Fredagkväll och jag såg fram emot att få komma hem till min lilla familj efter en dag på bibban. Underligt nog nästan längtade jag efter den obligatoriska tacokvällen (vi äter tacos varje fredag sedan flera år tillbaka, och då menar jag v a r j e fredag).
Jag säger underligt för jag kan, om jag ska hålla mig till sanningen, vara rätt trött på tacos. Det har hunnit bli en smula småtjatigt men vi kör vidare med tacos, mest för att barnen äter grönsaker så glatt när det bjuds på tacos. När jag och mina kollegor stängt bibban kunde jag skynda mig hemåt.
Väl hemma var bordet tomt så när som på två fina ljuslyktor (från Lidköping, mina favoriter) som glimmade i halvdunklet. Barnen var utspridda på olika datorer och spel, maken likaså (ps3-spelades intensivt).
Va? Har ni inte börjat med kvällsmaten (läs tacos), ropade jag förvånat.
Vadå? Slutar inte du åtta? Vi har redan ätit sa han, mannen.
?
Äh va e det här, vi har väl inte öppet till åtta en fredagkväll heller, jag har sagt tusen gånger att jag slutar klockan sex, för höge farao. Vad är detta? Har min tacokväll med familjen gått mig förbi???
Så var det. Alla mina familjemedlemmar hade redan ätit sina tacos, allt var undanplockat, diskmaskinen surrade.
Och vad värre var; min tortillas låg kastad i komposten. Suck.
Nåja, jag ska inte gå in på hur grinig jag blev av denna nonchalans mot en hårt arbetande bibliotekarie som ser fram emot sin tjatiga tacokväll, vi nöjer oss med att konstatera att jag var inte direkt munter.
Jag surar emellertid inte någon längre stund, när jag tagit in nuläget svängde jag ihop en egen tacotallrik och tog ett litet glas rött till.
Flera av familjemedlemmarna slet sig från sina spel och datorer och beklagade detta tacomissöde och så fick jag en fin rapport från var och en hur deras dag varit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar