Lördagsförmiddagens löprunda var tung och snömoddig. Vissa rundor är så där seeeega, benen känns som telefonstolpar och man får kämpa. Vad ska man göra då? Stanna? Nope, man biter ihop. Drar ned på tempot. Lyssnar på vad Madonna har att säga i lurarna och kämpar på. Tänk spring snyggt och ta ut stegen. Sedan, när man minst anar det så släpper det liksom, löpargudarna hör bön och man får tag i känslan igen, löpningen flyter och man är mitt i the flow på något magiskt vis.
Jag var inte på något vis snabb denna gång och det är inte heller det viktiga, nu kändes det som en seger att jag tog mig hem. Väl hemma på gården höjde jag armarna i en segergest.
If it's bitter at the start then it's sweeter in the end - som Madonna sjunger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar