Då ska det alltså vara 14 dagar kvar till NY Marathon, så här dags om 14 dagar har man sprungit.
Åkej.
Dags att trappa ned lite av träningen då, så igår sprang jag bara 20 km, det fick bli skogen och jag passade på att göra en liten luftfärd och skrapade mig förstås på det knä som fick sig en rejäl smäll förra året.
Tur jag hade långa tights den här gången, det skyddade lite men lite svullnad blev det och blodvite.
Men 10 km med vurpa och 10 km utan vurpa - det fick bli lördagens träning och Mannen och jag gjorde sällskap. Superromantiskt att springa ihop, och häftigt när vi kan hålla samma tempo, jag blev inte ens trött.
Jo, klart att man känner att man springer men alltså, jag blir liksom inte totaltrött.
Att springa 42 kommer jag garanterat att bli trött av.
Och det där är så nyckfullt. Man kan träna och göra precis allt rätt och så står inte alla planeterna rätt i universum och så blir det knas fast man har tränat. Den sortens nyckfullhet vill jag inte veta av om 14 dagar.
Oh well, jag hade tänkt springa en sväng i dag också i finvädret men så kom Mannen på den goda idén att vi skulle köra en sväng med räserhojarna istället.
Så fick det bli. Vi klämde 67 km och trots backar (oooh så roligt) och motvind (oooh ännu mera roligt) så var det förstås helt underbart.
Älskar hojen och när Mannen tryckte på och höjde farten på sista biten hem var jag inte sen att haka på... och jädrar vad vi körde.
Torde inte vara några problem att få sova gott i natt tycker jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar