Jag läser på bokens baksidesflik att En mörkrädd pojke är Justin Evans debutroman (kritikerhyllade dessutom). Och att den författade han på - håll i er nu; lediga stunder på New Yorks kaféer.
Ah va f..
Lediga stunder? Kaféer i New York?
Ständigt dessa kreativa människor som skriver och skriver sina fantastiska, roliga, spännande, (välsäljande) böcker på kaféer.
På kafé brukar jag dricka kaffe. Om jag har sällskap pratar jag (oavbrutet), är jag ensam brusar funderingarna runt och det är högst tveksamt om det skulle bli någon bestseller av det.
Jag låter det där med kafé och skrivande sjunka in.
Jag blir faktiskt ressugen av sådana där kommentarer, inte för att jag tror att jag ska sitta på ett kafé och skriva med fyra barn och en make omkring mig. Nope, vi brukar diskutera bakelser, roliga filmer, tar rymden slut, var ska vi äta ikväll, hur gammal är kyrkan där borta, skojiga bordsgrannar eller något i den stilen.
Det är inte så dumt det heller.
Jag måste checka av flygbiljettspriser.
Pronto.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar