Vaknade och kände mig helt fylld av nostalgiska känslor idag.
Vaknade också med huvudvärk men det kan nog bara skyllas på att jag sov längre än vanligt och därmed bommade det ordinarie klockslag som behövs för intagande av morgonkaffe.
Nu har jag fått kaffe men nostalgikänslan hänger i.
Det är den här känslan (som jag ofta återkommer till) den att tiden gör de här märkliga rycken ibland, som gör att jag inte hinner med, inte hinner förstå varken med hjärna eller hjärta.
Idag ska jag t ex gå på gymnasiemässa med nästyngsta, hon är ju också en stor tjej nu men jag fattar inte riktigt hur det har gått till.
FYI; jag är faktiskt supermedelålders och har så STORA barn nu.
Samtidigt får jag ju inte glömma att yngsta fortfarande inte är lika stor som övriga flickorna, det är lätt att man liksom tänker på dem som om de skulle vara i samma ålder bara för att jag tänker på dem som min fina flock av tjejer och det är bara två år emellan...... äh, jag vet inte hur jag ska förklara hur jag tänker, allt låter mer eller mindre corny.
Och så kan jag ibland få en känsla av minnesluckor - får ni det också?
Jag vet ju hur det var när kidsen var pyttesmå, hela småbarnslivet, bebisar och förskolebarn och hämta och lämna och alltså... jag hade många små barn samtidigt.
Och sedan tar tiden det där skuttet... eeeh, hur var det egentligen de där åren när alla lotsades in i skolan... vad gjorde jag då...? Jomen, jag jobbade ju förstås.
Och då kommer jag att tänka på var jag arbetade då... hur man la upp dagarna. Jag jobbade inte heltid och man skyndade hem. Och så hoppar tankarna vidare och jag tänker på alla människor som jag jobbade ihop med, tänk vad många olika människor man faktiskt träffar! När man tänker efter... det blir många! (det där var ett stickspår).
Och så plötsligt har man kids i högstadiet och så gymnasiet....
Och så ska äldsta studera utomlands.. jag tror inte jag har sagt det?!
Hm. Kanske är det det som satt igång den här medelåldersmorsans nostalgiindränkta tankekedja?
Äldsta ska docka ut lite från hemmet. Man ältar lite, går in i en ny fas typ.
Eller nåt.
Jag ska samla mig lite så kan jag berätta mer sedan.
2 kommentarer:
Jaa, tiden går så himla fort, och man hinner inte med. Mina barn har alla flyttat ut, jag har ju t.o.m. två barnbarn, 3 år och 3 mån. gamla. När jag tänker på det, att jag faktiskt är FARMOR, då tänker jag att HUR gick det till??? Det var ju inte längesen jag själv hade småbarn? Tiden går bara framåt- och i en rasande fart, det är svårt att hänga med, man har ju så mycket man vill göra...Det tar lite tid att vänja sig vid att barnen flyger ut, att hitta sin nya roll som förälder med vuxna barn. En annan fas i livet. Som innebär att man får mycket mera tid för sig själv och sina egna intressen. Det är härligt! Och barnen behöver en fortfarande, fast på ett annat sätt, det är härligt det med!
Ha en fin helg!
Ninnie: ja, jag tror verkligen att man måste hitta sin nya roll som förälder. Och egentligen går jag ju händelserna i förväg, ingen har flugit ut än.... men det gungade väl till lite för mig. Och att saker ändrar sig, man måste liksom förhålla sig till det. Att det är olika faser och så är det bara och att det är också bra.
Men det är underligt, det där med tid. Har jag alltid haft lite svårt att förhålla mig till tror jag.
Fortsatt trevlig helg till dig också!!!
Skicka en kommentar