Jag sprang i skogen i lördags

Jag tror jag har varit hungrig hela dagen idag.
Och det har varit lite afterrun-feeling i kroppen hela dagen, jag har kommit på mig själv med att flina upp mig när jag tänker på Lidingöloppet i lördags.
Himla fint.
Inte trodde väl jag att jag skulle komma att tycka att det var typ... eeeh roligt med tanke på alla de där backarna.
Jag som inte gillar terräng... eller?
Himla sköj var det i alla fall, hela konceptet. Bilresa med Mannen, ladda innan loppet, snacka en massa och hänga i bajamajakön.
Jag var lagom pirrig den här gången och det kändes bara kul i startfållan. Jag hade bestämt mig för att satsa på ett jämt fint lopp, jobba på i backarna med tillstånd att gå i både Aborrebacken och Karins backe.
När väl startskottet gick blev jag emellertid överraskad över att det faktiskt är skapligt kuperat rätt så snart efter start, det hade jag visst glömt alternativt förträngt.
Solen kom fram och jag undrade om jag inte skulle ha tagit linnet i alla fall, nu sprang jag där med Amsterdamtröjan men äh, det kändes helt okej, det blir ju lite svalt inne i skogen och vid vattnet. Faktum är att jag blev förvånad över att så många löpare har så mycket kläder på sig och efter några kilometrar är jag rejält varm och svettas i vanlig ordning som attan.

Trångt förstås, loppet går på stigar som inte är överdrivet breda. Jag fick passa mig lite i början då jag hamnade i en grupp som så att säga saktade ned mig. Men det är svårt att springa om, men vid några tillfällen dockade jag ut från någon löpartrupp och hamnade i en ny. Lite roligt att läsa alla klubbtröjor, det kan man ju roa sig med av och till. Jag spelade lite musik förstås men drog inte igång det förrän efter någon mil och jag hann inte njuta av utsikten allt för mycket, backarna tar så att säga all ens uppmärksamhet.
Det är fanken inte lätt att bromsa på rätt sätt i en del av de där backarna...
Att springa ett lopp med vätskebältet gick över förväntan, fasen vad jag sparade tid genom att inte stanna på vätskestationerna. Jag knep en bulle och en banan vid någon av energistationerna och jag kom in så där skitbra utan trängsel så jag bara nappade åt mig och rullade vidare på ett supersmidigt sätt, sedan sprang jag där och moffade i mig av bullen, lite i taget.
Den här gången blev jag också lite överraskad över att kilometerskyltarna rann undan så "snabbt".
Ja, alltså att det tickade på smidigt (för så snabb är jag verkligen inte, haha).

30 km med sig själv som sällskap och ja, för all del en himla massa andra löpare är roligt men
visst var det en välsignelse att se Grönsta gärde där målgången är, ja kära nån. Jag har väl aldrig älgat så glatt mot målet, trött men nöjd och med ännu en rolig löpupplevelse i bagaget.
Och aldrig smakar väl blåbärssoppa och kaffe så gott som när man gått i mål med en fet medalj runt halsen.
Tja, sedan struttade jag iväg till Mannen och vår mötesplats och minsann, där stod han och drog i sig lite öl och när jag väl fått lite torra kläder gjorde jag det också. Alkoholfri öl efter målgång är också helt okej.

Så idag har jag bara vilat, nu blir det ingen löpning på ett par dagar och sedan måste det bli några långa löprundor de närmaste helgerna.
Dags att ladda om - det är 34 dagar kvar till NY marathon!