Att gå upp i atomer eller Här kommer ett corny löparinlägg

Gårdagens runda belönades med en rejäl dos runners high, denna märkliga upplevelse, och det var faktiskt ett tag sedan sist.
Jag lubbade som sagt iväg och 7,5 km asfalt avverkades utan att jag egentligen tänkte så mycket alls. Jag hade trott att jag skulle vara lite seg men det visade sig att segheten var som bortblåst när jag väl kom ut i den friska oktoberluften.
Dockade in på skogsslingan och avverkade kilometrar och när jag sammanlagt sprungit runt 13-14 km kom plötsligt känslan av att vilja börja gråta över mig!
Det är en så himla märklig känsla.
Helt från ingenstans, en känsla av total eufori, den bara väller över mig, ögonen tåras och det känns som hela jag löses upp!
Hela Libby löses upp och jaget är inte längre separerat från naturen, världen, jaget är i allt.
Fan, det är en så otroligt märklig känsla, man låter inte riktigt klok när man ska försöka förklara den.

Den här sortens upplevelser kommer inte ofta och de varar inte heller särskilt länge, svårt att säga egentligen hur länge... ett par sekunder, minuter? Ingen aning, men känslan av att lösas upp är inte på något vis skrämmande, den är så omfamnande och stark att det inte går att värja sig.
Så vips, är det hela över lika hastigt som det inträffade, man springer bara på och det är liksom inte mer med det.
Fint är det i vilket fall som helst, lite belöning där på något vis.


Jag fick som sagt ihop mina planerade 30 km och som alltid undrar jag hur i helskotta det ska bli att lägga på ytterligare 12.
Knäppast i skogen igår måste ha varit den man som satt och uträttade sin behov lite väl nära löpspåret skulle jag nog säga. Med så mycket skog skulle man ju kunna tänka sig att välja en bättre plats men det kanske blev bråttom, vad vet jag.
Annars såg jag bara någon mer löpare, några hundägare samt en ekorre som måste vara jättevan vid löpare för den stod blickstilla invid löpslingan och glodde på mig som om den vore en åskådare och hejade på. Det var i en nedförsbacke så jag drog på lite så ekorren skulle bli lite imponerad.
Vet inte om bajsgubben blev imponerad när jag kutade förbi honom, jag stannade inte och frågade.