Igår - orkar ni?

Nervositeten.
Min ständiga följeslagare när jag ska ut på lopp - fasen det är inte kul alltså.
Men den släppte.
Vi lämnade tomtgränsen typ 20 minuter innan starten på loppet skulle gå.
Det var både lyxigt, man har väldigt nära, och galet, man vill ju försöka komma i tid till starten liksom.
Vi hann.
Sedan sprang jag och Mannen, nä inte tillsammans, var för sig.
Det där loppet har en väldigt fin bansträcka (hemmakär eller?!), den slingrar sig genom staden och sedan blir det väldigt småsega backar tillbaka till målet.
Ni kan tro jag blev tröööööött. Eftersom jag ska springa ett marathon på lördag så ville jag inte piska skiten ur mig själv. Okej, jag gjorde det ändå.
Jag är ingen sprinter, det är många fruntimmer som springer både snabbare (och snyggare) men jag spöade mig själv med en hel minut när jag äntligen (prisa LöparGuden) kom i mål.
Ett PB alltså, synnerligen överraskande och framför allt; kul!
Med resultat att jag förstås vill, just det.
Springa ännu snabbare.

Jag har ett mål för mig själv. Jag uppnådde inte det, hade varken räknat eller hoppats på det denna gång men kanske kommer det en dag när jag gör det.
Når målet.