lördag 7 november 2015

NY Marathon - Libby klämmer Brooklyn, Queens och the Bronx

Så springer man då äntligen efter all uppladdning, lite nervositet i kroppen men mest att man blir sprallig.
Kanske rent av lite för sprallig?
Jag kikar på klockan och den visar helt bisarra siffror, jag bestämmer mig för att klockan har tappat kontakt med satelliterna här under bron.
Och hepp! Där är man över bron och har kommit till Brooklyn.
New York marathon går genom fem boroughs, ett slags kommunindelning, och en har vi redan lämnat nämligen Staten Island och näst på tur står Brooklyn. Sedan ska man igenom Queens, the Bronx och gå i mål på Manhattan.
Redan efter ett par kilometrar känner jag att jag har begått ett stort misstag.
Jag är alldeles för varmt klädd, jag känner hur jag stänksvettas och inser att det här med en underställströja under Sverigetröjan var så j-a korkat.
Jag förbannar min dumhet och förstår inte varför jag inte litade på mig själv, jag VET ju att jag fixar att springa i kortbrallor och kortärmat även när det kryper nedåt 10 plus.
Jag inser också att jag springer för fort för att hålla för ett långt lopp.
Jag kan riktigt höra hur Mannen där hemma muttrar att jag går ut för hårt (vilket jag också fick bekräftat av mina barn när jag kom hem till Sverige. "Pappa tjatade och mumlade hela tiden om att du sprang för fort i början".)
Men det går liksom inte att sakta ned. Jag fattar inte vad benen håller på med och ändå har vi löpare inte nått de jublande skarorna än, vi springer på något som liknar en stor motorled och ska strax svänga in i ett bostadsområde och där! massor av publik!

I Brooklyn går banan på en bred gata bland bostadshus och centrum med låg bebyggelse och små butiker, det är i alla fall vad jag hinner uppfatta. Jag är upptagen med att älta vad jag ska göra med mitt klädproblem, jag tar beslutet att det här funkar inte, jag måste stanna och klä av mig.
Innan dess har jag tappat korken till den lilla braiga vattenflaskan och fått kasta ifrån mig den.
Jag har vad man milt kan uttrycka rejäla teknikproblem.

Oklart hur många kilometrar in i loppet jag är, jag blir förvirrad av miles-skyltarna men jag kan ha passerat 5 km för kilometrar visas också (tack och lov) men vid en vätskestation lubbar jag in till sidan.
Här står nu Libby mitt i löparfesten med all publik och sliter av sig först Sverigetröja och sedan underställströja och kastar den långärmade ifrån sig på asfalten. Löparvantarna går samma väg, ajöss med dem.
Sedan blixtsnabbt iväg igen, ändå grämer jag mig under ett par kilometrar alla de dyrbara sekundrar som jag tappade där.

En svensk kille springer om mig och har sett mitt namn på ryggen; Libby du lyssnar väl inte på musik nu (jag har lurarna i öronen). Och jag; nä - det behövs ju inte.
Vilket verkligen inte behövs, det är sånt folkjubel genom Brooklyn och så många band som spelar att jag istället nästan har öronsnäckorna på mig för att dämpa ljudet.
Jag lubbar på och börjar äntligen komma in i loppet, hitta min rytm som förvisso fortfarande är lite för hög för min kapacitet och jag kämpar med att få till det.
Brooklyn flyter på och först när vi springer igenom Williamsburg i Brooklyn blir det knäpptyst. Här bor många ortodoxa judar och man firar sabbat och deltar inte i den allmänna löparyran.
Det är blir abrupt tyst och bara stegen från alla löpare hörs - märklig upplevelse.
Strax därefter har man passerat 20 km och jag förvånas över att jag redan har kommit så långt i loppet, vi löpare springer nu i Queens och här är humöret på topp.
Fram till nu har jag upplevt banan som rätt flack, NY marathon brukar jämföras med Sthlm maraton banmässigt och så här långt kanske jag kan hålla med om det. Därför kalkylerar jag med de tider jag gjort i Sthlm och funderar över vad jag ev kan tänkas åstadkomma här.
Det här loppet erbjuder några broar här och var som man ska ta sig över och som bekant betyder broar också uppförsbacke, festligt värre med andra ord.

Här kan minnet spela mig ett spratt men någonstans där strax före 25 km kommer ett rackarns seeegt uppför och sedan väntar Queensboro bridge.
På bron hojtar vi löpare peppande tjut och så snart jag nått stigningen av bron kan jag höja blicken och möta den läckra vyn av alla skyskrapor på Manhattan.
Och det är precis vad som möter oss nu; Manhattan och här står jättemycket folk och hejar!
Det liksom kokar av glädje i publiken, man får till sig allt från att man är awesome, goodlooking, strong och att man bara äääälskar marathoners.

Tja, det låter säkert helt galet löjligt men som glad motionär känner man sig som en champion och nu väntar First Avenue och hela vägen utmed denna aveny är det proppfullt med publik som hejar.
Här får man en fantastisk syn av alla löpare i en enda lång färgglad ström som jobbar sig igenom den låååånga First Avenue.... som i  förstone verkar slutta nedåt men så är icke fallet, här är egentligen ett parti med svagt uppför. Jag är så upptagen med att bara vara i nuet att jag inte riktigt ännu fattat att jag närmar mig 30 km och det är någonstans där det brukar vara pannbenet som får jobba istället.
Med min blågula tröja blir jag förstås påhejad av de svenskar som står utmed banan liksom av danskar, norrmän och finländare - man tackar man tackar! Vi är ett hundratal deltagande löpare från Sverige och i vanlig ordning hejar vi på våra grannländer - lite som i Melodifestivalen.
Löpfestivalen rullar vidare och First Avenue måste ju ta slut någonstans och minsann det har blivit dags för en vända ut i the Bronx.

Det blir emellertid en rätt kort sejour där - samma goa publik - innan vi tar the last damn bridge som en äldre dam så lämpligt har skrivit på en stor skylt hon håller upp.
Och det är precis så det känns, äntligen den sista j-a bron.
Och nu, börjar utmaningen; skylten med 35 km dyker upp, hjärnan är snömos och jag tuggar miles och försöker räkna (det går sådär) fast jag ser km-skyltarna, oklart varför hjärnan envisas med matematiska problem, jag kämpar mot demonerna som tycker att det börjar bli dags att skita i det här, och nu, nu börjar stigningarna och det är lååååångt kvar till mål.

5 kommentarer:

Camillas dagar sa...

Whohoooo! Härlig läsning! Hur blev det nu med tiden? Är du nöjd? Kanske till och med drämde till med ett PB?
Jag tycker att det verkar underbart att åka runt och springa i olika huvudstäder.

Camillas dagar sa...

Eller haha... storstäder menar jag. Inte huvudstäder prompt. :)

I will not keep calm and you can fuck off sa...

så spännande ju!

Fru Fransson sa...

Härlig läsning, nu vill jag också spring NY marathon!

Librarybeth sa...

Camilla: nöjd ja, inget PB men djiii vad kul det var att springa!

Iwillnot: haha :D

Fru Fransson: heja heja!!