där underbart fin stund.
Man jazzar och skriksjunger till jullåtar och plåtarna fylls med finfint bakade lussekatter och peppisar.
Sådant som kan få mig lite bölig för nu har man ju så stora barn.... kan man typ tvinga dem att bo hemma till de är 25?
Nävars, allt har sin tid, jag vet jag veeeet.
Stora ska till Sydfrankrike efter jul och hon håller som bäst på med att fixa bostad, där ska hon plugga till det blir försommar.
Man är både glad för hennes skull och lite lipig för sin egen. Och så lite orolig förstås.
Och med denna saffransdoft tog jag avstamp för den här veckan, jag hoppas hinna lägga ut en adventstävling här på bloggen för jag har insett att jag tappade bort det alldeles i veckan som gick.
Man kan säga att jag just nu springer i ett fett snabbt rullande hamsterhjul.
Men ingen fara - jag är ju van att springa...
På tal om att springa;
nu har jag bokat Berlin halvmaraton åt mig och Mannen! Den sortens löpning är ju helt i min smak.
Det var fint att mötas av det när sista novembers kompakta mörker låg utanför fönstret.
Vi bakade igår och med vi menar vi da girls - jag skötte kringsysslorna.
Vi hade barnglögg (som vi kallar't) förstås och så äldstas julspellista på halvhög volym -
en sådan där underbart fin stund.
Man jazzar och skriksjunger till jullåtar och plåtarna fylls med finfint bakade lussekatter och peppisar.
Sådant som kan få mig lite bölig för nu har man ju så stora barn.... kan man typ tvinga dem att bo hemma till de är 25?
Nävars, allt har sin tid, jag vet jag veeeet.
Stora ska till Sydfrankrike efter jul och hon håller som bäst på med att fixa bostad, där ska hon plugga till det blir försommar.
Man är både glad för hennes skull och lite lipig för sin egen. Och så lite orolig förstås.
Och med denna saffransdoft tog jag avstamp för den här veckan, jag hoppas hinna lägga ut en adventstävling här på bloggen för jag har insett att jag tappade bort det alldeles i veckan som gick.
Man kan säga att jag just nu springer i ett fett snabbt rullande hamsterhjul.
Men ingen fara - jag är ju van att springa...
På tal om att springa;
nu har jag bokat Berlin halvmaraton åt mig och Mannen! Den sortens löpning är ju helt i min smak.
söndag 29 november 2015
Skoliosen skoliosen
Igår lördag var det lite tvära kast, jag sprang min långrunda hit och dit i stan och innan jag och Mannen skulle iväg på galej var iväg till sjukhuset med det lilla barnet med skoliosryggen.
Dags för röntgen igen, närmare bestämt magnetröntgen.
Kallelse till magnetröntgen en lördag gjorde mig lite förvånad, att man har den verksamheten öppen en lördag måste betyda att man försöker jobba undan köer, eller?
Hur som helst, det gick bra.
Självklart lite pirrigt, om det gällde mig skulle jag få kämpa rätt hårt för att hålla mig lugn för jag gillar inte att krypa in i trånga utrymmen men min tösabit som skulle röntgas tog det med jämnmod men det var som att vara i en, jag citerar "tandkrämstub".
Brr, jag ryser.
30 minuter tog denna fotosession och jag blickstilla sa tösabiten med ett smil efteråt, så det måste ha blivit bra bilder.
Dags för röntgen igen, närmare bestämt magnetröntgen.
Kallelse till magnetröntgen en lördag gjorde mig lite förvånad, att man har den verksamheten öppen en lördag måste betyda att man försöker jobba undan köer, eller?
Hur som helst, det gick bra.
Självklart lite pirrigt, om det gällde mig skulle jag få kämpa rätt hårt för att hålla mig lugn för jag gillar inte att krypa in i trånga utrymmen men min tösabit som skulle röntgas tog det med jämnmod men det var som att vara i en, jag citerar "tandkrämstub".
Brr, jag ryser.
30 minuter tog denna fotosession och jag blickstilla sa tösabiten med ett smil efteråt, så det måste ha blivit bra bilder.
lördag 28 november 2015
Det är lördag nu
Men lelle bloggen då, ligger du här och skräpar.... om vi skulle se om vi kan skaka liv i dig.
Jag är inne i ett jobbskov som heter duga.
Det peakar nästa vecka med schemajobb, förbereda möte, åka till Göteborg och sedan kurs i två dagar och så toppar vi det med att jobba helg. Tjolahopp.
detgårommanvill är mitt mantra just nu
Veckan som gått har präglats av många möten och allt jobb på kammaren halkade efter, men se det jobbade jag ifatt på fredagseftermiddagen och då blev bloggen liggandes i ett hörn.
Och även om man gillar sitt arbete så blir man ju inte mindre trött om man säger så.
I natt hämtade jag äldsta dottern mitt i natten så när jag vaknade imorse såg det ut som om jag låg i hårdträning inför DM i ögonpåsar.
Nu har jag fått min långrunda i skitvädret och känner mig konstigt nog utvilad. Hur man nu kan göra det efter 21,2 km i ett gråväder som aldrig ville lätta och periodvis piskande vind blandat med småspiksregn.
Jag är inne i ett jobbskov som heter duga.
Det peakar nästa vecka med schemajobb, förbereda möte, åka till Göteborg och sedan kurs i två dagar och så toppar vi det med att jobba helg. Tjolahopp.
detgårommanvill är mitt mantra just nu
Veckan som gått har präglats av många möten och allt jobb på kammaren halkade efter, men se det jobbade jag ifatt på fredagseftermiddagen och då blev bloggen liggandes i ett hörn.
Och även om man gillar sitt arbete så blir man ju inte mindre trött om man säger så.
I natt hämtade jag äldsta dottern mitt i natten så när jag vaknade imorse såg det ut som om jag låg i hårdträning inför DM i ögonpåsar.
Nu har jag fått min långrunda i skitvädret och känner mig konstigt nog utvilad. Hur man nu kan göra det efter 21,2 km i ett gråväder som aldrig ville lätta och periodvis piskande vind blandat med småspiksregn.
tisdag 24 november 2015
T-t-t-tisdag
Kul.
Nu ska vi försöka se det här med tisdag positivt.
1. det är inte längre minusgrader en masse i mina hoods vilket gör att växlarna på cykel tinat och jag kan cykla till jobbet.
2. få seee två.... något mer kul med tisdagen....?
tänkatänkatänkatänkatänka
Nu ska vi försöka se det här med tisdag positivt.
1. det är inte längre minusgrader en masse i mina hoods vilket gör att växlarna på cykel tinat och jag kan cykla till jobbet.
2. få seee två.... något mer kul med tisdagen....?
tänkatänkatänkatänkatänka
lördag 21 november 2015
Jullovsstämning
Här råder lite jullovsstämning faktiskt.
Nej, jag har inte dragit fram adventsstjärnor. Nopelinope, jag må hända kör igång med både glögg och tomtegröt på tok för tidigt men stjärnor och den sortens prylar kommer tidigast upp lördagen i advent.
Och därmed basta.
Nej, det är mer något med stämningen, kanske att en kompis till oss kommer hit och så spelas det brädspel, de som inte har lust att spela drar runt, kollar på film och ja, man liksom hänger ihop.
Det blir en slags jullovsstämning av det, plus att det är kallt ute, vi tänder en massa värmeljus, Mannen eldar i kaminen.
Själv har jag sett film och snart måste jag måste istället skrapa bilfönster och hämta partygirl.
Jag såg förresten Before we go som var fullproppad med New York eftersom berättelsen utspelar sig där under en natt.
När jag såg filmen så slogs jag igen av det var så märkligt att besöka New York eftersom jag som så många andra (alla?) är så underligt fullmatad med bilder från just den staden, det blir ju maxat mycket från New York från filmens värld om man säger så.
Vilket gav att det blev en underlig effekt av igenkänning när jag väl var där och egentligt är det väldigt konstigt eftersom jag borde väl rimligen har känt något liknande också när jag besökt andra städer, jag menar, också andra storstäder förekommer ju i film?!
Konstigt, inte sant.
Nåväl, nu när jag såg Before we go, vilken inleds med scener från Grand Central Station som jag tyckte var helt fantastiskt vacker, så blev jag fascinerad ett varv till. Nu kändes det om möjligt ännu mer konstigt när jag tänker på New York.... varför känns det så med just den staden?
Filmen är förresten en liten sötnöt till film där två människor möts i natten och blir varandras förtrogna.... njaaa, nåja blir mitt betyg, ok liksom, liiiite samma stuk och upplägg som Bara en natt (Before sunrise) och Bara en dag (Before sunset) ni vet filmerna med Ethan Hawke och Julie Delpy, filmer som jag väl kan erkänna att jag är lite mer svag för.
Och för er kännedom (och så får jag det sagt);
jag var betydligt snabbare än Ethan Hawke som också sprang New York marathon i år, bara så ni vet.
Nej, jag har inte dragit fram adventsstjärnor. Nopelinope, jag må hända kör igång med både glögg och tomtegröt på tok för tidigt men stjärnor och den sortens prylar kommer tidigast upp lördagen i advent.
Och därmed basta.
Nej, det är mer något med stämningen, kanske att en kompis till oss kommer hit och så spelas det brädspel, de som inte har lust att spela drar runt, kollar på film och ja, man liksom hänger ihop.
Det blir en slags jullovsstämning av det, plus att det är kallt ute, vi tänder en massa värmeljus, Mannen eldar i kaminen.
Själv har jag sett film och snart måste jag måste istället skrapa bilfönster och hämta partygirl.
Jag såg förresten Before we go som var fullproppad med New York eftersom berättelsen utspelar sig där under en natt.
När jag såg filmen så slogs jag igen av det var så märkligt att besöka New York eftersom jag som så många andra (alla?) är så underligt fullmatad med bilder från just den staden, det blir ju maxat mycket från New York från filmens värld om man säger så.
Vilket gav att det blev en underlig effekt av igenkänning när jag väl var där och egentligt är det väldigt konstigt eftersom jag borde väl rimligen har känt något liknande också när jag besökt andra städer, jag menar, också andra storstäder förekommer ju i film?!
Konstigt, inte sant.
Nåväl, nu när jag såg Before we go, vilken inleds med scener från Grand Central Station som jag tyckte var helt fantastiskt vacker, så blev jag fascinerad ett varv till. Nu kändes det om möjligt ännu mer konstigt när jag tänker på New York.... varför känns det så med just den staden?
Filmen är förresten en liten sötnöt till film där två människor möts i natten och blir varandras förtrogna.... njaaa, nåja blir mitt betyg, ok liksom, liiiite samma stuk och upplägg som Bara en natt (Before sunrise) och Bara en dag (Before sunset) ni vet filmerna med Ethan Hawke och Julie Delpy, filmer som jag väl kan erkänna att jag är lite mer svag för.
Och för er kännedom (och så får jag det sagt);
jag var betydligt snabbare än Ethan Hawke som också sprang New York marathon i år, bara så ni vet.
Lördag och Libby värmer upp med lite vemod
Vaknade och kände mig helt fylld av nostalgiska känslor idag.
Vaknade också med huvudvärk men det kan nog bara skyllas på att jag sov längre än vanligt och därmed bommade det ordinarie klockslag som behövs för intagande av morgonkaffe.
Nu har jag fått kaffe men nostalgikänslan hänger i.
Det är den här känslan (som jag ofta återkommer till) den att tiden gör de här märkliga rycken ibland, som gör att jag inte hinner med, inte hinner förstå varken med hjärna eller hjärta.
Idag ska jag t ex gå på gymnasiemässa med nästyngsta, hon är ju också en stor tjej nu men jag fattar inte riktigt hur det har gått till.
FYI; jag är faktiskt supermedelålders och har så STORA barn nu.
Samtidigt får jag ju inte glömma att yngsta fortfarande inte är lika stor som övriga flickorna, det är lätt att man liksom tänker på dem som om de skulle vara i samma ålder bara för att jag tänker på dem som min fina flock av tjejer och det är bara två år emellan...... äh, jag vet inte hur jag ska förklara hur jag tänker, allt låter mer eller mindre corny.
Och så kan jag ibland få en känsla av minnesluckor - får ni det också?
Jag vet ju hur det var när kidsen var pyttesmå, hela småbarnslivet, bebisar och förskolebarn och hämta och lämna och alltså... jag hade många små barn samtidigt.
Och sedan tar tiden det där skuttet... eeeh, hur var det egentligen de där åren när alla lotsades in i skolan... vad gjorde jag då...? Jomen, jag jobbade ju förstås.
Och då kommer jag att tänka på var jag arbetade då... hur man la upp dagarna. Jag jobbade inte heltid och man skyndade hem. Och så hoppar tankarna vidare och jag tänker på alla människor som jag jobbade ihop med, tänk vad många olika människor man faktiskt träffar! När man tänker efter... det blir många! (det där var ett stickspår).
Och så plötsligt har man kids i högstadiet och så gymnasiet....
Och så ska äldsta studera utomlands.. jag tror inte jag har sagt det?!
Hm. Kanske är det det som satt igång den här medelåldersmorsans nostalgiindränkta tankekedja?
Äldsta ska docka ut lite från hemmet. Man ältar lite, går in i en ny fas typ.
Eller nåt.
Jag ska samla mig lite så kan jag berätta mer sedan.
Vaknade också med huvudvärk men det kan nog bara skyllas på att jag sov längre än vanligt och därmed bommade det ordinarie klockslag som behövs för intagande av morgonkaffe.
Nu har jag fått kaffe men nostalgikänslan hänger i.
Det är den här känslan (som jag ofta återkommer till) den att tiden gör de här märkliga rycken ibland, som gör att jag inte hinner med, inte hinner förstå varken med hjärna eller hjärta.
Idag ska jag t ex gå på gymnasiemässa med nästyngsta, hon är ju också en stor tjej nu men jag fattar inte riktigt hur det har gått till.
FYI; jag är faktiskt supermedelålders och har så STORA barn nu.
Samtidigt får jag ju inte glömma att yngsta fortfarande inte är lika stor som övriga flickorna, det är lätt att man liksom tänker på dem som om de skulle vara i samma ålder bara för att jag tänker på dem som min fina flock av tjejer och det är bara två år emellan...... äh, jag vet inte hur jag ska förklara hur jag tänker, allt låter mer eller mindre corny.
Och så kan jag ibland få en känsla av minnesluckor - får ni det också?
Jag vet ju hur det var när kidsen var pyttesmå, hela småbarnslivet, bebisar och förskolebarn och hämta och lämna och alltså... jag hade många små barn samtidigt.
Och sedan tar tiden det där skuttet... eeeh, hur var det egentligen de där åren när alla lotsades in i skolan... vad gjorde jag då...? Jomen, jag jobbade ju förstås.
Och då kommer jag att tänka på var jag arbetade då... hur man la upp dagarna. Jag jobbade inte heltid och man skyndade hem. Och så hoppar tankarna vidare och jag tänker på alla människor som jag jobbade ihop med, tänk vad många olika människor man faktiskt träffar! När man tänker efter... det blir många! (det där var ett stickspår).
Och så plötsligt har man kids i högstadiet och så gymnasiet....
Och så ska äldsta studera utomlands.. jag tror inte jag har sagt det?!
Hm. Kanske är det det som satt igång den här medelåldersmorsans nostalgiindränkta tankekedja?
Äldsta ska docka ut lite från hemmet. Man ältar lite, går in i en ny fas typ.
Eller nåt.
Jag ska samla mig lite så kan jag berätta mer sedan.
onsdag 18 november 2015
En måste ju lägga upp en plan eller två
Just nu toppas min att-göra-lista av halvmaraton i Berlin, Prag eller Wien.
Hm. Vi får se.
Det kanske inte blir något alls av det där, jag måste kanske hitta alternativ eftersom det är så många parametrar som måste tas i beaktande; kids, skollov, andra resor?!
Och så vore det väl kul med något mer maraton än det i Stockholm också? Visst?!!
Förresten hann jag inte mer än in i huset efter min New York-resa så såg jag till att anmäla mig till nästa stolleprov.
Nu ska här cyklas. Långt.
Hm. Vi får se.
Det kanske inte blir något alls av det där, jag måste kanske hitta alternativ eftersom det är så många parametrar som måste tas i beaktande; kids, skollov, andra resor?!
Och så vore det väl kul med något mer maraton än det i Stockholm också? Visst?!!
Förresten hann jag inte mer än in i huset efter min New York-resa så såg jag till att anmäla mig till nästa stolleprov.
Nu ska här cyklas. Långt.
Sen sist
har det hunnit bli om möjligt ännu läskigare i världen.
Och tittar man på den lilla vardagen så har jag
a) hunnit bli med soffa - och den är snygg, man sitter bättre i den här nya och allt känns bortskämt och fint
b) blivit så uppåt av soffans ankomst att jag i rena yran köpte en fåtölj också, men inte en i samma stuk som soffan utan en helt egen
c) på tal om egen, borde inte fåtöljen bli Mors fåtölj (obs jag ger inte upp sjukhörnet, hörnet är mitt fortfarande)
d) varit på bokcirkel och haft trevligt samt pratat mycket om världsläget (och bok)
e) jobbat rätt mycket, det är inte klokt vad jag mejlar på mitt jobb (gör ni det också?) jag mejlar sjuuuhukt mycket, undrar vad jag gjorde på den (forn)tiden då mejlen ännu inte var uppfunnen??
f) undrat om inte soffyran också kan räcka till att jag faktiskt orkar skaffa ett nytt bord av mer luftig modell till snyggsoffan? Jag klarade t ex av att spontanköpa en bra matta till hallen bara så där
och sedan har jag förstås löptränat - men det var väl ingen överraskning direkt.
Och tittar man på den lilla vardagen så har jag
a) hunnit bli med soffa - och den är snygg, man sitter bättre i den här nya och allt känns bortskämt och fint
b) blivit så uppåt av soffans ankomst att jag i rena yran köpte en fåtölj också, men inte en i samma stuk som soffan utan en helt egen
c) på tal om egen, borde inte fåtöljen bli Mors fåtölj (obs jag ger inte upp sjukhörnet, hörnet är mitt fortfarande)
d) varit på bokcirkel och haft trevligt samt pratat mycket om världsläget (och bok)
e) jobbat rätt mycket, det är inte klokt vad jag mejlar på mitt jobb (gör ni det också?) jag mejlar sjuuuhukt mycket, undrar vad jag gjorde på den (forn)tiden då mejlen ännu inte var uppfunnen??
f) undrat om inte soffyran också kan räcka till att jag faktiskt orkar skaffa ett nytt bord av mer luftig modell till snyggsoffan? Jag klarade t ex av att spontanköpa en bra matta till hallen bara så där
och sedan har jag förstås löptränat - men det var väl ingen överraskning direkt.
lördag 14 november 2015
Alla ljusen
Det får bli många tända värmeljus ikväll.
Känns som att vi behöver det.
Det hjälper självfallet inte mot ren ondska som flaxar runt i världen mest hela tiden.
Jag är så innerligt trött på det så jag tänder ljus ändå.
måndag 9 november 2015
NY Marathon - Libby anar Central Park och målgång
Har du har orkat läsa ända hit vad gäller löparrapport från NY marathon?!
Wow, det var bra jobbat... och extra stjärna till den som inte räknar sig själv som vansinnigt löparintresserad och/eller går igång på allehanda tugg om lopp.
Var var vi någonstans?
Visst ja, vi har passerat 35 km och är på Manhattan, det är med andra ord inte så himla långt kvar till målgång och 7 km är förvisso ingen lång sträcka, det är bara det att när man sprungit 35 så tycker man (iaf jag) att 7 km kan känns lite som en halv evighet.
Här någonstans tappar jag i fart, jag är givit upp om att klockan ska leverera uppmuntrande kilometertider så jag har slutat titta åt klockans håll.
Det är ett beteende hos mig själv som jag är bekant med. Det är inte första gången som jag totalt ignorerar klockan bara för att jag känner i kroppen att farten går ned, att jag är långsammare än vad jag är nöjd med och då behöver jag verkligen inte få det bekräftat en gång till av klockan.
Egentligen borde jag kanske istället triggas av klockan och se tiden som en anledning att kämpa på men det verkar inte funka så för mig, jag känner att jag sackar men jag piskar vidare men inte så kvickt som jag skulle önska. Jag förstår då och där att den energi som jag så att säga "slösade" med i början, gör att det nu är dags för payback time.
Banan går nu på fantastiska Fifth Avenue och så ser jag plötsligt den höstiga grönskan där framme och förstår att Central Park finns på riktigt, tjoho vad det känns bra.
Jag försöker minnas hur bansträckningen ser ut på kartan som jag studerat så många gånger och här gör jag förmodligen en missbedömning i ett slags önsketänkande, jag tror hela tiden att målgången är närmare men hur det nu än är med mina fantasier; 42 km och 195 m ska det ju bli i slutändan så positionen för målgång flyttas på något märkligt vis hela tiden fram.
För helvidde, tänker jag när det nu börjar luta uppför rejält, ska vi aldrig komma in i parken.
Och jodå, äntligen svängs det in i Central Park. Publiken är alltjämt på, de stojar som aldrig förr. Och efter knappt 40 km så svänger vi ut från parken! Jag blir tokig!!! Jag hade kallt räknat med att nu är vi snart i mål.
Och nu hejar två tjejer i publiken på mig "You go Ukraine" ropar de ivrigt till mig bara för att någon millesekund efteråt tveka... "No, we mean Sweden - you go Sweden".... gult och blått - de färgerna delar vi ju som bekant med Ukraina....
Då, som av en lycklig slump får jag syn på min coach tillika väninna! Titta, där på 59th street står hon och hejar på mig! Jag tjoar tillbaka och hurra, där fick jag lite mer kraft för att ta det där allra sista.
Målgången sker inne i Central Park så vid Columbus Circle svänger vi slutligen in i parken och nu väntar svagt uppförslut igen, faktum så är målgången efter liten uppförsbacke.
Jo jo, det är till att pressa löparna till det yttersta men hej! vad gott det är att se att skylten "400 meter to go", jag försöker få till att springa snyggt men det vete fasen om det blir så vackert där på slutet.
Jag korsar the finish line, stannar klockan och flämtar av glädje!
Jag är i mål, jag har sprungit hela vägen ända från Staten Island tillbaka hit till Manhattan.
If I can make it there, I can make it anywhere - it's up to you.... New York New York!
Jag är rusig och yr och det beror nog lite på att jag är trött också, men när det plingar till i min telefon på armen och det är ett sms hemifrån då lipar jag lite under löparkepan.
De har suttit hemma och följt mig och sett mig gå i mål i direktsändning vid målgången (teknikens under!).
Direkt i mål får jag en rejäl och tung medalj runt halsen, prasslig folie om kroppen och keep movin' keep movin' mot efterloppetdricka och en tjusig post-race-poncho som värmer ännu bättre än folievarianten. Alla löpare går långsamt, långsamt framåt i någon slags procession i slow motion.
Jag återförenas med coachen/väninnan som har mina överdragskläder och överallt överöses jag med congratulations.
Tiden då? Jodå, helt ok, jag är nöjd. Kanske hade det gått bättre om jag sluppit teknikproblemen där i början, om jag sovit bättre natten innan, om jag inte sprallat bort mig i början. Å andra sidan så var det en tuffare banan än jag kanske räknat med. Jag har inte slarvat med träningen, nope, jag har legat i men det räckte inte till att hålla rätt fart.
Något personbästa blev det inte men det insåg jag tidigt i loppet men jag är så glad över att få springa detta lopp att det räcker långt.
Och tiden blev publicerad i New York Times! Jo minsann, men bara de som sprang under fem timmar och det gjorde jag och med tanke på att det var bortåt 50 000 deltagare och jag kom på
14 800:e plats någonting får man väl vara nöjd (haha).
En riktig löparfest, det var det.
Och klockan stannade på 04:06:07
Wow, det var bra jobbat... och extra stjärna till den som inte räknar sig själv som vansinnigt löparintresserad och/eller går igång på allehanda tugg om lopp.
Var var vi någonstans?
Visst ja, vi har passerat 35 km och är på Manhattan, det är med andra ord inte så himla långt kvar till målgång och 7 km är förvisso ingen lång sträcka, det är bara det att när man sprungit 35 så tycker man (iaf jag) att 7 km kan känns lite som en halv evighet.
Här någonstans tappar jag i fart, jag är givit upp om att klockan ska leverera uppmuntrande kilometertider så jag har slutat titta åt klockans håll.
Det är ett beteende hos mig själv som jag är bekant med. Det är inte första gången som jag totalt ignorerar klockan bara för att jag känner i kroppen att farten går ned, att jag är långsammare än vad jag är nöjd med och då behöver jag verkligen inte få det bekräftat en gång till av klockan.
Egentligen borde jag kanske istället triggas av klockan och se tiden som en anledning att kämpa på men det verkar inte funka så för mig, jag känner att jag sackar men jag piskar vidare men inte så kvickt som jag skulle önska. Jag förstår då och där att den energi som jag så att säga "slösade" med i början, gör att det nu är dags för payback time.
Banan går nu på fantastiska Fifth Avenue och så ser jag plötsligt den höstiga grönskan där framme och förstår att Central Park finns på riktigt, tjoho vad det känns bra.
Jag försöker minnas hur bansträckningen ser ut på kartan som jag studerat så många gånger och här gör jag förmodligen en missbedömning i ett slags önsketänkande, jag tror hela tiden att målgången är närmare men hur det nu än är med mina fantasier; 42 km och 195 m ska det ju bli i slutändan så positionen för målgång flyttas på något märkligt vis hela tiden fram.
För helvidde, tänker jag när det nu börjar luta uppför rejält, ska vi aldrig komma in i parken.
Och jodå, äntligen svängs det in i Central Park. Publiken är alltjämt på, de stojar som aldrig förr. Och efter knappt 40 km så svänger vi ut från parken! Jag blir tokig!!! Jag hade kallt räknat med att nu är vi snart i mål.
Och nu hejar två tjejer i publiken på mig "You go Ukraine" ropar de ivrigt till mig bara för att någon millesekund efteråt tveka... "No, we mean Sweden - you go Sweden".... gult och blått - de färgerna delar vi ju som bekant med Ukraina....
Då, som av en lycklig slump får jag syn på min coach tillika väninna! Titta, där på 59th street står hon och hejar på mig! Jag tjoar tillbaka och hurra, där fick jag lite mer kraft för att ta det där allra sista.
Målgången sker inne i Central Park så vid Columbus Circle svänger vi slutligen in i parken och nu väntar svagt uppförslut igen, faktum så är målgången efter liten uppförsbacke.
Jo jo, det är till att pressa löparna till det yttersta men hej! vad gott det är att se att skylten "400 meter to go", jag försöker få till att springa snyggt men det vete fasen om det blir så vackert där på slutet.
Jag korsar the finish line, stannar klockan och flämtar av glädje!
Jag är i mål, jag har sprungit hela vägen ända från Staten Island tillbaka hit till Manhattan.
If I can make it there, I can make it anywhere - it's up to you.... New York New York!
Jag är rusig och yr och det beror nog lite på att jag är trött också, men när det plingar till i min telefon på armen och det är ett sms hemifrån då lipar jag lite under löparkepan.
De har suttit hemma och följt mig och sett mig gå i mål i direktsändning vid målgången (teknikens under!).
Direkt i mål får jag en rejäl och tung medalj runt halsen, prasslig folie om kroppen och keep movin' keep movin' mot efterloppetdricka och en tjusig post-race-poncho som värmer ännu bättre än folievarianten. Alla löpare går långsamt, långsamt framåt i någon slags procession i slow motion.
Jag återförenas med coachen/väninnan som har mina överdragskläder och överallt överöses jag med congratulations.
Tiden då? Jodå, helt ok, jag är nöjd. Kanske hade det gått bättre om jag sluppit teknikproblemen där i början, om jag sovit bättre natten innan, om jag inte sprallat bort mig i början. Å andra sidan så var det en tuffare banan än jag kanske räknat med. Jag har inte slarvat med träningen, nope, jag har legat i men det räckte inte till att hålla rätt fart.
Något personbästa blev det inte men det insåg jag tidigt i loppet men jag är så glad över att få springa detta lopp att det räcker långt.
Och tiden blev publicerad i New York Times! Jo minsann, men bara de som sprang under fem timmar och det gjorde jag och med tanke på att det var bortåt 50 000 deltagare och jag kom på
14 800:e plats någonting får man väl vara nöjd (haha).
En riktig löparfest, det var det.
Och klockan stannade på 04:06:07
Njaaa
Jag vet inte.
Jag tror inte jag var så sugen på måndag idag.
Det går inte att ändra säger du? Den är redan igång.
Okejrå.
Jag tror inte jag var så sugen på måndag idag.
Det går inte att ändra säger du? Den är redan igång.
Okejrå.
lördag 7 november 2015
NY Marathon - Libby klämmer Brooklyn, Queens och the Bronx
Så springer man då äntligen efter all uppladdning, lite nervositet i kroppen men mest att man blir sprallig.
Kanske rent av lite för sprallig?
Jag kikar på klockan och den visar helt bisarra siffror, jag bestämmer mig för att klockan har tappat kontakt med satelliterna här under bron.
Och hepp! Där är man över bron och har kommit till Brooklyn.
New York marathon går genom fem boroughs, ett slags kommunindelning, och en har vi redan lämnat nämligen Staten Island och näst på tur står Brooklyn. Sedan ska man igenom Queens, the Bronx och gå i mål på Manhattan.
Redan efter ett par kilometrar känner jag att jag har begått ett stort misstag.
Jag är alldeles för varmt klädd, jag känner hur jag stänksvettas och inser att det här med en underställströja under Sverigetröjan var så j-a korkat.
Jag förbannar min dumhet och förstår inte varför jag inte litade på mig själv, jag VET ju att jag fixar att springa i kortbrallor och kortärmat även när det kryper nedåt 10 plus.
Jag inser också att jag springer för fort för att hålla för ett långt lopp.
Jag kan riktigt höra hur Mannen där hemma muttrar att jag går ut för hårt (vilket jag också fick bekräftat av mina barn när jag kom hem till Sverige. "Pappa tjatade och mumlade hela tiden om att du sprang för fort i början".)
Men det går liksom inte att sakta ned. Jag fattar inte vad benen håller på med och ändå har vi löpare inte nått de jublande skarorna än, vi springer på något som liknar en stor motorled och ska strax svänga in i ett bostadsområde och där! massor av publik!
I Brooklyn går banan på en bred gata bland bostadshus och centrum med låg bebyggelse och små butiker, det är i alla fall vad jag hinner uppfatta. Jag är upptagen med att älta vad jag ska göra med mitt klädproblem, jag tar beslutet att det här funkar inte, jag måste stanna och klä av mig.
Innan dess har jag tappat korken till den lilla braiga vattenflaskan och fått kasta ifrån mig den.
Jag har vad man milt kan uttrycka rejäla teknikproblem.
Oklart hur många kilometrar in i loppet jag är, jag blir förvirrad av miles-skyltarna men jag kan ha passerat 5 km för kilometrar visas också (tack och lov) men vid en vätskestation lubbar jag in till sidan.
Här står nu Libby mitt i löparfesten med all publik och sliter av sig först Sverigetröja och sedan underställströja och kastar den långärmade ifrån sig på asfalten. Löparvantarna går samma väg, ajöss med dem.
Sedan blixtsnabbt iväg igen, ändå grämer jag mig under ett par kilometrar alla de dyrbara sekundrar som jag tappade där.
En svensk kille springer om mig och har sett mitt namn på ryggen; Libby du lyssnar väl inte på musik nu (jag har lurarna i öronen). Och jag; nä - det behövs ju inte.
Vilket verkligen inte behövs, det är sånt folkjubel genom Brooklyn och så många band som spelar att jag istället nästan har öronsnäckorna på mig för att dämpa ljudet.
Jag lubbar på och börjar äntligen komma in i loppet, hitta min rytm som förvisso fortfarande är lite för hög för min kapacitet och jag kämpar med att få till det.
Brooklyn flyter på och först när vi springer igenom Williamsburg i Brooklyn blir det knäpptyst. Här bor många ortodoxa judar och man firar sabbat och deltar inte i den allmänna löparyran.
Det är blir abrupt tyst och bara stegen från alla löpare hörs - märklig upplevelse.
Strax därefter har man passerat 20 km och jag förvånas över att jag redan har kommit så långt i loppet, vi löpare springer nu i Queens och här är humöret på topp.
Fram till nu har jag upplevt banan som rätt flack, NY marathon brukar jämföras med Sthlm maraton banmässigt och så här långt kanske jag kan hålla med om det. Därför kalkylerar jag med de tider jag gjort i Sthlm och funderar över vad jag ev kan tänkas åstadkomma här.
Det här loppet erbjuder några broar här och var som man ska ta sig över och som bekant betyder broar också uppförsbacke, festligt värre med andra ord.
Här kan minnet spela mig ett spratt men någonstans där strax före 25 km kommer ett rackarns seeegt uppför och sedan väntar Queensboro bridge.
På bron hojtar vi löpare peppande tjut och så snart jag nått stigningen av bron kan jag höja blicken och möta den läckra vyn av alla skyskrapor på Manhattan.
Och det är precis vad som möter oss nu; Manhattan och här står jättemycket folk och hejar!
Det liksom kokar av glädje i publiken, man får till sig allt från att man är awesome, goodlooking, strong och att man bara äääälskar marathoners.
Tja, det låter säkert helt galet löjligt men som glad motionär känner man sig som en champion och nu väntar First Avenue och hela vägen utmed denna aveny är det proppfullt med publik som hejar.
Här får man en fantastisk syn av alla löpare i en enda lång färgglad ström som jobbar sig igenom den låååånga First Avenue.... som i förstone verkar slutta nedåt men så är icke fallet, här är egentligen ett parti med svagt uppför. Jag är så upptagen med att bara vara i nuet att jag inte riktigt ännu fattat att jag närmar mig 30 km och det är någonstans där det brukar vara pannbenet som får jobba istället.
Med min blågula tröja blir jag förstås påhejad av de svenskar som står utmed banan liksom av danskar, norrmän och finländare - man tackar man tackar! Vi är ett hundratal deltagande löpare från Sverige och i vanlig ordning hejar vi på våra grannländer - lite som i Melodifestivalen.
Löpfestivalen rullar vidare och First Avenue måste ju ta slut någonstans och minsann det har blivit dags för en vända ut i the Bronx.
Det blir emellertid en rätt kort sejour där - samma goa publik - innan vi tar the last damn bridge som en äldre dam så lämpligt har skrivit på en stor skylt hon håller upp.
Och det är precis så det känns, äntligen den sista j-a bron.
Och nu, börjar utmaningen; skylten med 35 km dyker upp, hjärnan är snömos och jag tuggar miles och försöker räkna (det går sådär) fast jag ser km-skyltarna, oklart varför hjärnan envisas med matematiska problem, jag kämpar mot demonerna som tycker att det börjar bli dags att skita i det här, och nu, nu börjar stigningarna och det är lååååångt kvar till mål.
Kanske rent av lite för sprallig?
Jag kikar på klockan och den visar helt bisarra siffror, jag bestämmer mig för att klockan har tappat kontakt med satelliterna här under bron.
Och hepp! Där är man över bron och har kommit till Brooklyn.
New York marathon går genom fem boroughs, ett slags kommunindelning, och en har vi redan lämnat nämligen Staten Island och näst på tur står Brooklyn. Sedan ska man igenom Queens, the Bronx och gå i mål på Manhattan.
Redan efter ett par kilometrar känner jag att jag har begått ett stort misstag.
Jag är alldeles för varmt klädd, jag känner hur jag stänksvettas och inser att det här med en underställströja under Sverigetröjan var så j-a korkat.
Jag förbannar min dumhet och förstår inte varför jag inte litade på mig själv, jag VET ju att jag fixar att springa i kortbrallor och kortärmat även när det kryper nedåt 10 plus.
Jag inser också att jag springer för fort för att hålla för ett långt lopp.
Jag kan riktigt höra hur Mannen där hemma muttrar att jag går ut för hårt (vilket jag också fick bekräftat av mina barn när jag kom hem till Sverige. "Pappa tjatade och mumlade hela tiden om att du sprang för fort i början".)
Men det går liksom inte att sakta ned. Jag fattar inte vad benen håller på med och ändå har vi löpare inte nått de jublande skarorna än, vi springer på något som liknar en stor motorled och ska strax svänga in i ett bostadsområde och där! massor av publik!
I Brooklyn går banan på en bred gata bland bostadshus och centrum med låg bebyggelse och små butiker, det är i alla fall vad jag hinner uppfatta. Jag är upptagen med att älta vad jag ska göra med mitt klädproblem, jag tar beslutet att det här funkar inte, jag måste stanna och klä av mig.
Innan dess har jag tappat korken till den lilla braiga vattenflaskan och fått kasta ifrån mig den.
Jag har vad man milt kan uttrycka rejäla teknikproblem.
Oklart hur många kilometrar in i loppet jag är, jag blir förvirrad av miles-skyltarna men jag kan ha passerat 5 km för kilometrar visas också (tack och lov) men vid en vätskestation lubbar jag in till sidan.
Här står nu Libby mitt i löparfesten med all publik och sliter av sig först Sverigetröja och sedan underställströja och kastar den långärmade ifrån sig på asfalten. Löparvantarna går samma väg, ajöss med dem.
Sedan blixtsnabbt iväg igen, ändå grämer jag mig under ett par kilometrar alla de dyrbara sekundrar som jag tappade där.
En svensk kille springer om mig och har sett mitt namn på ryggen; Libby du lyssnar väl inte på musik nu (jag har lurarna i öronen). Och jag; nä - det behövs ju inte.
Vilket verkligen inte behövs, det är sånt folkjubel genom Brooklyn och så många band som spelar att jag istället nästan har öronsnäckorna på mig för att dämpa ljudet.
Jag lubbar på och börjar äntligen komma in i loppet, hitta min rytm som förvisso fortfarande är lite för hög för min kapacitet och jag kämpar med att få till det.
Brooklyn flyter på och först när vi springer igenom Williamsburg i Brooklyn blir det knäpptyst. Här bor många ortodoxa judar och man firar sabbat och deltar inte i den allmänna löparyran.
Det är blir abrupt tyst och bara stegen från alla löpare hörs - märklig upplevelse.
Strax därefter har man passerat 20 km och jag förvånas över att jag redan har kommit så långt i loppet, vi löpare springer nu i Queens och här är humöret på topp.
Fram till nu har jag upplevt banan som rätt flack, NY marathon brukar jämföras med Sthlm maraton banmässigt och så här långt kanske jag kan hålla med om det. Därför kalkylerar jag med de tider jag gjort i Sthlm och funderar över vad jag ev kan tänkas åstadkomma här.
Det här loppet erbjuder några broar här och var som man ska ta sig över och som bekant betyder broar också uppförsbacke, festligt värre med andra ord.
Här kan minnet spela mig ett spratt men någonstans där strax före 25 km kommer ett rackarns seeegt uppför och sedan väntar Queensboro bridge.
På bron hojtar vi löpare peppande tjut och så snart jag nått stigningen av bron kan jag höja blicken och möta den läckra vyn av alla skyskrapor på Manhattan.
Och det är precis vad som möter oss nu; Manhattan och här står jättemycket folk och hejar!
Det liksom kokar av glädje i publiken, man får till sig allt från att man är awesome, goodlooking, strong och att man bara äääälskar marathoners.
Tja, det låter säkert helt galet löjligt men som glad motionär känner man sig som en champion och nu väntar First Avenue och hela vägen utmed denna aveny är det proppfullt med publik som hejar.
Här får man en fantastisk syn av alla löpare i en enda lång färgglad ström som jobbar sig igenom den låååånga First Avenue.... som i förstone verkar slutta nedåt men så är icke fallet, här är egentligen ett parti med svagt uppför. Jag är så upptagen med att bara vara i nuet att jag inte riktigt ännu fattat att jag närmar mig 30 km och det är någonstans där det brukar vara pannbenet som får jobba istället.
Med min blågula tröja blir jag förstås påhejad av de svenskar som står utmed banan liksom av danskar, norrmän och finländare - man tackar man tackar! Vi är ett hundratal deltagande löpare från Sverige och i vanlig ordning hejar vi på våra grannländer - lite som i Melodifestivalen.
Löpfestivalen rullar vidare och First Avenue måste ju ta slut någonstans och minsann det har blivit dags för en vända ut i the Bronx.
Det blir emellertid en rätt kort sejour där - samma goa publik - innan vi tar the last damn bridge som en äldre dam så lämpligt har skrivit på en stor skylt hon håller upp.
Och det är precis så det känns, äntligen den sista j-a bron.
Och nu, börjar utmaningen; skylten med 35 km dyker upp, hjärnan är snömos och jag tuggar miles och försöker räkna (det går sådär) fast jag ser km-skyltarna, oklart varför hjärnan envisas med matematiska problem, jag kämpar mot demonerna som tycker att det börjar bli dags att skita i det här, och nu, nu börjar stigningarna och det är lååååångt kvar till mål.
fredag 6 november 2015
NY Marathon - starten
Staten Island tidig morgon.
Almanackan visar på 1 november och det har börjat ljusna lite på himlen. Jag har stigit upp tidigt som attan, kastat i mig gröt på 15 minuter (dyr som satan, de havregrynen var dyrbara på hotellets flådiga frukostservering), jag har åkt buss och långt där borta glimrar ljusen från New York.
Nyss har jag fått min genomskinliga plastpåse säkerhetskontrollerad, jag är visiterad och klar. Jag har hittat en plätt där jag tänker vänta i ett par timmar, jag tar fram what we in Sweden kallar stjärtlapp och slår mig ned på gräsmattan.
Framför mig väntar nu några timmars häng i området för oss som hör till Green wave 2 Corral A.
Jag ska springa 42 km 195 m eller 26.1 miles om så vill.
Men egentligen började allting mycket tidigare, egentligen för länge sedan.
Jag älskar att springa och har velat springa New York marathon i flera år men hela tiden slagit det ur hågen.
- Äsch, för dyrt.
- Äsch, jag är för långsam.
- Äsch, vad ska jag där och göra.
Och så istället tankarna på hur häftigt det loppet måste vara, publiken, banan... staden!
Så i maj förra året gick jag bananas och slängde iväg ett mess till väninnan;
ska'ru me till NY?
Och nu sitter jag där, på min stjärtlapp from Sweden, i mina överdragskläder som jag strax ska dumpa i en plastlåda - de tas om hand och går till hemlösa i NY, vackert så.
Jag käkar i ensamhet min medhavda spagetti och tomatsås, den är kall men den går ned. Jag köpte den i panik sent kvällen före. Jag vet att jag måste ladda med riktigt käk och jag undrar hur andra löpare gör här. Hemma i Sweden brukar löpare sitta och käka runt om en och när jag sneglar på löpare som kommer och slår sig ned runt omkring mig överraskas jag av att det är så få som fyller på med mat. Att gnaga på en powerbar inför 42 km funkar inte för mig.
För att få tiden att gå har jag med mig en svensk löpartidning med det passande namnet Spring, jag måste distrahera tankarna lite annars tar nervositeten över alldeles. Jag småpratar också med en amerikansk snubbe som ligger och tar igen sig bredvid mig, vi snackar lopp och byter erfarenheter.
Och snabbare än vad jag hade kunnat förutse har morgontimmarna passerat och det är redan förmiddag och inte långt kvar till start, dags att bryta upp från mitt lilla "bo" och bege sig till startfållan. Spänning i luften men också förväntan.
I startfållan språkar jag lite med en svensk tjej. Hon har hamnat där pga grupptryck som hon säger och skrattar. Kompisarna hennes kom på den brillianta idén att springa loppet och hon hakade liksom på. Hon har sprungit loppet för många år sedan och känner liksom jag att nu, nu ere fest!
Maffigt peptalk från någon som har tävlingsansvar gissar jag, jag ser aldrig vem som hojtar så uppmuntrande i mikrofånen, det spelas musik av Avici ("I can see we have some friends from Sweden here" jajamän tänker jag där jag står i min tjusiga Sverige-tröja som coachen/väninnan har sytt in åt mig).
Och tjong! så har starten gått och ut forsar denna lyckliga ström av ivriga löpare som tillhör Wave 2.
Min startgrupp får inte springa uppe på bron Verrazano-Narrow utan på vägen som går under bron, först känns det lite surt men så känner jag att det är helt okej, här får man lite skydd för vinden. Långt där borta över vattnet ser jag New Yorks bekanta skyline.
Nu'ru NY, nu kommer jag, tänker jag. Nu, precis nu springer jag NY marathon och nu tänker jag baske mig springa ääääända "hem" till målet i Central Park.
Almanackan visar på 1 november och det har börjat ljusna lite på himlen. Jag har stigit upp tidigt som attan, kastat i mig gröt på 15 minuter (dyr som satan, de havregrynen var dyrbara på hotellets flådiga frukostservering), jag har åkt buss och långt där borta glimrar ljusen från New York.
Nyss har jag fått min genomskinliga plastpåse säkerhetskontrollerad, jag är visiterad och klar. Jag har hittat en plätt där jag tänker vänta i ett par timmar, jag tar fram what we in Sweden kallar stjärtlapp och slår mig ned på gräsmattan.
Framför mig väntar nu några timmars häng i området för oss som hör till Green wave 2 Corral A.
Jag ska springa 42 km 195 m eller 26.1 miles om så vill.
Men egentligen började allting mycket tidigare, egentligen för länge sedan.
Jag älskar att springa och har velat springa New York marathon i flera år men hela tiden slagit det ur hågen.
- Äsch, för dyrt.
- Äsch, jag är för långsam.
- Äsch, vad ska jag där och göra.
Och så istället tankarna på hur häftigt det loppet måste vara, publiken, banan... staden!
Så i maj förra året gick jag bananas och slängde iväg ett mess till väninnan;
ska'ru me till NY?
Och nu sitter jag där, på min stjärtlapp from Sweden, i mina överdragskläder som jag strax ska dumpa i en plastlåda - de tas om hand och går till hemlösa i NY, vackert så.
Jag käkar i ensamhet min medhavda spagetti och tomatsås, den är kall men den går ned. Jag köpte den i panik sent kvällen före. Jag vet att jag måste ladda med riktigt käk och jag undrar hur andra löpare gör här. Hemma i Sweden brukar löpare sitta och käka runt om en och när jag sneglar på löpare som kommer och slår sig ned runt omkring mig överraskas jag av att det är så få som fyller på med mat. Att gnaga på en powerbar inför 42 km funkar inte för mig.
För att få tiden att gå har jag med mig en svensk löpartidning med det passande namnet Spring, jag måste distrahera tankarna lite annars tar nervositeten över alldeles. Jag småpratar också med en amerikansk snubbe som ligger och tar igen sig bredvid mig, vi snackar lopp och byter erfarenheter.
Och snabbare än vad jag hade kunnat förutse har morgontimmarna passerat och det är redan förmiddag och inte långt kvar till start, dags att bryta upp från mitt lilla "bo" och bege sig till startfållan. Spänning i luften men också förväntan.
I startfållan språkar jag lite med en svensk tjej. Hon har hamnat där pga grupptryck som hon säger och skrattar. Kompisarna hennes kom på den brillianta idén att springa loppet och hon hakade liksom på. Hon har sprungit loppet för många år sedan och känner liksom jag att nu, nu ere fest!
Maffigt peptalk från någon som har tävlingsansvar gissar jag, jag ser aldrig vem som hojtar så uppmuntrande i mikrofånen, det spelas musik av Avici ("I can see we have some friends from Sweden here" jajamän tänker jag där jag står i min tjusiga Sverige-tröja som coachen/väninnan har sytt in åt mig).
Och tjong! så har starten gått och ut forsar denna lyckliga ström av ivriga löpare som tillhör Wave 2.
Min startgrupp får inte springa uppe på bron Verrazano-Narrow utan på vägen som går under bron, först känns det lite surt men så känner jag att det är helt okej, här får man lite skydd för vinden. Långt där borta över vattnet ser jag New Yorks bekanta skyline.
Nu'ru NY, nu kommer jag, tänker jag. Nu, precis nu springer jag NY marathon och nu tänker jag baske mig springa ääääända "hem" till målet i Central Park.
Back in Guldköping
Då var man hemma igen i fina Guldköping* - sedan i onsdags närmare bestämt då den fina Välkomstkommittéen stod och väntade på tågstationen (inklusive ballong!!).
Oj, det var så gott att se alla i min lilla flock igen! Och vilket välkomnande, det blev middag hemma och en massa snack om både lopp, New York och vad alla flockmedlemmar gjort sedan senast.
Torsdagen ägnades åt jobb och idag är jag ledig. Jag försöker jag gå runt och skräpa lite, denna resa där jag mer eller mindre bortrationaliserade begreppet sammanhängande sömn eftersom jag körde både svensk och amerikansk tid i kroppen börjar nu ta ut sin rätt.
Jag laddar för ett med stor sannolikhet toklångt inlägg med löparrapport, jag ska bara ut och springa lite först.
*Guldköping, jajamänsan IFK Norrköping tog SM-guld, SM-guld, SM-guld och en annan är himla glad för det!
Oj, det var så gott att se alla i min lilla flock igen! Och vilket välkomnande, det blev middag hemma och en massa snack om både lopp, New York och vad alla flockmedlemmar gjort sedan senast.
Torsdagen ägnades åt jobb och idag är jag ledig. Jag försöker jag gå runt och skräpa lite, denna resa där jag mer eller mindre bortrationaliserade begreppet sammanhängande sömn eftersom jag körde både svensk och amerikansk tid i kroppen börjar nu ta ut sin rätt.
Jag laddar för ett med stor sannolikhet toklångt inlägg med löparrapport, jag ska bara ut och springa lite först.
*Guldköping, jajamänsan IFK Norrköping tog SM-guld, SM-guld, SM-guld och en annan är himla glad för det!
tisdag 3 november 2015
42195 eller 26.1 om man så vill
Jag har sprungit New York marathon!
Jösses vad glad jag är!! Och - jag är med i New York Times!
Javisst! Tidningen publicerar resultaten och jag blev barnsligt glad över att se mitt namn och resultat!
Det har varit några omtumlande, roliga och härliga dagar!
En löparrapport kommer (självfallet), jag måste bara samla intrycken samt komma hem till en dator.
Jag har idag, efter loppet känt mig oförskämt fräsch i benen och jag och väninnan/coachen har promenerat runt runt. Något vi gjort intensivt dessa dagar i NY, detta märkliga ställe.
Mer om löpning i fem stadsdelar en annan dag alltså, stay tuned.
torsdag 29 oktober 2015
Mot NY
God morgon! Och med tre dagar kvar till Loppet drar jag och min väninna tillika coach till NY.
Du är välkommen att följa med här på blogg & insta.
Jag heter Librarybeth på insta också och kommer gissningsvis vara lite mer frekvent där än här, men sånt vet man aldrig i förväg - Libby kan ploppa upp här också.
Du är välkommen att följa med här på blogg & insta.
Jag heter Librarybeth på insta också och kommer gissningsvis vara lite mer frekvent där än här, men sånt vet man aldrig i förväg - Libby kan ploppa upp här också.
onsdag 28 oktober 2015
Poncho
Och valde förstås en fin och tunnstickad grå (nähä?).
Den här kommer bli kalasbra att ha när man t ex..... dricker glögg.
Jag kan också tänka mig fler användningsområden (äter julgröt till exempel).
När jag ändå var i en någon slags bra-baskläder-inköpar-mood, ryckte jag också åt mig en tunn polo. Den fick bli i kulören svart.
bilden har jag lånat av Lindex varifrån denna trevliga tingest kommer
Ledig onsdag och jag laddar batterierna
Löparkläderna luktar nytvättat och startbiljetten framlagd och resväskan är packad sedan tidigt imorse.
Jahupp. Då är en annan klar då.
Jag vaknade tidigt och var som sagt klar med packandet tidigt denna onsdagsförmiddag. Attan vad gött att ha en hel dag så här före en resa, att packa i lugn och ro och pyssla med lite av varje, måste vara det smartaste jag planerat på länge.
Och för att försäkra mig om att jag fortfarande vet hur man gör när man springer valde jag att dra ut på en liiiten kort sväng bara för att känna på't lite.
Så det fick bli till att dra på sig de där löparbrallorna som kasar ned en liten bit i taget (eftersom mina bästa är nedpackade) men med lite höstsol i ansiktet och en inte så lång sväng så kan man stå ut med det.
Sedan skjutsade jag en tös som skulle på läger, gladde stora ica-affären med min närvaro och gjorde också ett inköp på sportbutiken.
Jag velar och velar kring detta om jag ska ta med vätskebältet eller inte. När jag sprang Lidingö var det klockrent av mig att ha bältet men nu till ett maraton ältar jag denna viktiga fråga fram och tillbaka.
Det är ju skönt att slippa bältet samtidigt som man spar lite tid genom att inte stanna på alla vätskestationer. Å andra sidan tar det inte så himla lång tid och herregu jag är ju bara en glad motionär som kutar.
Hm.
Har köpt på mig gel som jag också velar kring, det är bra grejer men jag är alltid lika skrajsen att det inte ska funka med magen, jag har testat märket förut men är lika fullt misstänksam. Det här är luriga prylar samtidigt som det är så viktigt att ha den där lilla känslan av snuttefilt som ändå en medhavd gel faktiskt är, i synnerhet när man närmar sig andra halvan av ett maraton.
Jag har några timmar till på mig att vela.
Och när jag nu ändå fick en hel eftermiddag på mig själv att bara dricka te och älta info kring loppet så passade jag på att anmäla mig och Mannen till Lidingöloppet 2016.
Jahupp. Då är en annan klar då.
Jag vaknade tidigt och var som sagt klar med packandet tidigt denna onsdagsförmiddag. Attan vad gött att ha en hel dag så här före en resa, att packa i lugn och ro och pyssla med lite av varje, måste vara det smartaste jag planerat på länge.
Och för att försäkra mig om att jag fortfarande vet hur man gör när man springer valde jag att dra ut på en liiiten kort sväng bara för att känna på't lite.
Så det fick bli till att dra på sig de där löparbrallorna som kasar ned en liten bit i taget (eftersom mina bästa är nedpackade) men med lite höstsol i ansiktet och en inte så lång sväng så kan man stå ut med det.
Sedan skjutsade jag en tös som skulle på läger, gladde stora ica-affären med min närvaro och gjorde också ett inköp på sportbutiken.
Jag velar och velar kring detta om jag ska ta med vätskebältet eller inte. När jag sprang Lidingö var det klockrent av mig att ha bältet men nu till ett maraton ältar jag denna viktiga fråga fram och tillbaka.
Det är ju skönt att slippa bältet samtidigt som man spar lite tid genom att inte stanna på alla vätskestationer. Å andra sidan tar det inte så himla lång tid och herregu jag är ju bara en glad motionär som kutar.
Hm.
Har köpt på mig gel som jag också velar kring, det är bra grejer men jag är alltid lika skrajsen att det inte ska funka med magen, jag har testat märket förut men är lika fullt misstänksam. Det här är luriga prylar samtidigt som det är så viktigt att ha den där lilla känslan av snuttefilt som ändå en medhavd gel faktiskt är, i synnerhet när man närmar sig andra halvan av ett maraton.
Jag har några timmar till på mig att vela.
Och när jag nu ändå fick en hel eftermiddag på mig själv att bara dricka te och älta info kring loppet så passade jag på att anmäla mig och Mannen till Lidingöloppet 2016.
söndag 25 oktober 2015
Söndagstest av mössa
Om jag köper några nya kläder?
Njaa, det är faktiskt dåligt med det, det råder inget inköpsstopp men jag tröttnade liksom.
Kom av mig, för tillfället.
Fast jag har faktiskt köpt en ny mössa (se bild). Nu har jag testat den på två rundor, den är lite tjock men står emot vind väldigt bra. Man kan bära den antingen rejält neddragen eller vika upp en liten kant och ändå få till det där bagarmössestuket som kännetecknar en liten gnom.
Begreppet gnom har vi dragit tidigare.
Hur som helst får den åka med till NY (jajamän, här ältar vi vidare detta hyyyyperintressanta ämne). Helst vill man ju att löparkepan ska sitta på men det kan bli för svalt och blåser det är den inte ett klockrent val av huvudbonad. Löparkepan får emellertid åka med för sakens skull.
När jag kom från mösstestarturen på en mil idag hade familjen börjat greja med utemöblerna - de skulle in för vintervila.*
Då fick jag feeling och gjorde gemensam sak av det hela och baxade ned pelargonerna i källaren.
Nu ska det bli väldigt spännande och se om jag också får feeling där i januari när de ska planteras om (visst är det så man ska göra?).
Nu är det höst på riktigt.
uppdatering; *haha, jag menar möblerna alltså, inte familjen...
Rastlös
Så, jag kom ut igår på en milrunda.
Just nu; mycket rastlöshet som far runt i kroppen, en del kan vara arbetsrelaterat men jag tolkar det också som känslor som brukar komma inför ett maratonlopp, jag tror plötsligt att jag inte kan springa. Därför måste jag liksom bevisa det för mig själv men jag ska ju inte springa långt nu så här nära inpå, det räcker med en bit så inser jag; "ah, jag vet fortfarande hur man gör, gött".
Och så har jag läst på både om start och målgång vad gäller NY marathon så nu känns det lite bättre.
----
Haha, jag bluffade. Det känns fortfarande galet pirrigt.
Men nu har jag i fall mer koll.
Vilket jag borde ha med tanke på hur många gånger jag har läst på om start och målgång.
Lagt fram passet eftersom jag tror att jag glömmer det annars.
Ni vet när Mannen ska ut och vandra? Han brukar belamra vardagsrummet med alla prylarna dagarna/veckan före avfärd.
Jag kanske borde köra samma grej och börja lägga ut löparkläder och annat i vardagsrummet?
Ja, jag ältar NY marathon nu och rastlösheten är total.
Jag måste ut och springa. Igen.
Just nu; mycket rastlöshet som far runt i kroppen, en del kan vara arbetsrelaterat men jag tolkar det också som känslor som brukar komma inför ett maratonlopp, jag tror plötsligt att jag inte kan springa. Därför måste jag liksom bevisa det för mig själv men jag ska ju inte springa långt nu så här nära inpå, det räcker med en bit så inser jag; "ah, jag vet fortfarande hur man gör, gött".
Och så har jag läst på både om start och målgång vad gäller NY marathon så nu känns det lite bättre.
----
Haha, jag bluffade. Det känns fortfarande galet pirrigt.
Men nu har jag i fall mer koll.
Vilket jag borde ha med tanke på hur många gånger jag har läst på om start och målgång.
Lagt fram passet eftersom jag tror att jag glömmer det annars.
Ni vet när Mannen ska ut och vandra? Han brukar belamra vardagsrummet med alla prylarna dagarna/veckan före avfärd.
Jag kanske borde köra samma grej och börja lägga ut löparkläder och annat i vardagsrummet?
Ja, jag ältar NY marathon nu och rastlösheten är total.
Jag måste ut och springa. Igen.
lördag 24 oktober 2015
Visdomen står som spön i backen
Jag tror det är bra att sega runt lite då och då.
Jag segar till exempel runt denna lördagmorgon. Jag vaknade aptidigt eftersom Mannen klev upp i oktobermörkret för att jaga.
Jag vaknade med ett ryck och tänkte Anpassade medier! Flämt!
Det där var en rest från det jag jobbat med i veckan - inget att oroa sig för.
Sedan insåg jag rätt snart att jag inte skulle somna om, lika bra att gröta och få i sig kaffe istället.
Att plocka ur diskmaskinen det långsammaste man kan och inte skynda sig, inte skynda sig med någonting, det behövde jag idag.
Nu har jag degat länge nog och det är sedan länge ljust ute, ser att vara många plusgrader också så jag tror jag satsar på kortbrallor på löprundan.
Lördag minsann och jag trycker undan ett par "jag-kanske-borde" och "jag-måste-nog" och går från att sega till att springa en liten sväng.
Sen får vi se.
och så är det alltså 8 dagar kvar till Loppet
Jag segar till exempel runt denna lördagmorgon. Jag vaknade aptidigt eftersom Mannen klev upp i oktobermörkret för att jaga.
Jag vaknade med ett ryck och tänkte Anpassade medier! Flämt!
Det där var en rest från det jag jobbat med i veckan - inget att oroa sig för.
Sedan insåg jag rätt snart att jag inte skulle somna om, lika bra att gröta och få i sig kaffe istället.
Att plocka ur diskmaskinen det långsammaste man kan och inte skynda sig, inte skynda sig med någonting, det behövde jag idag.
Nu har jag degat länge nog och det är sedan länge ljust ute, ser att vara många plusgrader också så jag tror jag satsar på kortbrallor på löprundan.
Lördag minsann och jag trycker undan ett par "jag-kanske-borde" och "jag-måste-nog" och går från att sega till att springa en liten sväng.
Sen får vi se.
och så är det alltså 8 dagar kvar till Loppet
fredag 23 oktober 2015
9
Nu är det inte längre tvåsiffrigt, det är nio dagar kvar till Loppet.
Ja, jag är pirrig.
Och förväntansfull.
Coachen har sytt klart min Sverigetröja och jag har börjat med min att-göra-lista inför resan.
Flygbiljetter har vi fått och Coachen och Jag har fixat tågbiljetter.
Nu behöver vi dollars.
Sopsäcken som ett av mina överdragskläder är framlagd och jag har börjat skissa på handbagage (allt löprelaterat) och incheckat bagage (typ resten).
Ja, och så ska jag alltså inte springa en långrunda imorgon.
Ärligt talat känns det lite tomt efter alla långrundor jag avverkat de senaste veckorna.
Vaaad ska jag hitta på istället???
Eeh, jag kan springa en kortare sväng, det kan jag göra!
Annars då?
Kan sammanfattas i två ord; Mycket Jobb.
Därav; Mindre Blogg.
Men det har varit en produktiv arbetsvecka. Bland annat två riktigt bra konferensdagar onsdag-torsdag med övernattning som genererade mycket gjort och mycket att tänka på och så självfallet; löprundor.
En på kvällen (jag hann preciiiis till middagen på kvällen) och en på morgonen (aaah, vad hotellfrulle smakar ännu bättre efter en löprunda i det mjuka morgonmörkret).
Och nu, nu har det plötsligt blivit fredag.
Ja, jag är pirrig.
Och förväntansfull.
Coachen har sytt klart min Sverigetröja och jag har börjat med min att-göra-lista inför resan.
Flygbiljetter har vi fått och Coachen och Jag har fixat tågbiljetter.
Nu behöver vi dollars.
Sopsäcken som ett av mina överdragskläder är framlagd och jag har börjat skissa på handbagage (allt löprelaterat) och incheckat bagage (typ resten).
Ja, och så ska jag alltså inte springa en långrunda imorgon.
Ärligt talat känns det lite tomt efter alla långrundor jag avverkat de senaste veckorna.
Vaaad ska jag hitta på istället???
Eeh, jag kan springa en kortare sväng, det kan jag göra!
Annars då?
Kan sammanfattas i två ord; Mycket Jobb.
Därav; Mindre Blogg.
Men det har varit en produktiv arbetsvecka. Bland annat två riktigt bra konferensdagar onsdag-torsdag med övernattning som genererade mycket gjort och mycket att tänka på och så självfallet; löprundor.
En på kvällen (jag hann preciiiis till middagen på kvällen) och en på morgonen (aaah, vad hotellfrulle smakar ännu bättre efter en löprunda i det mjuka morgonmörkret).
Och nu, nu har det plötsligt blivit fredag.
måndag 19 oktober 2015
Diskbänken är blank fast egentligen handlar det här inlägget om löpning (igen)
och det är måndagkväll.
Tempot mina vänner, tempot.
Nu är det baske mig dags för en kopp te i soffhörnet.
Och en liiiten bit mörk choklad.
På tal om tempo;
i lördags när vi sprang Mannen och jag, sprang vi om en äldre gentleman som gick rask stavgång, vi sprang om honom två gånger.
Han hade en sådan fin toppluva och gick så målmedvetet och raskt.
När vi sedan stretchade vid bilen kom han knallandes, han hade sin bil bredvid vår.
Vi hejade igen och så sa han att han tyckte vi såg starka ut, att vi hade så lätta löpsteg (håhåjaja minsann) - vilket förstås var rejält fin boost och trevligt att höra, inte alltid att det känns så precis.
- Ja, jag sprang här också... förr ... men det var ett tag sedan, kluckade han förtjust.
Och så språkade vi en stund om träning och löpspåret och så fick vi till oss lite historia om området och löpträning på köpet.
Det var ett fint möte i spåret tycker jag.
Och det där med lätta löpsteg, det kapslar jag in och tar med mig.
Tempot mina vänner, tempot.
Nu är det baske mig dags för en kopp te i soffhörnet.
Och en liiiten bit mörk choklad.
På tal om tempo;
i lördags när vi sprang Mannen och jag, sprang vi om en äldre gentleman som gick rask stavgång, vi sprang om honom två gånger.
Han hade en sådan fin toppluva och gick så målmedvetet och raskt.
När vi sedan stretchade vid bilen kom han knallandes, han hade sin bil bredvid vår.
Vi hejade igen och så sa han att han tyckte vi såg starka ut, att vi hade så lätta löpsteg (håhåjaja minsann) - vilket förstås var rejält fin boost och trevligt att höra, inte alltid att det känns så precis.
- Ja, jag sprang här också... förr ... men det var ett tag sedan, kluckade han förtjust.
Och så språkade vi en stund om träning och löpspåret och så fick vi till oss lite historia om området och löpträning på köpet.
Det var ett fint möte i spåret tycker jag.
Och det där med lätta löpsteg, det kapslar jag in och tar med mig.
söndag 18 oktober 2015
Åkej - det är redan söndag
Då ska det alltså vara 14 dagar kvar till NY Marathon, så här dags om 14 dagar har man sprungit.
Åkej.
Dags att trappa ned lite av träningen då, så igår sprang jag bara 20 km, det fick bli skogen och jag passade på att göra en liten luftfärd och skrapade mig förstås på det knä som fick sig en rejäl smäll förra året.
Tur jag hade långa tights den här gången, det skyddade lite men lite svullnad blev det och blodvite.
Men 10 km med vurpa och 10 km utan vurpa - det fick bli lördagens träning och Mannen och jag gjorde sällskap. Superromantiskt att springa ihop, och häftigt när vi kan hålla samma tempo, jag blev inte ens trött.
Jo, klart att man känner att man springer men alltså, jag blir liksom inte totaltrött.
Att springa 42 kommer jag garanterat att bli trött av.
Och det där är så nyckfullt. Man kan träna och göra precis allt rätt och så står inte alla planeterna rätt i universum och så blir det knas fast man har tränat. Den sortens nyckfullhet vill jag inte veta av om 14 dagar.
Oh well, jag hade tänkt springa en sväng i dag också i finvädret men så kom Mannen på den goda idén att vi skulle köra en sväng med räserhojarna istället.
Så fick det bli. Vi klämde 67 km och trots backar (oooh så roligt) och motvind (oooh ännu mera roligt) så var det förstås helt underbart.
Älskar hojen och när Mannen tryckte på och höjde farten på sista biten hem var jag inte sen att haka på... och jädrar vad vi körde.
Torde inte vara några problem att få sova gott i natt tycker jag.
Åkej.
Dags att trappa ned lite av träningen då, så igår sprang jag bara 20 km, det fick bli skogen och jag passade på att göra en liten luftfärd och skrapade mig förstås på det knä som fick sig en rejäl smäll förra året.
Tur jag hade långa tights den här gången, det skyddade lite men lite svullnad blev det och blodvite.
Men 10 km med vurpa och 10 km utan vurpa - det fick bli lördagens träning och Mannen och jag gjorde sällskap. Superromantiskt att springa ihop, och häftigt när vi kan hålla samma tempo, jag blev inte ens trött.
Jo, klart att man känner att man springer men alltså, jag blir liksom inte totaltrött.
Att springa 42 kommer jag garanterat att bli trött av.
Och det där är så nyckfullt. Man kan träna och göra precis allt rätt och så står inte alla planeterna rätt i universum och så blir det knas fast man har tränat. Den sortens nyckfullhet vill jag inte veta av om 14 dagar.
Oh well, jag hade tänkt springa en sväng i dag också i finvädret men så kom Mannen på den goda idén att vi skulle köra en sväng med räserhojarna istället.
Så fick det bli. Vi klämde 67 km och trots backar (oooh så roligt) och motvind (oooh ännu mera roligt) så var det förstås helt underbart.
Älskar hojen och när Mannen tryckte på och höjde farten på sista biten hem var jag inte sen att haka på... och jädrar vad vi körde.
Torde inte vara några problem att få sova gott i natt tycker jag.
fredag 16 oktober 2015
Imorgon är en annan dag
Kursdagarna slut, kursen är bra.
Sviiintrött.
Stanna vid Ica.
Hemma igen.
Sviiintrött.
Drog igång tvättmaskinen (skönt att se att man är saknad).
Inser att yngsta tagit över halsontet från äldre syster.
Överväger att sova på hotell (så kan man ju inte göra).
Sviiintrött.
Nu, en måltid och ett glas rött senare ser jag fram emot mitt hörn i soffan och en
kopp te.
Over and out.
Sviiintrött.
Stanna vid Ica.
Hemma igen.
Sviiintrött.
Drog igång tvättmaskinen (skönt att se att man är saknad).
Inser att yngsta tagit över halsontet från äldre syster.
Överväger att sova på hotell (så kan man ju inte göra).
Sviiintrött.
Nu, en måltid och ett glas rött senare ser jag fram emot mitt hörn i soffan och en
kopp te.
Over and out.
torsdag 15 oktober 2015
Nojig
En av döttrarna gör sin prao på en förskola den här veckan.
Roligt javisst men FATTA vilken bakteriehärd det är! Som hon alltså kan ta med sig hem!
Djii, snacka om att jag blir nojig.
Och mycket riktigt, igår kom hon hem och klagade över halsont.
Tja, ungen fick gapa stort och så fick det bli Cold Zyme för henne också.
Flickorna visar ett enormt tålamod med sin mor som i nuläget har fullt utslag på mätaren för bacillskräck.
En av dem tycker det är ett utmärkt uppslag till en bok.
Cold Zyme is my best friend, ett antiförkylningsspray.
tisdag 13 oktober 2015
Redan tisdagkväll
Det har varit möten hela dagen.
Attan, att man kan bli så urkramad av alla möten, vilket inte automatiskt betyder att det är tråkigt, absolut inte.
Synd bara att man blir så trött av att jobba.
Och så toppar vi det där med lite tyska glosor, ja, läxläsning alltså.
Sedan går det runt i skallen.
Perfa, då ska jag väl somna ovaggad i dag också.
scarfen känner ni igen, tröja från HM, kjol Lindex
Green Wave 2 Corral A
Jajamänsan.
Det är min start information (startgrupp??).
Race number har jag också fått.
Och bekräftat att jag ska få en Post-race Poncho också.
Så det stämmer alltså.
Jag ska springa NY Marathon.
okejokejokejokejokej*
* ett uttryck för ett visst mått av nervositet
Det är min start information (startgrupp??).
Race number har jag också fått.
Och bekräftat att jag ska få en Post-race Poncho också.
Så det stämmer alltså.
Jag ska springa NY Marathon.
okejokejokejokejokej*
* ett uttryck för ett visst mått av nervositet
måndag 12 oktober 2015
Morning has broken elle vare heter
Mannen klev upp fyra för att jaga älg.
Jag tänker inte jaga älg men har självfallet varit vaken sedan dess.
Snart har jag varit vaken en halv arbetsdag.
Vad fort tiden går när man har typ... roligt?!
söndag 11 oktober 2015
Dådkraft del 3
Jag hade spring kvar i benen och solen och söndagen levererade. Eftersom det nu kommer ett par dagar med ofrivillig vila, dvs dagar där timmarna inte kommer att räcka till för löpträning alt jag får inte till det med logistiken, så kändes det som att en liten mil skulle man väl kunna få till.
Jajamän, jag drog på mig löparskorna igen och kroppen levererade. Ovanligt piggt med tanke på gårdagens 30 km men jag dammade till med en bra tid och känslan var god.
Nu är dock all dådkraft sluuuuut... hm och det som är måndag imorgon.
Ups.
Jajamän, jag drog på mig löparskorna igen och kroppen levererade. Ovanligt piggt med tanke på gårdagens 30 km men jag dammade till med en bra tid och känslan var god.
Nu är dock all dådkraft sluuuuut... hm och det som är måndag imorgon.
Ups.
Dådkraft del 2
Jag lyckades uppbringa energi och åka till Mio och köpa oss en soffa.
Äntligen.
Självfallet drabbades jag av tvivel och undrade om inte vår nuvarande soffa ändå skulle hänga med ett tag till (vilket jag förstod ännu en gång när jag kom hem att det kan den inte).
Hur som helst, jag fick hjälp av en trevlig Mio-tjej och så velade jag bara en ganska kort stund kring vilken färg på tyget och jag var ju inne på att välja en mörk klädsel... och så fick det bli.
Sedan valde jag soffben och det var inga som helst problem eftersom jag är tokig i ek.
Tjong! Där satt den.
Nu får vi vänta någon månad innan soffan kommer men jag anser att projekt "ny soffa" är så gott som i hamn.
Äntligen.
Självfallet drabbades jag av tvivel och undrade om inte vår nuvarande soffa ändå skulle hänga med ett tag till (vilket jag förstod ännu en gång när jag kom hem att det kan den inte).
Hur som helst, jag fick hjälp av en trevlig Mio-tjej och så velade jag bara en ganska kort stund kring vilken färg på tyget och jag var ju inne på att välja en mörk klädsel... och så fick det bli.
Sedan valde jag soffben och det var inga som helst problem eftersom jag är tokig i ek.
Tjong! Där satt den.
Nu får vi vänta någon månad innan soffan kommer men jag anser att projekt "ny soffa" är så gott som i hamn.
 |
| och bilden snodde jag rakt av från Mio och har svårt att tänka mig att de har något emot det, rena gratisreklamen ju. |
Att gå upp i atomer eller Här kommer ett corny löparinlägg
Gårdagens runda belönades med en rejäl dos runners high, denna märkliga upplevelse, och det var faktiskt ett tag sedan sist.
Jag lubbade som sagt iväg och 7,5 km asfalt avverkades utan att jag egentligen tänkte så mycket alls. Jag hade trott att jag skulle vara lite seg men det visade sig att segheten var som bortblåst när jag väl kom ut i den friska oktoberluften.
Dockade in på skogsslingan och avverkade kilometrar och när jag sammanlagt sprungit runt 13-14 km kom plötsligt känslan av att vilja börja gråta över mig!
Det är en så himla märklig känsla.
Helt från ingenstans, en känsla av total eufori, den bara väller över mig, ögonen tåras och det känns som hela jag löses upp!
Hela Libby löses upp och jaget är inte längre separerat från naturen, världen, jaget är i allt.
Fan, det är en så otroligt märklig känsla, man låter inte riktigt klok när man ska försöka förklara den.
Den här sortens upplevelser kommer inte ofta och de varar inte heller särskilt länge, svårt att säga egentligen hur länge... ett par sekunder, minuter? Ingen aning, men känslan av att lösas upp är inte på något vis skrämmande, den är så omfamnande och stark att det inte går att värja sig.
Så vips, är det hela över lika hastigt som det inträffade, man springer bara på och det är liksom inte mer med det.
Fint är det i vilket fall som helst, lite belöning där på något vis.
Jag fick som sagt ihop mina planerade 30 km och som alltid undrar jag hur i helskotta det ska bli att lägga på ytterligare 12.
Knäppast i skogen igår måste ha varit den man som satt och uträttade sin behov lite väl nära löpspåret skulle jag nog säga. Med så mycket skog skulle man ju kunna tänka sig att välja en bättre plats men det kanske blev bråttom, vad vet jag.
Annars såg jag bara någon mer löpare, några hundägare samt en ekorre som måste vara jättevan vid löpare för den stod blickstilla invid löpslingan och glodde på mig som om den vore en åskådare och hejade på. Det var i en nedförsbacke så jag drog på lite så ekorren skulle bli lite imponerad.
Vet inte om bajsgubben blev imponerad när jag kutade förbi honom, jag stannade inte och frågade.
Jag lubbade som sagt iväg och 7,5 km asfalt avverkades utan att jag egentligen tänkte så mycket alls. Jag hade trott att jag skulle vara lite seg men det visade sig att segheten var som bortblåst när jag väl kom ut i den friska oktoberluften.
Dockade in på skogsslingan och avverkade kilometrar och när jag sammanlagt sprungit runt 13-14 km kom plötsligt känslan av att vilja börja gråta över mig!
Det är en så himla märklig känsla.
Helt från ingenstans, en känsla av total eufori, den bara väller över mig, ögonen tåras och det känns som hela jag löses upp!
Hela Libby löses upp och jaget är inte längre separerat från naturen, världen, jaget är i allt.
Fan, det är en så otroligt märklig känsla, man låter inte riktigt klok när man ska försöka förklara den.
Den här sortens upplevelser kommer inte ofta och de varar inte heller särskilt länge, svårt att säga egentligen hur länge... ett par sekunder, minuter? Ingen aning, men känslan av att lösas upp är inte på något vis skrämmande, den är så omfamnande och stark att det inte går att värja sig.
Så vips, är det hela över lika hastigt som det inträffade, man springer bara på och det är liksom inte mer med det.
Fint är det i vilket fall som helst, lite belöning där på något vis.
Jag fick som sagt ihop mina planerade 30 km och som alltid undrar jag hur i helskotta det ska bli att lägga på ytterligare 12.
Knäppast i skogen igår måste ha varit den man som satt och uträttade sin behov lite väl nära löpspåret skulle jag nog säga. Med så mycket skog skulle man ju kunna tänka sig att välja en bättre plats men det kanske blev bråttom, vad vet jag.
Annars såg jag bara någon mer löpare, några hundägare samt en ekorre som måste vara jättevan vid löpare för den stod blickstilla invid löpslingan och glodde på mig som om den vore en åskådare och hejade på. Det var i en nedförsbacke så jag drog på lite så ekorren skulle bli lite imponerad.
Vet inte om bajsgubben blev imponerad när jag kutade förbi honom, jag stannade inte och frågade.
lördag 10 oktober 2015
Dådkraft
Jag vaknade av att grannen tillika kompisen skakade förbi med sin släpvagn, Mannen hoppade upp med ett skutt glad att få låna sagda släpvagn.
Mannen är full av dådkraft tidigt denna lördagsmorgon.
- Jag var först på Returpunkten, låter han meddela stolt efter hemkomst när vi tillsammans baxar ut ett skrivbord som ska skjutsas till någon av återvinningsbutikerna i stan.
Han är på idag, och det bästa är ju när någon får ett flow, att låta hen hålla på.
Sedan ska han ut i skogen och plocka svamp.
Själv hoppas jag också på dådkraft, känner mig onekligen lite seg idag men jag satsar på att riva av 30 km. Planen är att köra samma sträcka som förra helgen, blanda asfalt och lätt kuperad skogsslinga.
Ja, och så lägga på några kilometrar också.
Mannen är full av dådkraft tidigt denna lördagsmorgon.
- Jag var först på Returpunkten, låter han meddela stolt efter hemkomst när vi tillsammans baxar ut ett skrivbord som ska skjutsas till någon av återvinningsbutikerna i stan.
Han är på idag, och det bästa är ju när någon får ett flow, att låta hen hålla på.
Sedan ska han ut i skogen och plocka svamp.
Själv hoppas jag också på dådkraft, känner mig onekligen lite seg idag men jag satsar på att riva av 30 km. Planen är att köra samma sträcka som förra helgen, blanda asfalt och lätt kuperad skogsslinga.
Ja, och så lägga på några kilometrar också.
fredag 9 oktober 2015
Det börjar om, eller rättare sagt fortsätter
Sådär. Då är man helt hooked igen. Homeland, man trillar dit diiiirekt. Så är det bara.
Det är tajt och välspelat. Spännande och läskigt (och nästan lite för verklighetstroget? man kan inte värja sig liksom).
Och så är Saul där. Och Carrie.
Ja. Och Quinn.
Och de har det fan inte lätt på jobbet.
Fredag minsann (det känns i varje del av hjärnkontoret)
Ack, ack. Det var en trött Libby som lämnade jobbet idag, det blev tvunget att gå in i närmaste porslinsbutik för nedladdning.
Kom ut med två skålar, det brukar jag inte göra utan det är ju terapin där bland allt porslin jag är ute efter.
Nu måste jag varva ned lite och göra så lite som möjligt denna fredagkväll.
Hade lite lösa planer på att springa en sväng men det blir en långrunda imorgon istället.
Ränder från HM och kjol second hand, sjal minns jag ej
torsdag 8 oktober 2015
Förberedelser part 52 typ
Då har det bockats av ytterligare saker på att-göra-listan inför NY;
ansökt om ESTA för att få komma in i Amerikat - check!
och bokat och pyntat tågbiljett till Arlanda - check!
Eftersom jag och coachen inte är några utpräglade tidsoptimister åker vi i gooood tid till Arlanda.
Nu behöver jag fixa en extramössa och ett par extrabrallor.
Extrabrallorna ska funka som överdragsplagg som man helt sonika droppar vid startområdet.
Rutinen på NY marathon tycks vara att man samlar in alla plagg som lämnas vid start och låter det gå till hemlösa, kan bli en del när femtiotusen löpare lämnar collegetröjor i parti och minut bakom sig när starten går.
En torr varm mössa vill jag ha i målgång, undrar om jag kommer kunna ha löparkepan...?
Vi får se vad det blir för väder....!
ansökt om ESTA för att få komma in i Amerikat - check!
och bokat och pyntat tågbiljett till Arlanda - check!
Eftersom jag och coachen inte är några utpräglade tidsoptimister åker vi i gooood tid till Arlanda.
Nu behöver jag fixa en extramössa och ett par extrabrallor.
Extrabrallorna ska funka som överdragsplagg som man helt sonika droppar vid startområdet.
Rutinen på NY marathon tycks vara att man samlar in alla plagg som lämnas vid start och låter det gå till hemlösa, kan bli en del när femtiotusen löpare lämnar collegetröjor i parti och minut bakom sig när starten går.
En torr varm mössa vill jag ha i målgång, undrar om jag kommer kunna ha löparkepan...?
Vi får se vad det blir för väder....!
onsdag 7 oktober 2015
Onsdagkväll och där kom dagens
Om jag kör hårt med handspriten?
You bet.
Jag har också hunnit köra intervaller idag. Det fick bli 10x500 på lunchen, hade först tänkt köra mina älsklingar; 300-ingar men så tänkte jag, näru Libby nu gör vi något annat. Och så lite motvind på det där så blir det extra sköj.
Nu har jag jobbat kväll och tycker att kan räcka så där för idag.
Och en till dagens en egen copycat från förra veckan.
Dagens tischa HM, kofta & Other stories, kjol & scarf Lindex
Tisdagens
Igår var jag på bokcirkel och pratade bok och en hel del annat också. Bokcirkelmedlemmar frågade om NY marathon och då går ju förstås munnen på mig. Det snurrar rätt mycket i skallen just nu, det måste erkännas.
Inte nog med att man fick god kvällsvard hos kvällens värdinna, hon hade lagat så mycket mat att det nog ledigt att räckt till en till bokcirkel, så vi som var där fick helt sonika skapa matlådor av kvällens middag. Bortskämda bokcirkelmedlemmar den kvällen....
Nu bli're jobbajobbet ända till kvällen.
förvånade mig själv med att knäppa en trappie, grått och blått gillar jag, rubbet fr & Other stories, Soaked in luxury scarf
tisdag 6 oktober 2015
Man kan ju undra vad det ska vara bra för
Jag är inne i ett skov där jag vaknar i vargtimmen och inte kan somna om.
Är det något som mitt undermedvetna vill säga mig?
Fasen, jag borde somna ovaggad som jag håller på om dagarna... vilket jag då iofs faktiskt gör det är bara det att jag vaknar igen också.
Hungrig är jag också men jag tror inte att det är det som väcker mig, jag brukar upptäcka det efter en stund så det kanske mer har med vanans makt; jag är vaken alltså bör det vara frulle nu.
I alla fall kan jag berätta att journalister som hänger med soldater och för att skriva reportage kallas för inbäddade. Annars klippte jag alla frågorna om nyord i DN:s quiz.
Tack DN:s quiz för sällskap i natt, hinner ni göra ett nytt till mig till kommande?
Är det något som mitt undermedvetna vill säga mig?
Fasen, jag borde somna ovaggad som jag håller på om dagarna... vilket jag då iofs faktiskt gör det är bara det att jag vaknar igen också.
Hungrig är jag också men jag tror inte att det är det som väcker mig, jag brukar upptäcka det efter en stund så det kanske mer har med vanans makt; jag är vaken alltså bör det vara frulle nu.
I alla fall kan jag berätta att journalister som hänger med soldater och för att skriva reportage kallas för inbäddade. Annars klippte jag alla frågorna om nyord i DN:s quiz.
Tack DN:s quiz för sällskap i natt, hinner ni göra ett nytt till mig till kommande?
måndag 5 oktober 2015
Projekt projekt
Vårt är projekt är för tillfället avslutat.
Nej, inte soffprojektet.
Och inte heller dörrprojektet.
Det där har fått stå tillbaka för.... (trumvirvel) Game of Thrones-projektet.
Japp, jag vet.
Vi är såååå himla sist på bollen men det finns en förklaring.
Först vill jag klargöra att jag inte är en fantasy-person, okej?!
Jag kan se lite fantasyfilm nu och då, men läser inte den genren.
Och till mitt försvar vill jag ha sagt, att anledningen till att jag först nu har tagit mig igenom denna omtalade tv-serie är, att när jag bänkade mig i soffan för att se avsnitt 1 den där gången när det hade varit BIG hausse om Game of Thrones med artiklar i DN, snack om fansen och haderittan, då blev jag så besviken att jag trodde att jag inte skulle ha några föraktfulla fnysningar kvar efter den timmen.
Det måste ju vara sisådär en fyra år sen för jag vill minnas att stora tösen satt här med sin brutna fot och vi var själva hemma och så skulle se första avsnittet av denna OMTALADE serie och vi bara glodde på varandra och jag sa;
- Va i helskotta vad det där för fantasyporn?
Sicket skräp.
Och sedan gav jag inte serien en andra chans.
Fnys.
Det var min kommentar när t ex Mannens kompis talade lyriskt om hur Faaaantastisk denna serie var och hur han var näst intill addicted.
Okej.
Men jag är inte sämre än att jag kan ändra mig så vi bestämde oss, Mannen och jag för att ta tag i det här och verkligen se hela jädra serien. Mannen som kan sin Tolkien och har goda erfarenheter av genren, har självfallet läst böckerna och tyckt att de är imponerande byggen.
Sagt och gjort, serien har lånats på biblioteket (sjääälvfallet) och vi har matat oss igenom, avsnitt för avsnitt säsong 1-4. Plikttroget har vi tittat, vissa kvällar ett avsnitt, andra fler.
Nej, jag kommer inte att tjyvtanka säsong 5, den kommer i januari (med bibliotekslicens) och så är det bara. Jag sitter inte och köper in film på bibblan och sedan går hem och tjyvtittar. Nope.
Men hur har det gått då?
Tackar som frågar, det har gått bra. Så pass bra att det rent av känns lite tomt nu utan alla knaspellar i Västeros. Första avsnitten var rätt lökiga, det får man nog lov att säga. Men sedan hände något, det blev bättre, intrigerna skarpa (fast jag har fortfarande svårt att hålla rätt på alla namn men har som tur en expert i soffan som kan sufflera om det kör ihop sig alldeles) och berättelsen vävdes fram så säkert.
Karaktärerna mejslades fram, det blev spännande, färre inslag av tramsigt omotiverat naket (men suck HBO, varför måste ni sälja in allt med kvinnliga stjärtar liksom).
Våld sparar man ju inte på men jag brukar gå ut i köket och hämta mer te om det blir så där dumt maxat för det orkar jag inte heller.
Men! Om vi då summerar intrycken; ja, "alla" har rätt, det blir verkligen bättre efter någon säsong, Mannens kompis har rätt, man fastnade. Och så är det så ovant att en författare är så totalt orädd att fimpa sina olika starka karaktärer, det verkar inte som författaren har någon han verkligen håller på och vill att det ska gå väl för... eller?
Nej, läsa böckerna kommer jag inte att göra men jag hänger på låset när nästa säsong finns tillgänglig.
Nu borde vi alltså kunna ägna mer tid åt soffprojektet och/eller dörrprojektet.
Ja ja, det blir nog bra med det.
Nej, inte soffprojektet.
Och inte heller dörrprojektet.
Det där har fått stå tillbaka för.... (trumvirvel) Game of Thrones-projektet.
Japp, jag vet.
Vi är såååå himla sist på bollen men det finns en förklaring.
Först vill jag klargöra att jag inte är en fantasy-person, okej?!
Jag kan se lite fantasyfilm nu och då, men läser inte den genren.
Och till mitt försvar vill jag ha sagt, att anledningen till att jag först nu har tagit mig igenom denna omtalade tv-serie är, att när jag bänkade mig i soffan för att se avsnitt 1 den där gången när det hade varit BIG hausse om Game of Thrones med artiklar i DN, snack om fansen och haderittan, då blev jag så besviken att jag trodde att jag inte skulle ha några föraktfulla fnysningar kvar efter den timmen.
Det måste ju vara sisådär en fyra år sen för jag vill minnas att stora tösen satt här med sin brutna fot och vi var själva hemma och så skulle se första avsnittet av denna OMTALADE serie och vi bara glodde på varandra och jag sa;
- Va i helskotta vad det där för fantasyporn?
Sicket skräp.
Och sedan gav jag inte serien en andra chans.
Fnys.
Det var min kommentar när t ex Mannens kompis talade lyriskt om hur Faaaantastisk denna serie var och hur han var näst intill addicted.
Okej.
Men jag är inte sämre än att jag kan ändra mig så vi bestämde oss, Mannen och jag för att ta tag i det här och verkligen se hela jädra serien. Mannen som kan sin Tolkien och har goda erfarenheter av genren, har självfallet läst böckerna och tyckt att de är imponerande byggen.
Sagt och gjort, serien har lånats på biblioteket (sjääälvfallet) och vi har matat oss igenom, avsnitt för avsnitt säsong 1-4. Plikttroget har vi tittat, vissa kvällar ett avsnitt, andra fler.
Nej, jag kommer inte att tjyvtanka säsong 5, den kommer i januari (med bibliotekslicens) och så är det bara. Jag sitter inte och köper in film på bibblan och sedan går hem och tjyvtittar. Nope.
Men hur har det gått då?
Tackar som frågar, det har gått bra. Så pass bra att det rent av känns lite tomt nu utan alla knaspellar i Västeros. Första avsnitten var rätt lökiga, det får man nog lov att säga. Men sedan hände något, det blev bättre, intrigerna skarpa (fast jag har fortfarande svårt att hålla rätt på alla namn men har som tur en expert i soffan som kan sufflera om det kör ihop sig alldeles) och berättelsen vävdes fram så säkert.
Karaktärerna mejslades fram, det blev spännande, färre inslag av tramsigt omotiverat naket (men suck HBO, varför måste ni sälja in allt med kvinnliga stjärtar liksom).
Våld sparar man ju inte på men jag brukar gå ut i köket och hämta mer te om det blir så där dumt maxat för det orkar jag inte heller.
Men! Om vi då summerar intrycken; ja, "alla" har rätt, det blir verkligen bättre efter någon säsong, Mannens kompis har rätt, man fastnade. Och så är det så ovant att en författare är så totalt orädd att fimpa sina olika starka karaktärer, det verkar inte som författaren har någon han verkligen håller på och vill att det ska gå väl för... eller?
Nej, läsa böckerna kommer jag inte att göra men jag hänger på låset när nästa säsong finns tillgänglig.
Nu borde vi alltså kunna ägna mer tid åt soffprojektet och/eller dörrprojektet.
Ja ja, det blir nog bra med det.
Förberedelser
 |
| sett på insta |
Och förberedelserna fortskrider.
Ska man springa NY marathon bör man ha sina nationsfärger, inte sant?!
Så, jag beställde mig till sist någon slags Sverigetröja, storlek small/medium.
Synd bara att vi har så olika uppfattningar vad som är small och vad som är medium. Tröjan är SUPERstor, som en hockeytröja med plats för skydd typ.
Tur då att min egen medföljande NY-coach är duktig på det här med att sy, vilket i och för sig man kanske kan förvänta sig av coach?! Eller vad vet jag. Hur som helst, det kommer bli smashing med en tröja i RÄTT storlek.
Ups, nu blev jag nervös. Igen.
söndag 4 oktober 2015
Söndag part two
Och med en sådan tokvacker söndag gjorde jag ett smart val;
jag tog Nishiki med ut på en sväng. Ja, min räserhoj alltså.
Eftersom Mannen hellre ville köra sina rullskidor och sedan springa så fick jag vackert hoja själv.
Det blev en fin tur på fyra mil och det var fantastiskt att fara fram i höstlandskapet; stubbåkrarna, träden i alla sina färger, betande hästar och väldigt lite trafik.
Min älsklingsväg som är som en svart lakritsorm hade bonden tyvärr spillt en massa jordklumpar på men inte värre än att man kunde veja lite lagom.
Fint som snus var det, även om jag inte är särskilt förtjust i snus.
Jag kunde cykla i kortärmat, gissar att det är snart slut med det - alltså är det hög tid att jag införskaffar mig en stilig cykeljacka.
jag tog Nishiki med ut på en sväng. Ja, min räserhoj alltså.
Eftersom Mannen hellre ville köra sina rullskidor och sedan springa så fick jag vackert hoja själv.
Det blev en fin tur på fyra mil och det var fantastiskt att fara fram i höstlandskapet; stubbåkrarna, träden i alla sina färger, betande hästar och väldigt lite trafik.
Min älsklingsväg som är som en svart lakritsorm hade bonden tyvärr spillt en massa jordklumpar på men inte värre än att man kunde veja lite lagom.
Fint som snus var det, även om jag inte är särskilt förtjust i snus.
Jag kunde cykla i kortärmat, gissar att det är snart slut med det - alltså är det hög tid att jag införskaffar mig en stilig cykeljacka.
Söndag
Vaknade tidigt och söndagsförmiddagen ägnades åt att tänka och summera gårdagen.
Det var roligt att träffas på en bloggträff.
Märkligt och inte märkligt.
Svårt att formulera vad som är märkligt, jag gör ett försök.
Märkligt att "känna" andra genom deras bloggande. Att ha känslan av att känna någon utan att ha träffats tidigare, många bitar är självfallet inte givna bara för det, verkligen inte, men en viss koll har man ju skaffat sig. Man har fått förtroendet att ta del av någon annans liv och vardag fast man inte träffats IRL, förrän nu.
Lika märkligt var det att ta in att här satt det tjejer som läst det jag bloggat! De kände mig!
Och så paradoxen; att det inte kändes märkligt, också.
Hmmm, det där var jag tvungen att fundera på.
Och som alltid, allt det där man inte hann fråga och prata om.
Jag skulle ha frågat mer kring hur de tänker kring bloggandet, fördelarna, nackdelarna.
Det ska jag fråga nästa gång.
Under tiden som jag funderade pysslade jag faktiskt om mina ehum.... orkidéer.
Asså, jag måste instagramma orkidéerna snart, de är helt amazing. Jag har två som blommar om just nu. När hände det senast liksom.... om jag inte instagrammar dem har det aldrig hänt.
Och for the record; min porslinsblomma har beslutat sig för att belöna mig och blomma den med!!!
Förstår ni?
Jag borde fasen ringa lokalpressen.
Det var roligt att träffas på en bloggträff.
Märkligt och inte märkligt.
Svårt att formulera vad som är märkligt, jag gör ett försök.
Märkligt att "känna" andra genom deras bloggande. Att ha känslan av att känna någon utan att ha träffats tidigare, många bitar är självfallet inte givna bara för det, verkligen inte, men en viss koll har man ju skaffat sig. Man har fått förtroendet att ta del av någon annans liv och vardag fast man inte träffats IRL, förrän nu.
Lika märkligt var det att ta in att här satt det tjejer som läst det jag bloggat! De kände mig!
Och så paradoxen; att det inte kändes märkligt, också.
Hmmm, det där var jag tvungen att fundera på.
Och som alltid, allt det där man inte hann fråga och prata om.
Jag skulle ha frågat mer kring hur de tänker kring bloggandet, fördelarna, nackdelarna.
Det ska jag fråga nästa gång.
Under tiden som jag funderade pysslade jag faktiskt om mina ehum.... orkidéer.
Asså, jag måste instagramma orkidéerna snart, de är helt amazing. Jag har två som blommar om just nu. När hände det senast liksom.... om jag inte instagrammar dem har det aldrig hänt.
Och for the record; min porslinsblomma har beslutat sig för att belöna mig och blomma den med!!!
Förstår ni?
Jag borde fasen ringa lokalpressen.
lördag 3 oktober 2015
Lördag och det är tyst i huset
Här sitter jag och stressäter lite yoghurt efter löprundan, jag måste hinna med ett tåg till grannstaden. Alla hittar på roligheter idag, Mannen jagar, systrarna har bildat två par och hittar på roligheter tillsammans, syster 1 & 3 har lämnat hemmet för att leta efter en jacka i någon butik och syster 2 & 4 har dragit till stallet ihop.
Undertecknad har sprungit förstås, en runda med blandat underlag; 15 km asfalt och 10 km skog och det har varit på det hela taget en fin förmiddag. Perfekt väder; solig, stilla och milt.
Allt sammantaget gör mig glad.
Nu ska jag på... vad kallas det? Bloggträff?!
Spännande, känns som en slags konferens med inslag av blind date.
Undertecknad har sprungit förstås, en runda med blandat underlag; 15 km asfalt och 10 km skog och det har varit på det hela taget en fin förmiddag. Perfekt väder; solig, stilla och milt.
Allt sammantaget gör mig glad.
Nu ska jag på... vad kallas det? Bloggträff?!
Spännande, känns som en slags konferens med inslag av blind date.
fredag 2 oktober 2015
2 x dagens
 |
| torsdag; grått och rostorange, rubbet från Lindex förutom jackan. |
 |
| fredag; svart och rutigt från Lindex (igen). |
Har nu ställt undan träskor och växlat över till strumps och det var lite av en chock men man vänjer sig ju rätt kvickt i alla fall.... Dagens oktoberväder med solig och varm fredag (kunde ha lätt ha haft träskorna....!) gjorde det inte precis svårare att flexa ut från jobbet redan tidig eftermiddag och istället sticka ut på en löprunda.
Lite stiffa ben där ett tag men det tog sig, jag räknar med få till en lång runda i morgon.
Se - det där fick bli dagens kombivariant av lite dagens, lite väderrapport toppat med träningstjat.
torsdag 1 oktober 2015
Klang och jubel
Glad Fjärrvärmehögtid!
Idag firar vi med fin middag att fjärrvärmen dras igång.
I år har det inte varit någon direkt utmaning, september har varit precis så där som jag vill ha den; mild och rent av varm och ljuvligt vackert solig.
Lite nu på slutet som vi märkt av att det blivit lite... ehum svalt i kåken.
Barnen talade häromkvällen om den där hösten, var det två år sedan ?! då vi verkligen fick kämpa för att hålla ut till högtiden. Ah, vilka minnen!
Så tut i luren! Ikväll är det vi som firar!
tisdag 29 september 2015
Tisdag och jag gör inget särskilt
Jösses vad märkligt det är när jag inte ska löpträna, jag har plötsligt oceaaaaner av tid.
Idag kändes det som att jag kunde spankulera omkring här hemma efter jobbet och bara slå dank innan jag drog igång med maten som då också inte behövde bli så där knasigt sen.
Inte får jag något vettigt gjort men det kanske är nyttigt att bara slå dank emellanåt.
Och så är jag konstant hungrig, jag hoppas att det planar ut snart för det här börjar bli löjligt.
Imorgon är det nog som vanligt igen.
Hoppas hinna springa på torsdag, det kan bli tajt med tid - det är ju Fjärrvärmehögtiden då så vi får se.
Annars var det en rätt lugn arbetsdag, möte/studiebesök på förmiddagen. Ett sådant där najs möte där man (jag) fick input utan att ligga i själv, det kan vara rätt skönt ibland att inte behöva rodda med allt utan åka med och få ta in info och samtidigt få bonusen att träffa trevliga kollegor på ett annat bibliotek.
Idag kändes det som att jag kunde spankulera omkring här hemma efter jobbet och bara slå dank innan jag drog igång med maten som då också inte behövde bli så där knasigt sen.
Inte får jag något vettigt gjort men det kanske är nyttigt att bara slå dank emellanåt.
Och så är jag konstant hungrig, jag hoppas att det planar ut snart för det här börjar bli löjligt.
Imorgon är det nog som vanligt igen.
Hoppas hinna springa på torsdag, det kan bli tajt med tid - det är ju Fjärrvärmehögtiden då så vi får se.
Annars var det en rätt lugn arbetsdag, möte/studiebesök på förmiddagen. Ett sådant där najs möte där man (jag) fick input utan att ligga i själv, det kan vara rätt skönt ibland att inte behöva rodda med allt utan åka med och få ta in info och samtidigt få bonusen att träffa trevliga kollegor på ett annat bibliotek.
Gårdagens
Gårdagens ränder från Lindex, byxor HM.
Kolla hur septembersolen speeeglar sig i mina av proffs putsade fönster.
måndag 28 september 2015
Kort stallrapport
Länge sedan vi hade en stallrapport här, det är nästan så att man kan tro att jag inte åker med till stallet längre.
Nu är så icke fallet, jag har minsann varit lilla V:s sidekick varje gång sedan starten i augusti men så snart ridlektionen drar igång har jag tagit tillfället i akt och sprungit en sväng på löpspåret i närheten. Tänkte jag kunde fortsätta och göra det så länge det inte är allt för mörkt, springa i mörk skog... njaaaae, det känns inte aktullt.
Jag brukar komma lagom till lektionsslut och så kan man vara lite lagom behjälplig vid ev sadelavlyft och annat.
Lilla V har blivit så mycket mer van vid hästbestyren så jag kan lugnt stå utanför hästlådan och mest titta på, idag hade hon med sig sin egen stallväska med borstar och kammar och fixade till Sessan (häst) och småpratade och pysslade.
Jag bläddrade i Runners world.
Nu är så icke fallet, jag har minsann varit lilla V:s sidekick varje gång sedan starten i augusti men så snart ridlektionen drar igång har jag tagit tillfället i akt och sprungit en sväng på löpspåret i närheten. Tänkte jag kunde fortsätta och göra det så länge det inte är allt för mörkt, springa i mörk skog... njaaaae, det känns inte aktullt.
Jag brukar komma lagom till lektionsslut och så kan man vara lite lagom behjälplig vid ev sadelavlyft och annat.
Lilla V har blivit så mycket mer van vid hästbestyren så jag kan lugnt stå utanför hästlådan och mest titta på, idag hade hon med sig sin egen stallväska med borstar och kammar och fixade till Sessan (häst) och småpratade och pysslade.
Jag bläddrade i Runners world.
Jag sprang i skogen i lördags
Jag tror jag har varit hungrig hela dagen idag.
Och det har varit lite afterrun-feeling i kroppen hela dagen, jag har kommit på mig själv med att flina upp mig när jag tänker på Lidingöloppet i lördags.
Himla fint.
Inte trodde väl jag att jag skulle komma att tycka att det var typ... eeeh roligt med tanke på alla de där backarna.
Jag som inte gillar terräng... eller?
Himla sköj var det i alla fall, hela konceptet. Bilresa med Mannen, ladda innan loppet, snacka en massa och hänga i bajamajakön.
Jag var lagom pirrig den här gången och det kändes bara kul i startfållan. Jag hade bestämt mig för att satsa på ett jämt fint lopp, jobba på i backarna med tillstånd att gå i både Aborrebacken och Karins backe.
När väl startskottet gick blev jag emellertid överraskad över att det faktiskt är skapligt kuperat rätt så snart efter start, det hade jag visst glömt alternativt förträngt.
Solen kom fram och jag undrade om jag inte skulle ha tagit linnet i alla fall, nu sprang jag där med Amsterdamtröjan men äh, det kändes helt okej, det blir ju lite svalt inne i skogen och vid vattnet. Faktum är att jag blev förvånad över att så många löpare har så mycket kläder på sig och efter några kilometrar är jag rejält varm och svettas i vanlig ordning som attan.
Trångt förstås, loppet går på stigar som inte är överdrivet breda. Jag fick passa mig lite i början då jag hamnade i en grupp som så att säga saktade ned mig. Men det är svårt att springa om, men vid några tillfällen dockade jag ut från någon löpartrupp och hamnade i en ny. Lite roligt att läsa alla klubbtröjor, det kan man ju roa sig med av och till. Jag spelade lite musik förstås men drog inte igång det förrän efter någon mil och jag hann inte njuta av utsikten allt för mycket, backarna tar så att säga all ens uppmärksamhet.
Det är fanken inte lätt att bromsa på rätt sätt i en del av de där backarna...
Att springa ett lopp med vätskebältet gick över förväntan, fasen vad jag sparade tid genom att inte stanna på vätskestationerna. Jag knep en bulle och en banan vid någon av energistationerna och jag kom in så där skitbra utan trängsel så jag bara nappade åt mig och rullade vidare på ett supersmidigt sätt, sedan sprang jag där och moffade i mig av bullen, lite i taget.
Den här gången blev jag också lite överraskad över att kilometerskyltarna rann undan så "snabbt".
Ja, alltså att det tickade på smidigt (för så snabb är jag verkligen inte, haha).
30 km med sig själv som sällskap och ja, för all del en himla massa andra löpare är roligt men
visst var det en välsignelse att se Grönsta gärde där målgången är, ja kära nån. Jag har väl aldrig älgat så glatt mot målet, trött men nöjd och med ännu en rolig löpupplevelse i bagaget.
Och aldrig smakar väl blåbärssoppa och kaffe så gott som när man gått i mål med en fet medalj runt halsen.
Tja, sedan struttade jag iväg till Mannen och vår mötesplats och minsann, där stod han och drog i sig lite öl och när jag väl fått lite torra kläder gjorde jag det också. Alkoholfri öl efter målgång är också helt okej.
Så idag har jag bara vilat, nu blir det ingen löpning på ett par dagar och sedan måste det bli några långa löprundor de närmaste helgerna.
Dags att ladda om - det är 34 dagar kvar till NY marathon!
Och det har varit lite afterrun-feeling i kroppen hela dagen, jag har kommit på mig själv med att flina upp mig när jag tänker på Lidingöloppet i lördags.
Himla fint.
Inte trodde väl jag att jag skulle komma att tycka att det var typ... eeeh roligt med tanke på alla de där backarna.
Jag som inte gillar terräng... eller?
Himla sköj var det i alla fall, hela konceptet. Bilresa med Mannen, ladda innan loppet, snacka en massa och hänga i bajamajakön.
Jag var lagom pirrig den här gången och det kändes bara kul i startfållan. Jag hade bestämt mig för att satsa på ett jämt fint lopp, jobba på i backarna med tillstånd att gå i både Aborrebacken och Karins backe.
När väl startskottet gick blev jag emellertid överraskad över att det faktiskt är skapligt kuperat rätt så snart efter start, det hade jag visst glömt alternativt förträngt.
Solen kom fram och jag undrade om jag inte skulle ha tagit linnet i alla fall, nu sprang jag där med Amsterdamtröjan men äh, det kändes helt okej, det blir ju lite svalt inne i skogen och vid vattnet. Faktum är att jag blev förvånad över att så många löpare har så mycket kläder på sig och efter några kilometrar är jag rejält varm och svettas i vanlig ordning som attan.
Trångt förstås, loppet går på stigar som inte är överdrivet breda. Jag fick passa mig lite i början då jag hamnade i en grupp som så att säga saktade ned mig. Men det är svårt att springa om, men vid några tillfällen dockade jag ut från någon löpartrupp och hamnade i en ny. Lite roligt att läsa alla klubbtröjor, det kan man ju roa sig med av och till. Jag spelade lite musik förstås men drog inte igång det förrän efter någon mil och jag hann inte njuta av utsikten allt för mycket, backarna tar så att säga all ens uppmärksamhet.
Det är fanken inte lätt att bromsa på rätt sätt i en del av de där backarna...
Att springa ett lopp med vätskebältet gick över förväntan, fasen vad jag sparade tid genom att inte stanna på vätskestationerna. Jag knep en bulle och en banan vid någon av energistationerna och jag kom in så där skitbra utan trängsel så jag bara nappade åt mig och rullade vidare på ett supersmidigt sätt, sedan sprang jag där och moffade i mig av bullen, lite i taget.
Den här gången blev jag också lite överraskad över att kilometerskyltarna rann undan så "snabbt".
Ja, alltså att det tickade på smidigt (för så snabb är jag verkligen inte, haha).
30 km med sig själv som sällskap och ja, för all del en himla massa andra löpare är roligt men
visst var det en välsignelse att se Grönsta gärde där målgången är, ja kära nån. Jag har väl aldrig älgat så glatt mot målet, trött men nöjd och med ännu en rolig löpupplevelse i bagaget.
Och aldrig smakar väl blåbärssoppa och kaffe så gott som när man gått i mål med en fet medalj runt halsen.
Tja, sedan struttade jag iväg till Mannen och vår mötesplats och minsann, där stod han och drog i sig lite öl och när jag väl fått lite torra kläder gjorde jag det också. Alkoholfri öl efter målgång är också helt okej.
Så idag har jag bara vilat, nu blir det ingen löpning på ett par dagar och sedan måste det bli några långa löprundor de närmaste helgerna.
Dags att ladda om - det är 34 dagar kvar till NY marathon!
fredag 25 september 2015
Det gick en hel vecka och nu är det hej Fredag!
 |
| En ovanlig syn numera, Libby blogging. Det här är när vi var i Köpenhamn i våras. |
Hello.
Det var värst vad Librarybeth håller låg profil.
Ursäkta, det är inte utan att jag undrar om det är några timmar av dygnet som jag har förlagt någonstans. Jag hinner ju inte kludda här!
Och så tycker jag att det vore synd att kasta in handduken alldeles.... men sant är att jag inte lika flitig som förr och inte i närheten av lika underhållande höhö.
Lite olika orsaker till det men nu ältar vi inte det istället kan vi grotta i att det är fredag, det är nylackat och löparbrallorna framlagda, matsäck så gott som färdig och jag velar om jag ska springa i linne eller tischan från Amsterdam.
Japp, det är lopp på gång och jag tummar på tischan från Amsterdam.
Ack, det var ett skitlopp i Amsterdam (oktober förra året) men stan var ju kalas, sällskapet likaså och den finishertröjan* en av mina absoluta favoriter. Perfekt storlek och tunn och fin.
Nej, du kan ju inte ta den, sa Mannen. Den ska ju jag ha (han menar sin egen alltså).
Men hallå, vi kommer ju inte precis springa bredvid varandra (han startar ju i en grupp före mig).
Nä, men vi hänger ju ihop innan loppet!
Hm, jo ja. Det är ju sant förstås men det kan inte hjälpas, Amsterdamtröjan får det lov att bli om jag inte väljer linne.
Haha, for your information - jag har också packat ned min Berlintröja - precis som Mannen, att ha efter loppet. Den är så tät och varm, det är därför den åkte med inte för att härmas men jag antar att vi har kommit upp i sådan ålder att vi snart kommer ha likadana träningsoveraller när vi är ute och promenerar....
Oh well.... och så tänker jag för första gången på ett lopp ha mitt vätskebälte. Jag ska testa det, då kan jag fördela vätskeintaget på mitt vis och antagligen lite jämnare och så tappar jag inte en massa tid vid stationerna. Jag har kommit så pass långt nu i vätskebältebärandet att jag inte låter mig irriteras av bältet.
Vi testar så får vi se.
Och som sagt, vi får se hur det går. Jag vet ju att backar (banan är kuperad) är lite av min akilleshäl men ni vet;
det är som alltid Libby vs Libby.
May the best chick win.
*alltså tröjan man får när man går i mål
fredag 18 september 2015
Fredagmorgon
8:45 var fönstren nyputsade.
Nu har jag två små sniglar på ett fönster och jag kan inte fatta hur
a) de kom dit?
och
b) varför i helskotta de måste moja runt på mina rena fönsterrutor?
jag måste pilla bort dem på något vis.
Annars då?
Torsdagseftermiddagen känns lätt surrealistisk så här i backspegeln.
Jag dockade äntligen efter 11 arbetsdagar ut från jobbet vid ett, halv två vilket var senare än vad jag tänkt mig men de där halvdagarna innan veckovila har en tendens att bli overloaded och det är alltid någon arbetsuppgift som ramlar ned och gör att man inte hinner som man ska.
Väl hemma drog jag mig undan med en bok, All inclusive av Gunnarsson (bokcirkelboken) och läste.
Försökte verkligen vila. Gjorde det så bra att jag somnade.
Knock out.
När jag vaknade var det full fart i trädgården då Mannen hade arbetskamraterna här på trädgårdsfest.
Jag blev superförvirrad och hjärnan mixade ihop allt möjligt; jobbprylar, karaktärerna i boken och yttre ljud till en enda intressant röra.
Jag kände mig så där som man gör som febrig; inkapslad och frånkopplad.
Väldigt märkligt.
Sedan var jag lite lätt borta och distanserad resten av kvällen.
Nu måste jag samla mig lite och få ordning på huset efter fönsterputsandet (i vilket jag inte deltog, det lejer jag som ju bekant bort till proffs).
Och det är vid dessa tillfällen jag är så glad att jag har minimalt med kollijox i fönstren och inte så många gardiner heller faktiskt.
Nu har jag två små sniglar på ett fönster och jag kan inte fatta hur
a) de kom dit?
och
b) varför i helskotta de måste moja runt på mina rena fönsterrutor?
jag måste pilla bort dem på något vis.
Annars då?
Torsdagseftermiddagen känns lätt surrealistisk så här i backspegeln.
Jag dockade äntligen efter 11 arbetsdagar ut från jobbet vid ett, halv två vilket var senare än vad jag tänkt mig men de där halvdagarna innan veckovila har en tendens att bli overloaded och det är alltid någon arbetsuppgift som ramlar ned och gör att man inte hinner som man ska.
Väl hemma drog jag mig undan med en bok, All inclusive av Gunnarsson (bokcirkelboken) och läste.
Försökte verkligen vila. Gjorde det så bra att jag somnade.
Knock out.
När jag vaknade var det full fart i trädgården då Mannen hade arbetskamraterna här på trädgårdsfest.
Jag blev superförvirrad och hjärnan mixade ihop allt möjligt; jobbprylar, karaktärerna i boken och yttre ljud till en enda intressant röra.
Jag kände mig så där som man gör som febrig; inkapslad och frånkopplad.
Väldigt märkligt.
Sedan var jag lite lätt borta och distanserad resten av kvällen.
Nu måste jag samla mig lite och få ordning på huset efter fönsterputsandet (i vilket jag inte deltog, det lejer jag som ju bekant bort till proffs).
Och det är vid dessa tillfällen jag är så glad att jag har minimalt med kollijox i fönstren och inte så många gardiner heller faktiskt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)