Har du har orkat läsa ända hit vad gäller löparrapport från NY marathon?!
Wow, det var bra jobbat... och extra stjärna till den som inte räknar sig själv som vansinnigt löparintresserad och/eller går igång på allehanda tugg om lopp.
Var var vi någonstans?
Visst ja, vi har passerat 35 km och är på Manhattan, det är med andra ord inte så himla långt kvar till målgång och 7 km är förvisso ingen lång sträcka, det är bara det att när man sprungit 35 så tycker man (iaf jag) att 7 km kan känns lite som en halv evighet.
Här någonstans tappar jag i fart, jag är givit upp om att klockan ska leverera uppmuntrande kilometertider så jag har slutat titta åt klockans håll.
Det är ett beteende hos mig själv som jag är bekant med. Det är inte första gången som jag totalt ignorerar klockan bara för att jag känner i kroppen att farten går ned, att jag är långsammare än vad jag är nöjd med och då behöver jag verkligen inte få det bekräftat en gång till av klockan.
Egentligen borde jag kanske istället triggas av klockan och se tiden som en anledning att kämpa på men det verkar inte funka så för mig, jag känner att jag sackar men jag piskar vidare men inte så kvickt som jag skulle önska. Jag förstår då och där att den energi som jag så att säga "slösade" med i början, gör att det nu är dags för payback time.
Banan går nu på fantastiska Fifth Avenue och så ser jag plötsligt den höstiga grönskan där framme och förstår att Central Park finns på riktigt, tjoho vad det känns bra.
Jag försöker minnas hur bansträckningen ser ut på kartan som jag studerat så många gånger och här gör jag förmodligen en missbedömning i ett slags önsketänkande, jag tror hela tiden att målgången är närmare men hur det nu än är med mina fantasier; 42 km och 195 m ska det ju bli i slutändan så positionen för målgång flyttas på något märkligt vis hela tiden fram.
För helvidde, tänker jag när det nu börjar luta uppför rejält, ska vi aldrig komma in i parken.
Och jodå, äntligen svängs det in i Central Park. Publiken är alltjämt på, de stojar som aldrig förr. Och efter knappt 40 km så svänger vi ut från parken! Jag blir tokig!!! Jag hade kallt räknat med att nu är vi snart i mål.
Och nu hejar två tjejer i publiken på mig "You go Ukraine" ropar de ivrigt till mig bara för att någon millesekund efteråt tveka... "No, we mean Sweden - you go Sweden".... gult och blått - de färgerna delar vi ju som bekant med Ukraina....
Då, som av en lycklig slump får jag syn på min coach tillika väninna! Titta, där på 59th street står hon och hejar på mig! Jag tjoar tillbaka och hurra, där fick jag lite mer kraft för att ta det där allra sista.
Målgången sker inne i Central Park så vid Columbus Circle svänger vi slutligen in i parken och nu väntar svagt uppförslut igen, faktum så är målgången efter liten uppförsbacke.
Jo jo, det är till att pressa löparna till det yttersta men hej! vad gott det är att se att skylten "400 meter to go", jag försöker få till att springa snyggt men det vete fasen om det blir så vackert där på slutet.
Jag korsar the finish line, stannar klockan och flämtar av glädje!
Jag är i mål, jag har sprungit hela vägen ända från Staten Island tillbaka hit till Manhattan.
If I can make it there, I can make it anywhere - it's up to you.... New York New York!
Jag är rusig och yr och det beror nog lite på att jag är trött också, men när det plingar till i min telefon på armen och det är ett sms hemifrån då lipar jag lite under löparkepan.
De har suttit hemma och följt mig och sett mig gå i mål i direktsändning vid målgången (teknikens under!).
Direkt i mål får jag en rejäl och tung medalj runt halsen, prasslig folie om kroppen och keep movin' keep movin' mot efterloppetdricka och en tjusig post-race-poncho som värmer ännu bättre än folievarianten. Alla löpare går långsamt, långsamt framåt i någon slags procession i slow motion.
Jag återförenas med coachen/väninnan som har mina överdragskläder och överallt överöses jag med congratulations.
Tiden då? Jodå, helt ok, jag är nöjd. Kanske hade det gått bättre om jag sluppit teknikproblemen där i början, om jag sovit bättre natten innan, om jag inte sprallat bort mig i början. Å andra sidan så var det en tuffare banan än jag kanske räknat med. Jag har inte slarvat med träningen, nope, jag har legat i men det räckte inte till att hålla rätt fart.
Något personbästa blev det inte men det insåg jag tidigt i loppet men jag är så glad över att få springa detta lopp att det räcker långt.
Och tiden blev publicerad i New York Times! Jo minsann, men bara de som sprang under fem timmar och det gjorde jag och med tanke på att det var bortåt 50 000 deltagare och jag kom på
14 800:e plats någonting får man väl vara nöjd (haha).
En riktig löparfest, det var det.
Och klockan stannade på 04:06:07
Visar inlägg med etikett löparrapport. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett löparrapport. Visa alla inlägg
måndag 9 november 2015
lördag 7 november 2015
NY Marathon - Libby klämmer Brooklyn, Queens och the Bronx
Så springer man då äntligen efter all uppladdning, lite nervositet i kroppen men mest att man blir sprallig.
Kanske rent av lite för sprallig?
Jag kikar på klockan och den visar helt bisarra siffror, jag bestämmer mig för att klockan har tappat kontakt med satelliterna här under bron.
Och hepp! Där är man över bron och har kommit till Brooklyn.
New York marathon går genom fem boroughs, ett slags kommunindelning, och en har vi redan lämnat nämligen Staten Island och näst på tur står Brooklyn. Sedan ska man igenom Queens, the Bronx och gå i mål på Manhattan.
Redan efter ett par kilometrar känner jag att jag har begått ett stort misstag.
Jag är alldeles för varmt klädd, jag känner hur jag stänksvettas och inser att det här med en underställströja under Sverigetröjan var så j-a korkat.
Jag förbannar min dumhet och förstår inte varför jag inte litade på mig själv, jag VET ju att jag fixar att springa i kortbrallor och kortärmat även när det kryper nedåt 10 plus.
Jag inser också att jag springer för fort för att hålla för ett långt lopp.
Jag kan riktigt höra hur Mannen där hemma muttrar att jag går ut för hårt (vilket jag också fick bekräftat av mina barn när jag kom hem till Sverige. "Pappa tjatade och mumlade hela tiden om att du sprang för fort i början".)
Men det går liksom inte att sakta ned. Jag fattar inte vad benen håller på med och ändå har vi löpare inte nått de jublande skarorna än, vi springer på något som liknar en stor motorled och ska strax svänga in i ett bostadsområde och där! massor av publik!
I Brooklyn går banan på en bred gata bland bostadshus och centrum med låg bebyggelse och små butiker, det är i alla fall vad jag hinner uppfatta. Jag är upptagen med att älta vad jag ska göra med mitt klädproblem, jag tar beslutet att det här funkar inte, jag måste stanna och klä av mig.
Innan dess har jag tappat korken till den lilla braiga vattenflaskan och fått kasta ifrån mig den.
Jag har vad man milt kan uttrycka rejäla teknikproblem.
Oklart hur många kilometrar in i loppet jag är, jag blir förvirrad av miles-skyltarna men jag kan ha passerat 5 km för kilometrar visas också (tack och lov) men vid en vätskestation lubbar jag in till sidan.
Här står nu Libby mitt i löparfesten med all publik och sliter av sig först Sverigetröja och sedan underställströja och kastar den långärmade ifrån sig på asfalten. Löparvantarna går samma väg, ajöss med dem.
Sedan blixtsnabbt iväg igen, ändå grämer jag mig under ett par kilometrar alla de dyrbara sekundrar som jag tappade där.
En svensk kille springer om mig och har sett mitt namn på ryggen; Libby du lyssnar väl inte på musik nu (jag har lurarna i öronen). Och jag; nä - det behövs ju inte.
Vilket verkligen inte behövs, det är sånt folkjubel genom Brooklyn och så många band som spelar att jag istället nästan har öronsnäckorna på mig för att dämpa ljudet.
Jag lubbar på och börjar äntligen komma in i loppet, hitta min rytm som förvisso fortfarande är lite för hög för min kapacitet och jag kämpar med att få till det.
Brooklyn flyter på och först när vi springer igenom Williamsburg i Brooklyn blir det knäpptyst. Här bor många ortodoxa judar och man firar sabbat och deltar inte i den allmänna löparyran.
Det är blir abrupt tyst och bara stegen från alla löpare hörs - märklig upplevelse.
Strax därefter har man passerat 20 km och jag förvånas över att jag redan har kommit så långt i loppet, vi löpare springer nu i Queens och här är humöret på topp.
Fram till nu har jag upplevt banan som rätt flack, NY marathon brukar jämföras med Sthlm maraton banmässigt och så här långt kanske jag kan hålla med om det. Därför kalkylerar jag med de tider jag gjort i Sthlm och funderar över vad jag ev kan tänkas åstadkomma här.
Det här loppet erbjuder några broar här och var som man ska ta sig över och som bekant betyder broar också uppförsbacke, festligt värre med andra ord.
Här kan minnet spela mig ett spratt men någonstans där strax före 25 km kommer ett rackarns seeegt uppför och sedan väntar Queensboro bridge.
På bron hojtar vi löpare peppande tjut och så snart jag nått stigningen av bron kan jag höja blicken och möta den läckra vyn av alla skyskrapor på Manhattan.
Och det är precis vad som möter oss nu; Manhattan och här står jättemycket folk och hejar!
Det liksom kokar av glädje i publiken, man får till sig allt från att man är awesome, goodlooking, strong och att man bara äääälskar marathoners.
Tja, det låter säkert helt galet löjligt men som glad motionär känner man sig som en champion och nu väntar First Avenue och hela vägen utmed denna aveny är det proppfullt med publik som hejar.
Här får man en fantastisk syn av alla löpare i en enda lång färgglad ström som jobbar sig igenom den låååånga First Avenue.... som i förstone verkar slutta nedåt men så är icke fallet, här är egentligen ett parti med svagt uppför. Jag är så upptagen med att bara vara i nuet att jag inte riktigt ännu fattat att jag närmar mig 30 km och det är någonstans där det brukar vara pannbenet som får jobba istället.
Med min blågula tröja blir jag förstås påhejad av de svenskar som står utmed banan liksom av danskar, norrmän och finländare - man tackar man tackar! Vi är ett hundratal deltagande löpare från Sverige och i vanlig ordning hejar vi på våra grannländer - lite som i Melodifestivalen.
Löpfestivalen rullar vidare och First Avenue måste ju ta slut någonstans och minsann det har blivit dags för en vända ut i the Bronx.
Det blir emellertid en rätt kort sejour där - samma goa publik - innan vi tar the last damn bridge som en äldre dam så lämpligt har skrivit på en stor skylt hon håller upp.
Och det är precis så det känns, äntligen den sista j-a bron.
Och nu, börjar utmaningen; skylten med 35 km dyker upp, hjärnan är snömos och jag tuggar miles och försöker räkna (det går sådär) fast jag ser km-skyltarna, oklart varför hjärnan envisas med matematiska problem, jag kämpar mot demonerna som tycker att det börjar bli dags att skita i det här, och nu, nu börjar stigningarna och det är lååååångt kvar till mål.
Kanske rent av lite för sprallig?
Jag kikar på klockan och den visar helt bisarra siffror, jag bestämmer mig för att klockan har tappat kontakt med satelliterna här under bron.
Och hepp! Där är man över bron och har kommit till Brooklyn.
New York marathon går genom fem boroughs, ett slags kommunindelning, och en har vi redan lämnat nämligen Staten Island och näst på tur står Brooklyn. Sedan ska man igenom Queens, the Bronx och gå i mål på Manhattan.
Redan efter ett par kilometrar känner jag att jag har begått ett stort misstag.
Jag är alldeles för varmt klädd, jag känner hur jag stänksvettas och inser att det här med en underställströja under Sverigetröjan var så j-a korkat.
Jag förbannar min dumhet och förstår inte varför jag inte litade på mig själv, jag VET ju att jag fixar att springa i kortbrallor och kortärmat även när det kryper nedåt 10 plus.
Jag inser också att jag springer för fort för att hålla för ett långt lopp.
Jag kan riktigt höra hur Mannen där hemma muttrar att jag går ut för hårt (vilket jag också fick bekräftat av mina barn när jag kom hem till Sverige. "Pappa tjatade och mumlade hela tiden om att du sprang för fort i början".)
Men det går liksom inte att sakta ned. Jag fattar inte vad benen håller på med och ändå har vi löpare inte nått de jublande skarorna än, vi springer på något som liknar en stor motorled och ska strax svänga in i ett bostadsområde och där! massor av publik!
I Brooklyn går banan på en bred gata bland bostadshus och centrum med låg bebyggelse och små butiker, det är i alla fall vad jag hinner uppfatta. Jag är upptagen med att älta vad jag ska göra med mitt klädproblem, jag tar beslutet att det här funkar inte, jag måste stanna och klä av mig.
Innan dess har jag tappat korken till den lilla braiga vattenflaskan och fått kasta ifrån mig den.
Jag har vad man milt kan uttrycka rejäla teknikproblem.
Oklart hur många kilometrar in i loppet jag är, jag blir förvirrad av miles-skyltarna men jag kan ha passerat 5 km för kilometrar visas också (tack och lov) men vid en vätskestation lubbar jag in till sidan.
Här står nu Libby mitt i löparfesten med all publik och sliter av sig först Sverigetröja och sedan underställströja och kastar den långärmade ifrån sig på asfalten. Löparvantarna går samma väg, ajöss med dem.
Sedan blixtsnabbt iväg igen, ändå grämer jag mig under ett par kilometrar alla de dyrbara sekundrar som jag tappade där.
En svensk kille springer om mig och har sett mitt namn på ryggen; Libby du lyssnar väl inte på musik nu (jag har lurarna i öronen). Och jag; nä - det behövs ju inte.
Vilket verkligen inte behövs, det är sånt folkjubel genom Brooklyn och så många band som spelar att jag istället nästan har öronsnäckorna på mig för att dämpa ljudet.
Jag lubbar på och börjar äntligen komma in i loppet, hitta min rytm som förvisso fortfarande är lite för hög för min kapacitet och jag kämpar med att få till det.
Brooklyn flyter på och först när vi springer igenom Williamsburg i Brooklyn blir det knäpptyst. Här bor många ortodoxa judar och man firar sabbat och deltar inte i den allmänna löparyran.
Det är blir abrupt tyst och bara stegen från alla löpare hörs - märklig upplevelse.
Strax därefter har man passerat 20 km och jag förvånas över att jag redan har kommit så långt i loppet, vi löpare springer nu i Queens och här är humöret på topp.
Fram till nu har jag upplevt banan som rätt flack, NY marathon brukar jämföras med Sthlm maraton banmässigt och så här långt kanske jag kan hålla med om det. Därför kalkylerar jag med de tider jag gjort i Sthlm och funderar över vad jag ev kan tänkas åstadkomma här.
Det här loppet erbjuder några broar här och var som man ska ta sig över och som bekant betyder broar också uppförsbacke, festligt värre med andra ord.
Här kan minnet spela mig ett spratt men någonstans där strax före 25 km kommer ett rackarns seeegt uppför och sedan väntar Queensboro bridge.
På bron hojtar vi löpare peppande tjut och så snart jag nått stigningen av bron kan jag höja blicken och möta den läckra vyn av alla skyskrapor på Manhattan.
Och det är precis vad som möter oss nu; Manhattan och här står jättemycket folk och hejar!
Det liksom kokar av glädje i publiken, man får till sig allt från att man är awesome, goodlooking, strong och att man bara äääälskar marathoners.
Tja, det låter säkert helt galet löjligt men som glad motionär känner man sig som en champion och nu väntar First Avenue och hela vägen utmed denna aveny är det proppfullt med publik som hejar.
Här får man en fantastisk syn av alla löpare i en enda lång färgglad ström som jobbar sig igenom den låååånga First Avenue.... som i förstone verkar slutta nedåt men så är icke fallet, här är egentligen ett parti med svagt uppför. Jag är så upptagen med att bara vara i nuet att jag inte riktigt ännu fattat att jag närmar mig 30 km och det är någonstans där det brukar vara pannbenet som får jobba istället.
Med min blågula tröja blir jag förstås påhejad av de svenskar som står utmed banan liksom av danskar, norrmän och finländare - man tackar man tackar! Vi är ett hundratal deltagande löpare från Sverige och i vanlig ordning hejar vi på våra grannländer - lite som i Melodifestivalen.
Löpfestivalen rullar vidare och First Avenue måste ju ta slut någonstans och minsann det har blivit dags för en vända ut i the Bronx.
Det blir emellertid en rätt kort sejour där - samma goa publik - innan vi tar the last damn bridge som en äldre dam så lämpligt har skrivit på en stor skylt hon håller upp.
Och det är precis så det känns, äntligen den sista j-a bron.
Och nu, börjar utmaningen; skylten med 35 km dyker upp, hjärnan är snömos och jag tuggar miles och försöker räkna (det går sådär) fast jag ser km-skyltarna, oklart varför hjärnan envisas med matematiska problem, jag kämpar mot demonerna som tycker att det börjar bli dags att skita i det här, och nu, nu börjar stigningarna och det är lååååångt kvar till mål.
fredag 6 november 2015
NY Marathon - starten
Staten Island tidig morgon.
Almanackan visar på 1 november och det har börjat ljusna lite på himlen. Jag har stigit upp tidigt som attan, kastat i mig gröt på 15 minuter (dyr som satan, de havregrynen var dyrbara på hotellets flådiga frukostservering), jag har åkt buss och långt där borta glimrar ljusen från New York.
Nyss har jag fått min genomskinliga plastpåse säkerhetskontrollerad, jag är visiterad och klar. Jag har hittat en plätt där jag tänker vänta i ett par timmar, jag tar fram what we in Sweden kallar stjärtlapp och slår mig ned på gräsmattan.
Framför mig väntar nu några timmars häng i området för oss som hör till Green wave 2 Corral A.
Jag ska springa 42 km 195 m eller 26.1 miles om så vill.
Men egentligen började allting mycket tidigare, egentligen för länge sedan.
Jag älskar att springa och har velat springa New York marathon i flera år men hela tiden slagit det ur hågen.
- Äsch, för dyrt.
- Äsch, jag är för långsam.
- Äsch, vad ska jag där och göra.
Och så istället tankarna på hur häftigt det loppet måste vara, publiken, banan... staden!
Så i maj förra året gick jag bananas och slängde iväg ett mess till väninnan;
ska'ru me till NY?
Och nu sitter jag där, på min stjärtlapp from Sweden, i mina överdragskläder som jag strax ska dumpa i en plastlåda - de tas om hand och går till hemlösa i NY, vackert så.
Jag käkar i ensamhet min medhavda spagetti och tomatsås, den är kall men den går ned. Jag köpte den i panik sent kvällen före. Jag vet att jag måste ladda med riktigt käk och jag undrar hur andra löpare gör här. Hemma i Sweden brukar löpare sitta och käka runt om en och när jag sneglar på löpare som kommer och slår sig ned runt omkring mig överraskas jag av att det är så få som fyller på med mat. Att gnaga på en powerbar inför 42 km funkar inte för mig.
För att få tiden att gå har jag med mig en svensk löpartidning med det passande namnet Spring, jag måste distrahera tankarna lite annars tar nervositeten över alldeles. Jag småpratar också med en amerikansk snubbe som ligger och tar igen sig bredvid mig, vi snackar lopp och byter erfarenheter.
Och snabbare än vad jag hade kunnat förutse har morgontimmarna passerat och det är redan förmiddag och inte långt kvar till start, dags att bryta upp från mitt lilla "bo" och bege sig till startfållan. Spänning i luften men också förväntan.
I startfållan språkar jag lite med en svensk tjej. Hon har hamnat där pga grupptryck som hon säger och skrattar. Kompisarna hennes kom på den brillianta idén att springa loppet och hon hakade liksom på. Hon har sprungit loppet för många år sedan och känner liksom jag att nu, nu ere fest!
Maffigt peptalk från någon som har tävlingsansvar gissar jag, jag ser aldrig vem som hojtar så uppmuntrande i mikrofånen, det spelas musik av Avici ("I can see we have some friends from Sweden here" jajamän tänker jag där jag står i min tjusiga Sverige-tröja som coachen/väninnan har sytt in åt mig).
Och tjong! så har starten gått och ut forsar denna lyckliga ström av ivriga löpare som tillhör Wave 2.
Min startgrupp får inte springa uppe på bron Verrazano-Narrow utan på vägen som går under bron, först känns det lite surt men så känner jag att det är helt okej, här får man lite skydd för vinden. Långt där borta över vattnet ser jag New Yorks bekanta skyline.
Nu'ru NY, nu kommer jag, tänker jag. Nu, precis nu springer jag NY marathon och nu tänker jag baske mig springa ääääända "hem" till målet i Central Park.
Almanackan visar på 1 november och det har börjat ljusna lite på himlen. Jag har stigit upp tidigt som attan, kastat i mig gröt på 15 minuter (dyr som satan, de havregrynen var dyrbara på hotellets flådiga frukostservering), jag har åkt buss och långt där borta glimrar ljusen från New York.
Nyss har jag fått min genomskinliga plastpåse säkerhetskontrollerad, jag är visiterad och klar. Jag har hittat en plätt där jag tänker vänta i ett par timmar, jag tar fram what we in Sweden kallar stjärtlapp och slår mig ned på gräsmattan.
Framför mig väntar nu några timmars häng i området för oss som hör till Green wave 2 Corral A.
Jag ska springa 42 km 195 m eller 26.1 miles om så vill.
Men egentligen började allting mycket tidigare, egentligen för länge sedan.
Jag älskar att springa och har velat springa New York marathon i flera år men hela tiden slagit det ur hågen.
- Äsch, för dyrt.
- Äsch, jag är för långsam.
- Äsch, vad ska jag där och göra.
Och så istället tankarna på hur häftigt det loppet måste vara, publiken, banan... staden!
Så i maj förra året gick jag bananas och slängde iväg ett mess till väninnan;
ska'ru me till NY?
Och nu sitter jag där, på min stjärtlapp from Sweden, i mina överdragskläder som jag strax ska dumpa i en plastlåda - de tas om hand och går till hemlösa i NY, vackert så.
Jag käkar i ensamhet min medhavda spagetti och tomatsås, den är kall men den går ned. Jag köpte den i panik sent kvällen före. Jag vet att jag måste ladda med riktigt käk och jag undrar hur andra löpare gör här. Hemma i Sweden brukar löpare sitta och käka runt om en och när jag sneglar på löpare som kommer och slår sig ned runt omkring mig överraskas jag av att det är så få som fyller på med mat. Att gnaga på en powerbar inför 42 km funkar inte för mig.
För att få tiden att gå har jag med mig en svensk löpartidning med det passande namnet Spring, jag måste distrahera tankarna lite annars tar nervositeten över alldeles. Jag småpratar också med en amerikansk snubbe som ligger och tar igen sig bredvid mig, vi snackar lopp och byter erfarenheter.
Och snabbare än vad jag hade kunnat förutse har morgontimmarna passerat och det är redan förmiddag och inte långt kvar till start, dags att bryta upp från mitt lilla "bo" och bege sig till startfållan. Spänning i luften men också förväntan.
I startfållan språkar jag lite med en svensk tjej. Hon har hamnat där pga grupptryck som hon säger och skrattar. Kompisarna hennes kom på den brillianta idén att springa loppet och hon hakade liksom på. Hon har sprungit loppet för många år sedan och känner liksom jag att nu, nu ere fest!
Maffigt peptalk från någon som har tävlingsansvar gissar jag, jag ser aldrig vem som hojtar så uppmuntrande i mikrofånen, det spelas musik av Avici ("I can see we have some friends from Sweden here" jajamän tänker jag där jag står i min tjusiga Sverige-tröja som coachen/väninnan har sytt in åt mig).
Och tjong! så har starten gått och ut forsar denna lyckliga ström av ivriga löpare som tillhör Wave 2.
Min startgrupp får inte springa uppe på bron Verrazano-Narrow utan på vägen som går under bron, först känns det lite surt men så känner jag att det är helt okej, här får man lite skydd för vinden. Långt där borta över vattnet ser jag New Yorks bekanta skyline.
Nu'ru NY, nu kommer jag, tänker jag. Nu, precis nu springer jag NY marathon och nu tänker jag baske mig springa ääääända "hem" till målet i Central Park.
måndag 28 september 2015
Jag sprang i skogen i lördags
Jag tror jag har varit hungrig hela dagen idag.
Och det har varit lite afterrun-feeling i kroppen hela dagen, jag har kommit på mig själv med att flina upp mig när jag tänker på Lidingöloppet i lördags.
Himla fint.
Inte trodde väl jag att jag skulle komma att tycka att det var typ... eeeh roligt med tanke på alla de där backarna.
Jag som inte gillar terräng... eller?
Himla sköj var det i alla fall, hela konceptet. Bilresa med Mannen, ladda innan loppet, snacka en massa och hänga i bajamajakön.
Jag var lagom pirrig den här gången och det kändes bara kul i startfållan. Jag hade bestämt mig för att satsa på ett jämt fint lopp, jobba på i backarna med tillstånd att gå i både Aborrebacken och Karins backe.
När väl startskottet gick blev jag emellertid överraskad över att det faktiskt är skapligt kuperat rätt så snart efter start, det hade jag visst glömt alternativt förträngt.
Solen kom fram och jag undrade om jag inte skulle ha tagit linnet i alla fall, nu sprang jag där med Amsterdamtröjan men äh, det kändes helt okej, det blir ju lite svalt inne i skogen och vid vattnet. Faktum är att jag blev förvånad över att så många löpare har så mycket kläder på sig och efter några kilometrar är jag rejält varm och svettas i vanlig ordning som attan.
Trångt förstås, loppet går på stigar som inte är överdrivet breda. Jag fick passa mig lite i början då jag hamnade i en grupp som så att säga saktade ned mig. Men det är svårt att springa om, men vid några tillfällen dockade jag ut från någon löpartrupp och hamnade i en ny. Lite roligt att läsa alla klubbtröjor, det kan man ju roa sig med av och till. Jag spelade lite musik förstås men drog inte igång det förrän efter någon mil och jag hann inte njuta av utsikten allt för mycket, backarna tar så att säga all ens uppmärksamhet.
Det är fanken inte lätt att bromsa på rätt sätt i en del av de där backarna...
Att springa ett lopp med vätskebältet gick över förväntan, fasen vad jag sparade tid genom att inte stanna på vätskestationerna. Jag knep en bulle och en banan vid någon av energistationerna och jag kom in så där skitbra utan trängsel så jag bara nappade åt mig och rullade vidare på ett supersmidigt sätt, sedan sprang jag där och moffade i mig av bullen, lite i taget.
Den här gången blev jag också lite överraskad över att kilometerskyltarna rann undan så "snabbt".
Ja, alltså att det tickade på smidigt (för så snabb är jag verkligen inte, haha).
30 km med sig själv som sällskap och ja, för all del en himla massa andra löpare är roligt men
visst var det en välsignelse att se Grönsta gärde där målgången är, ja kära nån. Jag har väl aldrig älgat så glatt mot målet, trött men nöjd och med ännu en rolig löpupplevelse i bagaget.
Och aldrig smakar väl blåbärssoppa och kaffe så gott som när man gått i mål med en fet medalj runt halsen.
Tja, sedan struttade jag iväg till Mannen och vår mötesplats och minsann, där stod han och drog i sig lite öl och när jag väl fått lite torra kläder gjorde jag det också. Alkoholfri öl efter målgång är också helt okej.
Så idag har jag bara vilat, nu blir det ingen löpning på ett par dagar och sedan måste det bli några långa löprundor de närmaste helgerna.
Dags att ladda om - det är 34 dagar kvar till NY marathon!
Och det har varit lite afterrun-feeling i kroppen hela dagen, jag har kommit på mig själv med att flina upp mig när jag tänker på Lidingöloppet i lördags.
Himla fint.
Inte trodde väl jag att jag skulle komma att tycka att det var typ... eeeh roligt med tanke på alla de där backarna.
Jag som inte gillar terräng... eller?
Himla sköj var det i alla fall, hela konceptet. Bilresa med Mannen, ladda innan loppet, snacka en massa och hänga i bajamajakön.
Jag var lagom pirrig den här gången och det kändes bara kul i startfållan. Jag hade bestämt mig för att satsa på ett jämt fint lopp, jobba på i backarna med tillstånd att gå i både Aborrebacken och Karins backe.
När väl startskottet gick blev jag emellertid överraskad över att det faktiskt är skapligt kuperat rätt så snart efter start, det hade jag visst glömt alternativt förträngt.
Solen kom fram och jag undrade om jag inte skulle ha tagit linnet i alla fall, nu sprang jag där med Amsterdamtröjan men äh, det kändes helt okej, det blir ju lite svalt inne i skogen och vid vattnet. Faktum är att jag blev förvånad över att så många löpare har så mycket kläder på sig och efter några kilometrar är jag rejält varm och svettas i vanlig ordning som attan.
Trångt förstås, loppet går på stigar som inte är överdrivet breda. Jag fick passa mig lite i början då jag hamnade i en grupp som så att säga saktade ned mig. Men det är svårt att springa om, men vid några tillfällen dockade jag ut från någon löpartrupp och hamnade i en ny. Lite roligt att läsa alla klubbtröjor, det kan man ju roa sig med av och till. Jag spelade lite musik förstås men drog inte igång det förrän efter någon mil och jag hann inte njuta av utsikten allt för mycket, backarna tar så att säga all ens uppmärksamhet.
Det är fanken inte lätt att bromsa på rätt sätt i en del av de där backarna...
Att springa ett lopp med vätskebältet gick över förväntan, fasen vad jag sparade tid genom att inte stanna på vätskestationerna. Jag knep en bulle och en banan vid någon av energistationerna och jag kom in så där skitbra utan trängsel så jag bara nappade åt mig och rullade vidare på ett supersmidigt sätt, sedan sprang jag där och moffade i mig av bullen, lite i taget.
Den här gången blev jag också lite överraskad över att kilometerskyltarna rann undan så "snabbt".
Ja, alltså att det tickade på smidigt (för så snabb är jag verkligen inte, haha).
30 km med sig själv som sällskap och ja, för all del en himla massa andra löpare är roligt men
visst var det en välsignelse att se Grönsta gärde där målgången är, ja kära nån. Jag har väl aldrig älgat så glatt mot målet, trött men nöjd och med ännu en rolig löpupplevelse i bagaget.
Och aldrig smakar väl blåbärssoppa och kaffe så gott som när man gått i mål med en fet medalj runt halsen.
Tja, sedan struttade jag iväg till Mannen och vår mötesplats och minsann, där stod han och drog i sig lite öl och när jag väl fått lite torra kläder gjorde jag det också. Alkoholfri öl efter målgång är också helt okej.
Så idag har jag bara vilat, nu blir det ingen löpning på ett par dagar och sedan måste det bli några långa löprundor de närmaste helgerna.
Dags att ladda om - det är 34 dagar kvar till NY marathon!
lördag 5 september 2015
Känns bra
Lördagen så här långt:
har sprungit 25 km i skogen som visade upp sig i skön septemberstil; grönt blandat med gult. Syremättad luft efter regnet och inte tokblött i spåret.
Kändes bra på alla sätt, två varv på milspåret och sedan kompletterade jag med ett varv på 5 kilometersspåret. Både spåren är kuperade varav det sistnämnda bjuder mig något mer motstånd med det är ju bara nyttigt.
Så det känns mer än helt okej att träna hemmavid denna lördag (ja, man måste ju post-älta lite också).
När jag kommer hem efter en lång löprunda är jag alltid full av stor dådkraft (hybris) vilken rinner av mig rätt så raskt så snart jag fått duscha och äta.
Då går jag över i någon slags sleep mode och för att få något, aldrig så litet, gjort måste jag ta fram piskan.
pisk pisk
har sprungit 25 km i skogen som visade upp sig i skön septemberstil; grönt blandat med gult. Syremättad luft efter regnet och inte tokblött i spåret.
Kändes bra på alla sätt, två varv på milspåret och sedan kompletterade jag med ett varv på 5 kilometersspåret. Både spåren är kuperade varav det sistnämnda bjuder mig något mer motstånd med det är ju bara nyttigt.
Så det känns mer än helt okej att träna hemmavid denna lördag (ja, man måste ju post-älta lite också).
När jag kommer hem efter en lång löprunda är jag alltid full av stor dådkraft (hybris) vilken rinner av mig rätt så raskt så snart jag fått duscha och äta.
Då går jag över i någon slags sleep mode och för att få något, aldrig så litet, gjort måste jag ta fram piskan.
pisk pisk
lördag 30 maj 2015
It's a big race. Go run it.
Då sitter man i hotellsängen och smakar sig igenom det som fanns i gottepåsen när man kom i mål.
Man tar det lite försiktigt förstås, magen kan ju bli lite knas efter ett lopp.
Ja, vi snackar förstås Stockholm marathon och det var ett riktigt skitväder. Det är ju märkligt att det måste bli skruttväder så fort jag får för mig att springa här - men det spelar ingen roll.
Det är kul att springa och Stockholm är vackert, sedan finns det förstås delar av sträckan som känns lite trögare.
Men på det stora hela är jag nöjd, en får göra så gott en kan och det är som alltid Libby vs Libby och den här gången vann Libby (nähä?!).
Vid starten kändes det... lugnt. Ingen stress eller toknervositet, vilket är ovanligt.
Tips! Har man sopsäck på sig (som skydd mot regn och kyla, sopsäck värmer överraskande mycket) så är det busenkelt att friluftskissa även i buskage i stan. Man hukar sig och har sitt eget (kiss)tält, mycket smidigt. Jag slog följe med en annan brutta i min ålder och vi sa högt att det här är tjejernas så att kissnödiga herrar fick lov att välja andra buskage. Vårt var utan brännässlor.
Nog om det - men tänk på det där med säck nästa gång du springer.
Summering om du inte orkar läsa allt mitt löpartugg;
Jag är nöjd med mitt lopp så tillvida att jag var jämn och fin i löpningen, höll min fart och matade kilometrar utan att knasa till det. Jag är också nöjd med att jag inte slarvade med att dricka, lite och ofta. Tänk så klok jag har gått och blivit.
Som sagt vi ska väl inte ta det kilometer för kilometer men vid 5 km tryckte jag igång lite musik och vid Västerlångbron sjöng Robyn så uppmuntrande att den läbbiga uppförsbacken kändes som en god utmaning, vilket ju bron är i sin helhet. Tack till publiken som peppar även de som inte är deras anhöriga. Jag tog det lugnt och jobbade mig metodiskt upp och hann beundra utsikten något innan man vips (nåja) var på Norr mälarstrand och jobbade sig tillbaka.
Strax efter 14 km var det någon som sög tag i min hand - det var en tjej som jag "mött" genom bloggen och insta. Jag blev så GLAD över hennes varma leende att jag fick extra kraft. Vi hann byta några ord på vägen - vilken pepp!!!
Let me entertain you skrålade Robbie Williams och jag tyckte det kändes okej att springa förbi Stadion och dra ut på Djurgården. Plötsligt var det halvmarathon och jag tror att började regna mer ihållande, jag frös inte men kylan går hårt åt händerna tycker jag.
Jag hade valt kortbrallor och kortärmat och självfallet var sunkiga löparkepan på, vem hade trott något annat. Kepa är så himla bra i alla typer av väder.
Tja, löpningen på Djurgården bjuder ju inte på något publikstöd att tala om av förklarliga skäl, i synnerhet när det är skitväder.
Det var rätt skönt att pipa ut på Strandvägen igen, jag var ivrig att nå Slottet så att man kan bocka av det igen.
Här någonstans vid Slottet började jag uppleva lite stumma muskler i framsida lår men det är ju ehum, helt i sin ordning. Jag hade ju i alla fall sprungit tre mil på asfalt.
Oh well, här kommer Västerlångbron IGEN (jag blir tokig). Hela tiden har jag som sagt sett till att få i mig vätska så jag känner mig vad man kan kalla pigg. Framför allt är jag glad.
Upp på bron igen och minsann, jag klämmer den under civiliserade former också gång numero 2.
Så blir det Norr Mälarstrand igen och nästa mål i livet är colan man får vid 36 km. Trevligt, trevligt.
Jag tappar lite i tid noterar jag och får lägga om lite i mina tidplaner (som jag först inte hade några men sedan fick för mig i alla fall att jag hade - som vanligt alltså).
Sedan är det plötsligt inte så många kilometrar kvar, tiden gör något slags hopp och finländarnas hejarklack gör i år ett litet blekt intryck, det brukar vara ett jädra hålligång vid Park hotel.
Och så sista uppförsbacken då sedan blir det stirrigt och ivrigt och hejsan i klungan eftersom vi nu närmar oss Stadion.
Och vi lubbar på, jajamänsan här kommer Libby!
Och hej Stadion - jag är glad, glad, glad. Jag springer runt och DÄR går jag i mål och jag får en STOR medalj.
Och en värmefilt, tackar. Nu börjar frysandet och det med besked.
Dagens utmaning blir att själv ta av sig chipet på skon. Jädrar, det var inte lätt eftersom händerna fryst fast i någon underlig konstellation.
Det gick. Det gick också att dricka kaffe efter loppet fast händerna skakade som jag vet inte vad.
När jag fick en bulle började jag nästan grina av tacksamhet.
Sedan stapplade jag till hotellet.
Nu ska det visst bli mat. Man tackar.
Man tar det lite försiktigt förstås, magen kan ju bli lite knas efter ett lopp.
Ja, vi snackar förstås Stockholm marathon och det var ett riktigt skitväder. Det är ju märkligt att det måste bli skruttväder så fort jag får för mig att springa här - men det spelar ingen roll.
Det är kul att springa och Stockholm är vackert, sedan finns det förstås delar av sträckan som känns lite trögare.
Men på det stora hela är jag nöjd, en får göra så gott en kan och det är som alltid Libby vs Libby och den här gången vann Libby (nähä?!).
Vid starten kändes det... lugnt. Ingen stress eller toknervositet, vilket är ovanligt.
Tips! Har man sopsäck på sig (som skydd mot regn och kyla, sopsäck värmer överraskande mycket) så är det busenkelt att friluftskissa även i buskage i stan. Man hukar sig och har sitt eget (kiss)tält, mycket smidigt. Jag slog följe med en annan brutta i min ålder och vi sa högt att det här är tjejernas så att kissnödiga herrar fick lov att välja andra buskage. Vårt var utan brännässlor.
Nog om det - men tänk på det där med säck nästa gång du springer.
Summering om du inte orkar läsa allt mitt löpartugg;
Jag är nöjd med mitt lopp så tillvida att jag var jämn och fin i löpningen, höll min fart och matade kilometrar utan att knasa till det. Jag är också nöjd med att jag inte slarvade med att dricka, lite och ofta. Tänk så klok jag har gått och blivit.
Som sagt vi ska väl inte ta det kilometer för kilometer men vid 5 km tryckte jag igång lite musik och vid Västerlångbron sjöng Robyn så uppmuntrande att den läbbiga uppförsbacken kändes som en god utmaning, vilket ju bron är i sin helhet. Tack till publiken som peppar även de som inte är deras anhöriga. Jag tog det lugnt och jobbade mig metodiskt upp och hann beundra utsikten något innan man vips (nåja) var på Norr mälarstrand och jobbade sig tillbaka.
Strax efter 14 km var det någon som sög tag i min hand - det var en tjej som jag "mött" genom bloggen och insta. Jag blev så GLAD över hennes varma leende att jag fick extra kraft. Vi hann byta några ord på vägen - vilken pepp!!!
Let me entertain you skrålade Robbie Williams och jag tyckte det kändes okej att springa förbi Stadion och dra ut på Djurgården. Plötsligt var det halvmarathon och jag tror att började regna mer ihållande, jag frös inte men kylan går hårt åt händerna tycker jag.
Jag hade valt kortbrallor och kortärmat och självfallet var sunkiga löparkepan på, vem hade trott något annat. Kepa är så himla bra i alla typer av väder.
Tja, löpningen på Djurgården bjuder ju inte på något publikstöd att tala om av förklarliga skäl, i synnerhet när det är skitväder.
Det var rätt skönt att pipa ut på Strandvägen igen, jag var ivrig att nå Slottet så att man kan bocka av det igen.
Här någonstans vid Slottet började jag uppleva lite stumma muskler i framsida lår men det är ju ehum, helt i sin ordning. Jag hade ju i alla fall sprungit tre mil på asfalt.
Oh well, här kommer Västerlångbron IGEN (jag blir tokig). Hela tiden har jag som sagt sett till att få i mig vätska så jag känner mig vad man kan kalla pigg. Framför allt är jag glad.
Upp på bron igen och minsann, jag klämmer den under civiliserade former också gång numero 2.
Så blir det Norr Mälarstrand igen och nästa mål i livet är colan man får vid 36 km. Trevligt, trevligt.
Jag tappar lite i tid noterar jag och får lägga om lite i mina tidplaner (som jag först inte hade några men sedan fick för mig i alla fall att jag hade - som vanligt alltså).
Sedan är det plötsligt inte så många kilometrar kvar, tiden gör något slags hopp och finländarnas hejarklack gör i år ett litet blekt intryck, det brukar vara ett jädra hålligång vid Park hotel.
Och så sista uppförsbacken då sedan blir det stirrigt och ivrigt och hejsan i klungan eftersom vi nu närmar oss Stadion.
Och vi lubbar på, jajamänsan här kommer Libby!
Och hej Stadion - jag är glad, glad, glad. Jag springer runt och DÄR går jag i mål och jag får en STOR medalj.
Och en värmefilt, tackar. Nu börjar frysandet och det med besked.
Dagens utmaning blir att själv ta av sig chipet på skon. Jädrar, det var inte lätt eftersom händerna fryst fast i någon underlig konstellation.
Det gick. Det gick också att dricka kaffe efter loppet fast händerna skakade som jag vet inte vad.
När jag fick en bulle började jag nästan grina av tacksamhet.
Sedan stapplade jag till hotellet.
Nu ska det visst bli mat. Man tackar.
söndag 26 april 2015
21,1 - då kan man väl säga att loppsäsongen är inledd
 |
| Skutt! Istället för medalj får man ett smycke på WHHM. |
Jag var på ett trivsamt lopp igår lördag, det var väl en 3000 tjejer i olika åldrar som anmält sig till Womens health halvmaraton i Stockholm, vet inte hur många som kom till start men det var ett arrangemang som inte var så där bamsestort. Nu hindrar ju inte det mig från att bli knasigt nervös i alla fall men mitt i allt det där nerviga så är det så h.i.m.l.a. kul med lopp.
Jag vet inte vad det är, men det roar mig löjligt mycket, minsann om det inte är dags för en liten löparrapport.
Mannen hängde med upp, vi åkte bara till Sthlm över dagen, han var Coach och Support, hålla väskan behövde han ju inte göra för den slängde jag in i väskinlämningen.... och där blev det lite stressigt kan man väl säga eftersom man inte riktigt hann med att ta emot alla tjejers väskor.
Det behöver filas liiite på rutinerna där, bortåt 3000 chicks genererar ändå rätt många väskor.
Blåste lite snålt gjorde det emellanåt även om solen tittade fram då och då, jag huttrade lite där jag tog plats i startfältet och flaxade med armar och ben i uppvärmningen... men man vet ju att det blir snart varmare bara man väl får komma igång och springa.
Och det gjorde jag, sprang alltså.
Loppet gjorde en liten lov in på Östermalm och sedan består loppet av en tvåvarvsbana på Djurgården. Himla fin bana måste jag säga, här har man ju haft möjlighet att nöta asfalten några gånger i samband med andra lopp, både Tjejmilen och Sthlm marathon utnyttjar ju Djurgården för sina bansträckor.
Svängen in i Östermalm var helt ok, lite småläskigt tycker jag allt, man var lite väl nära ute i trafiken för min smak, det blev ju trångt med alla brudar och arrangörerna hade bara stängt av ett körfält.
Nåja, snart svängde vi ut på Djurgården och där häpp! stod Mannen och såg glad ut.
Sedan vet jag att han efter hejandet gick och satte sig och tog en kopp kaffe och smörgås i solen, själv malde jag vidare förbi Skansen och ända ut på Djurgården för att vips (nåja, vips och vips) komma tillbaka till Sjöhistoriska museet varpå man klämt 12 km och där var Mannen igen; heja frugan, tumme upp och sedan drällde han in på ett museum och jag, jag malde vidare och var nu plötsligt inne på varv två.
Jag tycker det är mycket psykologiskt att lägga banan så att varv två innebär 8 km kvar till mål eftersom man så att säga redan matat extra kilometrar på Östermalm i början av loppet - dessa "slapp" man nu och kunde börja räkna ned.
Vilket jag förstås gjorde, det dammade om grusvägarna där alla brudar dundrade fram och vid 15 km tänkte jag "haha, nu är det bara 5 km kvar... eller 5 km och så... eeeh lite till".
Snart passerades 17 och då känns det som att målet var inom något så när räckhåll.
Jag slarvar med att dricka under lopp, jag jobbar på att få ordning på det men mitt problem är att jag så lätt får håll så jag fegar ofta med drickat varpå jag kroknar lite onödigt tidigt. Och så tror jag aldrig att jag ska räcka in i mål om jag tar i för mycket vilket gör att jag larvar med att lägga i den extra växeln på slutet.
Men som sagt, jag jobbar på det.
Det är verkligen en finfin slinga att springa, det måste jag säga en gång till och jag var perfekt klädd, frös inte och var inte heller för varm. Allt var med andra ord underbart, fast jag blev extremt sugen på läsk någonstans vid 18-19 km vilket jag ofta blir på långlopp, mycket underligt eftersom jag inte är särdeles intresserad av läsk annars.
Vid 18 stod det en bunt småtjejer och langade drickat så jag saktade in och var duktig och drack, det var så rara tjejer, de peppade alla vuxna som frustande slängde muggar åt alla håll.
Och nu var man ju snart.... typ klar! och vilken tur för läsklängtet att man fick cider i mål - för i mål kom jag och minsann, där stod Mannen IGEN och hejade, så klart!
Jag hann preciiiis in i mål under 2 timmar, haha, det var med nöd och näppe men dji, vad glad jag blev av det. Jag har lyckats pressa mig till en något bättre tid på en halvmara sommaren 2013 i värstingvärme men inför det här loppet hade jag rätt lågt ställda förväntningar på mig själv så jag är på det hela taget nöjd med min insats, det är ju som alltid Libby vs Libby.
Underligt dock att bara under promenaden till bilen rätt snart efter loppet så funderade jag högt om jag inte skulle ha kunnat kanske springa liiiite snabbare ändå, där på slutet.
Aldrig nöjd, håhåjaja.
Såg bilder idag på min målgång och som vanligt vevar jag så förfärligt på armarna att jag blir tokig på mig själv.
Idag har jag bara glassat runt och tänkt lite på loppet och när Mannen skulle köra många varv i skogen hängde jag med och sprang en mil bland alla vitsipporna. Perfa avrundning på helgen.
 |
| Minsann, Libby på väg ut ur bild. Knyckt bild från loppet. |
fredag 3 april 2015
Långfredagen - långrundan
Det blev en lång runda och delar av den var inte så dum.
Det som är riktigt intressant är hur hjärnan kan bli helt kajko när man springer så där långt. Vid 26 kunde jag inte längre räkna. Okej, jag är rätt dålig på matte annars också men när jag sprungit, uj - då lägger hjärnkontoret av när man varit ute ett tag och börjar bli lite trött.
Plötsligt började jag klura på hur långt kvar jag hade, vänta lite 26 km 26 km 26 km, tankebanorna hakade upp sig som en skiva som hackade - hur långt är det kvar? Få seeee...... Eeeeeeeh.
Hjärnan blurrade ihop allt. Jag sprang på och tankarna var sega som sirap, jag trodde plötsligt att jag hade 6 km kvar. Oklart varför jag hakade upp mig på det.
Meeeh, måste jag springa en extra sväng nu? Hjärnan jobbade låååångsamt. Så kickade det igång, nej visst ja... det är bara 4 km kvar. Brabrabrabra. Det klarar jag.
Men när man sprungit 30 så är det ju som bekant 12 km kvar innan man är i mål på ett marathon.
Det är när jag kommer hem från de där långa rundorna som jag alltid ifrågasätter mitt omdöme.
Varför anmäler jag mig till marathon?
Det som är riktigt intressant är hur hjärnan kan bli helt kajko när man springer så där långt. Vid 26 kunde jag inte längre räkna. Okej, jag är rätt dålig på matte annars också men när jag sprungit, uj - då lägger hjärnkontoret av när man varit ute ett tag och börjar bli lite trött.
Plötsligt började jag klura på hur långt kvar jag hade, vänta lite 26 km 26 km 26 km, tankebanorna hakade upp sig som en skiva som hackade - hur långt är det kvar? Få seeee...... Eeeeeeeh.
Hjärnan blurrade ihop allt. Jag sprang på och tankarna var sega som sirap, jag trodde plötsligt att jag hade 6 km kvar. Oklart varför jag hakade upp mig på det.
Meeeh, måste jag springa en extra sväng nu? Hjärnan jobbade låååångsamt. Så kickade det igång, nej visst ja... det är bara 4 km kvar. Brabrabrabra. Det klarar jag.
Men när man sprungit 30 så är det ju som bekant 12 km kvar innan man är i mål på ett marathon.
Det är när jag kommer hem från de där långa rundorna som jag alltid ifrågasätter mitt omdöme.
Varför anmäler jag mig till marathon?
torsdag 1 januari 2015
2014 - jag lägger dig till handlingarna
Ja - det är det dags! Årskrönika för 2014, vi gör som vi brukar vi tar det månad för månad och börjar som sig bör med januari.
Deltar i Onekligens januarilista och försöker som alltid att hitta peppen i januari. Det går trögt.
Löpningen: kan sammanfattas som; kämpar på i januarieländet.
Januari
Löpningen: kan sammanfattas som; kämpar på i januarieländet.
Februari
Inleder februari med att sitta i sjukhörnet, gnäller mig igenom några veckor och kommer sedan igen, i slutet av månaden. Mest jobb och vinter och...
Löpningen: Inget att skriva hem om typ, gnetar på efter månadens sjukliga inledning, försöker komma ifatt och hålla fanan högt.
Mars
Planerar för vår resa till sommaren, inser att jag har stora barn nu när äldsta fyller 18, vi dräller lite på stan, Mannen tältar i snö, jag gör det inte, istället är det något med...
Löpningen: jag ligger på, springer långt och börjar få känningar av något.... och det känns inte bra. Vänster ben börjar krångla och än så länge vet jag inte hur det ska sluta.
April
Berlin baby, vi åker till Berlin och jag är svinförkyld men kan ändå njuta av vår resa. Vi har jättekul men jag ältar och ältar...
Löpningen: som nu präglas av... voila; Surbenet.
Nu jävlas det ordentligt för mig, jag tar till massage som känns gott för stunden men till sist är det min sjukgymnast som talar klarspråk; no more träning.
Jag faller rakt ner i ett deppigt mörkt hål och tar god tid på mig att kravla mig upp därifrån. Många inlägg ältar, hanterar och försöker formulera hur det känns. Är istället följecykel till Mannen på hans långpass. Det blir rutin på att förpassa all info och nummerlappar från olika lopp som jag anmält mig direkt till papperskorgen. Våren kantas nu av DNS - did not start och Libby liiiiider.
Och tjurar.
Maj
Maj, eventens månad. Det är konserter och nattaxi, vi firar svärfar och åker med bokcirkeln till Babel. Jag planerar sommarens road trip och får true blogglove från bloggkompis - pepp på posten i form av ostogram. Jag blir så överraskad och glad, äter med andakt och i mitten av maj...
Löpningen: ....säger min sjukgymnast de magiska orden; nu får du springa. Kort runda och långsamt. Jag försöker sköta mig, fuskar och biktar mig. Finner glädje igen.
Juni
Juni kommer och med den sommaren! Jag har äntligen fattat läget och accepterar nu min roll som chaufför, coach/langare av gel till löpare när Mannen springer Stockholm marathon. Han blir missnöjd med sin insats medan jag är nöjd med hur bra jag langade gel och hojtade peppande ord ohämmat. Låtsas att jag kommit över att jag missat alla lopp.
Det blir varmt i vår badsjö och yours truly badar före midsommar! Jojo minsann.
Det blir en jobbresa till Umeå och jag drabbas av den stora nostalgitrippen, spanar snyggaste VM-skägget (fotboll) och delar ut första pris till Andrea Pirlo, planerar sommarläsningen och har en boktävling.
Och löpningen: tränar på bra och kommer raskt upp i långa rundor. Är glad och förstår att uppskatta när kroppen svarar och fungerar utan ont.
Juli
Road trip - som vi gillar det! Vi bilar genom Europa, det är spännande och kul. Vi blir alla kära i Wien och njuter av storstaden i värmen innan vi fortsätter söderut och når Medelhavet och vackra Kroatien, har finfina dagar och växlar mellan turistandet och bad och...
Löpningen: den rullar på i värmen. Mannen och jag kan sticka ut tidiga mornar och väljer att inte pressa, bara löpa på och njuta.
Augusti
Och sommaren fortsätter med sol och värme också hemmavid. Vi paddlar och Libby tillbringar en hel natt i tält bara för att få höra att brorsan med familj tältat en hel vecka! Och jag som var så stöddig efter mitt dygn i vildmarken. Ack ja, semestern tar slut och vardagen tar vid. Da girls in da family tar en dagstur till hufvudstaden och går på konstutställning och så tar cykelcirkusen vid. Vardagshojen blir stulen (iiiigen) och jag toksörjer ilsket och blir tvungen att investera i en ny.
Och så går man efter lång tid av längtan och blir med racerhoj och är så glad, så glad och cyklar och cyklar vida omkring med Mannen. Tar steget och skaffar SPD-pedaler och testar att välta med hoj och hela rasket rätt ner i asfalten, typiskt oskönt.
och i Löpningen då? jo där testar jag istället att drulla omkull i spåret och får en flygtur över mossan. Skrapar upp knät rejält men springer klart mina två mil innan det blir både antibiotika, spruta och jätteplåster. Får också äntligen delta i ett litet lopp på en mil och det känns riktigt sköj.
September
September handlar om löpningen all over, månaden bjuder på både hiss och diss men inleds med sjukhörnet och ett ännu missat lopp; Tjejmilen. Sweet Djiiisus.
Jag känner mig rejält dissad av allt som stavas löpning och lopp och form och börjar bli en bitter löparbitch. Jag blir emellertid fint ompysslad av mina barn eftersom Mannen rest iväg och bloggen svämmar över av gnäll och löparklockan piper. Tjena mors liksom!
Men sedan vänder det, lite.
Springer Stockholm halvmarathon och är njaaaanöjd med min insats men har på det stora hela en trevlig och solig helg i hufvudstaden. Åker hem och röstar och valet vet vi ju alla hur det gick med det.
Jobbar på och tränar långrundor efter långa arbetsdagar med resultat att jag blir sviiintrött.
Försök till uppiggning; köper löpardojor.
Oktober
Höst och mycket jobbajobbet. Men high lights finns det också. TravelBeth får förmånen att lotta ut en snygg resväska! Skoj! och så kronan på verket...
Löpningen i Amsterdam så klart. Det blir en helg i Amsterdam med turistinslag och så klart ett litet marathon som inte blir något kanonfint lopp av flera orsaker men som helhet;
så.himla.kul.med.löparpolarna!
November
Bäst i november är Warszawa.
Mmmm, vilken bra resa det blev. Vi äter och fikar, äter och fikar. Och går runt, runt.
Mycket jobbajobbet denna månad också och för blogginspo hakar jag på en lista (Onekligens) igen och
Löpningen: tja, den rullar på med mycket träning. Känns ok efter mitt marathon och inspirationen finns där fast kvällarna är mörka.
December
Årets sista månad, så nyss det känns - allting. Julkänslorna kom över mig redan i Warszawa och håller i sig. Vi hinner både baka, gå på konserter, åka på julmarknad och mysa i decembermörkret.
Det blir en tät jobbmånad och tröttman sticker fram sitt fula tryne och gör sig gällande.
Löpningen: eftersom det är mest barmark i december är träningen stabil. Försöker hinna med mina långpass men är också mer tillåtande att hoppa över när det blir jobbhelg och julfester.
Så tack 2014 - som alltid är det när jag hänger med min flock som jag mår som bäst. När vi reser och kidsen och Mannen är där, och man är i nuet.
Familjen utökades med ett litet syskonbarn och vi är många, jag dukar med lååångt bord på julafton, så kära så kära de är mig allesammans.
Löpningen präglades av ett visst mått av motgång men visst fanns det ljusglimtar också.
Enligt horoskop i en viss damtidning så står viss Jupiter bra till för oss vattumän så 2015 ska visst leverera.
Well, jag välkomnar 2015 och hoppas som alltid på att det goda skall segra.
Överallt.
och förr i tiden....
söndag 19 oktober 2014
We could be heroes, but just for one day part two
Annars då?
Jag lyssnade på musik och höll min tänkta fart fram till 15-18 km sedan började jag sacka betänkligt.
I Amsterdam marathon springer man aldrig inne i själva city, tur det kanske, det är knöligt och krångligt där. Istället gör man en sväng ut på landet och springer utmed Amstel och den delen var roligare än vad jag först hade tänkt mig.
Här var jag först lite seg och tyckte det var långtråkigt men så lyfte jag blicken och beundrade de vackra husen (igen!!) och de betande korna som jag kunde se på håll.
Men ändå, jag sackade och var trött.
Kroppen och jag kom överens om att det var okej att promenera raskt vid vätskestationerna.
Raskt alltså.
Kroppen tyckte vi kunde gå lite mer, nej - det är avslag på det sa hjärnan som hade fullt upp med alla demoner som tyckte att det såg skönt ut att sitta på parkbänkar utmed Amstel.
Sedan höll kroppen käften tills vi kom in i stan men straffade med att sacka lite till.
Ja ja, vi har tränat för lite för det här, jag vet sa hjärnan men nu är det full passning här och pannbenet tränas hårt, så kroppen - spring för helskotta.
Själv ville jag bara lyssna på musiken och åka med.
När Queen börjar klämma i med Don't stop me know är jag någonstans nära 30 km och jag är börjar känna mig lite mer uppåt. Jag har insett att sluttiden är inget jag kommer bli nöjd med, jag har slutat att kolla klockan men jag tänker köra för allt vad pannbenet pallar.
Space truckin' med Deep Purple lyfter mig ytterligare. När John Lord går loss på hammondorgeln får jag lite ståpäls.
Vilket var bra eftersom solen gått i moln, det har regnat lätt några gånger men nu börjar en häääärlig motvind motarbeta mig.
Men haha, jag bara skrattar åt motvinden (typ) och jobbar vidare.
När vi sprang i Vondelpark på väg ut på dagens löprunda såg jag siffrorna 40 så vackert målade i asfalten. Nu läääängtar jag efter att se dem igen.
Och sweet Lord där är de! Och hela sista milen har jag sprungit förbi många som börjat gå.
Jag tänker inte gå.
Nähänähä säger kroppen tjurigt.
2 km känns vääääldigt långt när man redan har 40 km i kroppen men här tätnar åskådarleden (man hejade bättre i Berlin, skulle bara säga det) så det lyfter mig en smula och så kommer äntligen Olympia stadion - jag lovar att använda en bajamaja om det skulle behövas hinner jag tänka innan jag springer in och får äran att springa ett halvt varv på såååå stumma marathonben men det hör ju till.
Och där - får kroppen gå.
Vassego.
Mina höjdpunkter;
Rijksmuseet - där tjoade vi alla löpare - värsta peppen.
De nederländska korna såg fridfulla ut.
Damen som ropade mitt namn (!) och hejade BARA på mig, just då.
Röda korsmannen som resolut stoppade mig när jag kom med mitt flaxande plastpåseskydd, stoppade mig och knöt en rejäl knut och liksom klappade om mig.
Den goda drickan efter loppet.
Snygg medalj.
Dååååligt i Amsterdam;
så få bajamajor.
en publik som bitvis hejade lite för lamt.
en obefintlig goodiebag - en halv banan och en halv apelsinklyfta (Whaaaat??)
Nu; väntar middag och förmodligen en tidig nedbäddning i sängen.
Jag ska ha efterrätt idag, jajamän - det är jag värd.
Jag lyssnade på musik och höll min tänkta fart fram till 15-18 km sedan började jag sacka betänkligt.
I Amsterdam marathon springer man aldrig inne i själva city, tur det kanske, det är knöligt och krångligt där. Istället gör man en sväng ut på landet och springer utmed Amstel och den delen var roligare än vad jag först hade tänkt mig.
Här var jag först lite seg och tyckte det var långtråkigt men så lyfte jag blicken och beundrade de vackra husen (igen!!) och de betande korna som jag kunde se på håll.
Men ändå, jag sackade och var trött.
Kroppen och jag kom överens om att det var okej att promenera raskt vid vätskestationerna.
Raskt alltså.
Kroppen tyckte vi kunde gå lite mer, nej - det är avslag på det sa hjärnan som hade fullt upp med alla demoner som tyckte att det såg skönt ut att sitta på parkbänkar utmed Amstel.
Sedan höll kroppen käften tills vi kom in i stan men straffade med att sacka lite till.
Ja ja, vi har tränat för lite för det här, jag vet sa hjärnan men nu är det full passning här och pannbenet tränas hårt, så kroppen - spring för helskotta.
Själv ville jag bara lyssna på musiken och åka med.
När Queen börjar klämma i med Don't stop me know är jag någonstans nära 30 km och jag är börjar känna mig lite mer uppåt. Jag har insett att sluttiden är inget jag kommer bli nöjd med, jag har slutat att kolla klockan men jag tänker köra för allt vad pannbenet pallar.
Space truckin' med Deep Purple lyfter mig ytterligare. När John Lord går loss på hammondorgeln får jag lite ståpäls.
Vilket var bra eftersom solen gått i moln, det har regnat lätt några gånger men nu börjar en häääärlig motvind motarbeta mig.
Men haha, jag bara skrattar åt motvinden (typ) och jobbar vidare.
När vi sprang i Vondelpark på väg ut på dagens löprunda såg jag siffrorna 40 så vackert målade i asfalten. Nu läääängtar jag efter att se dem igen.
Och sweet Lord där är de! Och hela sista milen har jag sprungit förbi många som börjat gå.
Jag tänker inte gå.
Nähänähä säger kroppen tjurigt.
2 km känns vääääldigt långt när man redan har 40 km i kroppen men här tätnar åskådarleden (man hejade bättre i Berlin, skulle bara säga det) så det lyfter mig en smula och så kommer äntligen Olympia stadion - jag lovar att använda en bajamaja om det skulle behövas hinner jag tänka innan jag springer in och får äran att springa ett halvt varv på såååå stumma marathonben men det hör ju till.
Och där - får kroppen gå.
Vassego.
Mina höjdpunkter;
Rijksmuseet - där tjoade vi alla löpare - värsta peppen.
De nederländska korna såg fridfulla ut.
Damen som ropade mitt namn (!) och hejade BARA på mig, just då.
Röda korsmannen som resolut stoppade mig när jag kom med mitt flaxande plastpåseskydd, stoppade mig och knöt en rejäl knut och liksom klappade om mig.
Den goda drickan efter loppet.
Snygg medalj.
Dååååligt i Amsterdam;
så få bajamajor.
en publik som bitvis hejade lite för lamt.
en obefintlig goodiebag - en halv banan och en halv apelsinklyfta (Whaaaat??)
Nu; väntar middag och förmodligen en tidig nedbäddning i sängen.
Jag ska ha efterrätt idag, jajamän - det är jag värd.
We could be heroes, but just for one day part one
Söndag i Amsterdam.
Då kan man ligga kvar i sängen och puffa upp kudden lite. Käka en frulle med en tidning som sällskap kanske? Kaffe någon?
Okej.
Man kan också gå upp i ottan och äta frulle utan någon spilltid och sedan dra direkt till Olympia stadion bara för att inse att Amsterdams bajamajaliga inte har varit där och sett till att det finns tokmånga bajamajor.
Nåja, det finns det kanske aldrig, tillräckligt med bajamajor. Ring mig om det inträffar.
Resultat?
Ladies får göra vad de behöver gör snett bakom de få bajamajor som fanns i startfållan så en annan har kissat på Olympiastadions gräsmatta. Joråsåatte...
Men sedan ska man ju springa också och mitt utgångsläge med skador och sjukdom detta år gav ju inte något toppenutgångsläge för ev tider att skriva hem om.
Jag gillar ju att springa ändå så aaaalright - det är bara att köra.
Att få starta inne på Olympiastadion var ju kul och i vanlig ordning var jag rejält nervös så det är så gott när man äntligen är iväg.
Inte några highlights som man springer förbi här, det var väl Rijksmuseum då som fick stå för det inslaget.
Här hojtade vi löpare eftersom man faktiskt springer i vackra valv under Rijksmuseum.
Banan går lite i slingor fram och tillbaka vilket gör att man möter andra löpare på andra sidan stängslet - och det kan vara liiiite knäckande. Man vill hellre vara på andra sidan, på väg bort, ut.
Då kan man ligga kvar i sängen och puffa upp kudden lite. Käka en frulle med en tidning som sällskap kanske? Kaffe någon?
Okej.
Man kan också gå upp i ottan och äta frulle utan någon spilltid och sedan dra direkt till Olympia stadion bara för att inse att Amsterdams bajamajaliga inte har varit där och sett till att det finns tokmånga bajamajor.
Nåja, det finns det kanske aldrig, tillräckligt med bajamajor. Ring mig om det inträffar.
Resultat?
Ladies får göra vad de behöver gör snett bakom de få bajamajor som fanns i startfållan så en annan har kissat på Olympiastadions gräsmatta. Joråsåatte...
Men sedan ska man ju springa också och mitt utgångsläge med skador och sjukdom detta år gav ju inte något toppenutgångsläge för ev tider att skriva hem om.
Jag gillar ju att springa ändå så aaaalright - det är bara att köra.
Att få starta inne på Olympiastadion var ju kul och i vanlig ordning var jag rejält nervös så det är så gott när man äntligen är iväg.
Inte några highlights som man springer förbi här, det var väl Rijksmuseum då som fick stå för det inslaget.
Här hojtade vi löpare eftersom man faktiskt springer i vackra valv under Rijksmuseum.
Banan går lite i slingor fram och tillbaka vilket gör att man möter andra löpare på andra sidan stängslet - och det kan vara liiiite knäckande. Man vill hellre vara på andra sidan, på väg bort, ut.
lördag 13 september 2014
Dags för ett långt löparrapportinlägg i vilket Libby missar att visa respekt mot distansen halvmarathon, laddar och kommer igen och får bubbel
Långa rapporter från lopp har vi inte haft här på länge men nu är det dags.
DN Stockholm halvmarathon har jag inte testat tidigare men nu så!
Det började riktigt fint, septembersol i ryggen och med Britney Spears i lurarna Work bitch (ehum) - jag kände mig peppad och hade spring i benen.
Och som alltid trångt i starten och in i vägtunneln, Klaratunneln, var det varmt som attan och fortsatt trångt.
Här gick jag ut för hårt, dumt nog. Vet inte om jag gjort så förut, hade svårt att hitta rätt och rimliga fart och sprang för dagens form alldeles för intensivt.
Jag borde tänkt mig för lite, halvmarathon är en distans som man (jag) bör ha respekt för, inledningvis hade jag inte det idag.
Och vad händer då? Jo, då blir det pay back-time, jajamän.
Banan var riktigt fin men mer kuperad än jag förstått och med så många dagar i sjukhörnet och zero träning i bagaget började krafterna tryta vid 10 km. Skitkorv också.
Men jag fattade fortfarande inte galoppen utan försökte köra på, vid 15 km kan man väl säga att allvaret kom i fatt mig.
Då började förhandlandet.
Nu får du lov att och acceptera att under 2 timmar kommer du inte in, Libby. Okej, då. 2:04 då?
Då får du ta och lubba på, Libby.
Utmed Söder Mälarstrand fick jag kriga till mig kilometrarna och så var jag lite nervös för stigningen som skulle komma vid Tantolunden.
Och hoppla, där kom stigningen och jag fick slå ned ytterligare på farten. Med mantrat jag-går-inte, jag-går-inte matade jag mig fram, fram, fram.
(inte tänka på marathon, bara vara här och nu, här och nu, bara mata, mata, mata)
Och så dyker 19 km-skylten, bara så där. Men hallå! 19 km, jag börjar räkna kilometrar.... då är man ju för fasen nästan i mål!
Och när jag springer uppför Sankt Paulsgatan (det var fan vad uppför det var) och når Götgatan så sjunger George Michael plötsligt Freedom i lurarna. Helt perfekt med lite 90-talsskrål - jag känner krafterna återvända, jag kommer inte att klara sub2 - jag har inte ens tittat på löparklockan sedan 16 km, ett medvetet val men! Jag blir minsann lite sprallig! Stockholm ler emot mig, publiken är fantastisk, det är nedförsbacke mot Slottet och jag känner plötsligt sann löparglädje.
Tja, sedan ser jag till att vara smart och inte försöka tokspringa. Det är lätt att man tror att man är i mål men den sista kilometern ska också matas undan.
Och till sist når jag Norrbro och stänger av klockan på 2:02.
Jamenjavisst - det får väl duga då.
Kaffet i målfållan ut - himmelskt gott. Påse med ombyte hämtas och så sammanstråla med Mannen som är nöjd med sitt lopp.
Jag bestämmer mig för att vara nöjd också.
Med en omiljövänligt lång varm dusch och lite bubbel i kroppen känner jag med tillförsikt på kommande träning.
Fasen - nu gäller det verkligen att komma i något så när fas för nästa utmaning.
Då ska jag springa dubbelt så långt.
Well, well cykelställ - nu väntar en middag på oss och så ska loppet ältas ett par varv.
DN Stockholm halvmarathon har jag inte testat tidigare men nu så!
Det började riktigt fint, septembersol i ryggen och med Britney Spears i lurarna Work bitch (ehum) - jag kände mig peppad och hade spring i benen.
Och som alltid trångt i starten och in i vägtunneln, Klaratunneln, var det varmt som attan och fortsatt trångt.
Här gick jag ut för hårt, dumt nog. Vet inte om jag gjort så förut, hade svårt att hitta rätt och rimliga fart och sprang för dagens form alldeles för intensivt.
Jag borde tänkt mig för lite, halvmarathon är en distans som man (jag) bör ha respekt för, inledningvis hade jag inte det idag.
Och vad händer då? Jo, då blir det pay back-time, jajamän.
Banan var riktigt fin men mer kuperad än jag förstått och med så många dagar i sjukhörnet och zero träning i bagaget började krafterna tryta vid 10 km. Skitkorv också.
Men jag fattade fortfarande inte galoppen utan försökte köra på, vid 15 km kan man väl säga att allvaret kom i fatt mig.
Då började förhandlandet.
Nu får du lov att och acceptera att under 2 timmar kommer du inte in, Libby. Okej, då. 2:04 då?
Då får du ta och lubba på, Libby.
Utmed Söder Mälarstrand fick jag kriga till mig kilometrarna och så var jag lite nervös för stigningen som skulle komma vid Tantolunden.
Och hoppla, där kom stigningen och jag fick slå ned ytterligare på farten. Med mantrat jag-går-inte, jag-går-inte matade jag mig fram, fram, fram.
(inte tänka på marathon, bara vara här och nu, här och nu, bara mata, mata, mata)
Och så dyker 19 km-skylten, bara så där. Men hallå! 19 km, jag börjar räkna kilometrar.... då är man ju för fasen nästan i mål!
Och när jag springer uppför Sankt Paulsgatan (det var fan vad uppför det var) och når Götgatan så sjunger George Michael plötsligt Freedom i lurarna. Helt perfekt med lite 90-talsskrål - jag känner krafterna återvända, jag kommer inte att klara sub2 - jag har inte ens tittat på löparklockan sedan 16 km, ett medvetet val men! Jag blir minsann lite sprallig! Stockholm ler emot mig, publiken är fantastisk, det är nedförsbacke mot Slottet och jag känner plötsligt sann löparglädje.
Tja, sedan ser jag till att vara smart och inte försöka tokspringa. Det är lätt att man tror att man är i mål men den sista kilometern ska också matas undan.
Och till sist når jag Norrbro och stänger av klockan på 2:02.
Jamenjavisst - det får väl duga då.
Kaffet i målfållan ut - himmelskt gott. Påse med ombyte hämtas och så sammanstråla med Mannen som är nöjd med sitt lopp.
Jag bestämmer mig för att vara nöjd också.
Med en omiljövänligt lång varm dusch och lite bubbel i kroppen känner jag med tillförsikt på kommande träning.
Fasen - nu gäller det verkligen att komma i något så när fas för nästa utmaning.
Då ska jag springa dubbelt så långt.
Well, well cykelställ - nu väntar en middag på oss och så ska loppet ältas ett par varv.
söndag 1 juni 2014
Loppet som åskådare - en slags löparrapport
Och nu undrar ni förstås; blev det Triumfkalsonger eller inte?
Nej. Det blev det inte.
LöparMannen är väldigt sträng mot sig själv. Han gjorde en heroisk insats efter att ha blivit riktigt trött vid 23, matat på till 33 och sedan lyckades han göra en slags omstart och köra på ända in i mål.
Men. Eftersom han anser han inte höll för sin personliga målsättning fick det inte bli Triumfkalsonger efter loppet.
Han är dock nöjd men inte Nöjd med stort N.
Jag tycker förstås att han är en Hjälte och gott kunde ha tagit Triumfkalsongerna men det är ju jag det.
Själv är jag mest förvånad över att det kändes så okej att stå bredvid och se på istället för att själv delta.
Som jag har ä l t a t detta lopp (ja, ni vet ju omfattningen).
När jag satt bredvid LöparMannen före start på Östermalms IP var jag smått avundsjuk och fick en släng av grämelse över att jag inte skulle vara med. Sedan när jag knallat iväg i förväg för att inta hejarposition vid Slottet kändes det ok - här skulle hejas.
Jag hejade på kända och okända! Alla är hjältinnor och hjältar! Försökte få span på bloggpolare men det lät sig inte göras! Jag hade verkligen velat få heja lite extra!!!
Och så var det faktiskt kul att för en gångs skull se den där snabba flocken av löpare som kommer allra först! De såg oerhört koncentrerade och fokuserade ut. Ruggigt snabba var de också.
När Mannen forsat förbi pilade jag snabbt som en iller upp till Engelbrektsgatan för att stå beredd med gel. Här fick jag se den snabba täten återigen. Man kan säga att jag behövde inte vänta särdeles länge på att de skulle lubba förbi och då ska man veta att de hade sprungit en stor vid sväng runt stan medan jag hade pilat en genväg.... intressant.
Med händerna fulla av gelförpackningar stod jag och blev nervös.
Tänk om jag tappar alla förpackningar precis innan LöparMannen kommer? Vilken usel Coach/Gellangare jag är då!
Bara för att man inte springer marathon kan man ändå ha duktigt irrationella tankar bredvid banan....
Men jag langade fint, riktigt proffsigt om jag får säga det själv och efter väl utfört uppdrag, många hejjarrop och klappningar pilade jag tillbaka till Slottet med ett riktigt apsnabbt stopp för lunch i någon flådig galleria.
På plats vid Slottet igen och så kom LöparMannen. Aj aj - han såg sliten ut men löpsteget var fortfarande flott. Jag vrålar förstås att "nu tar du Västerbron, vi ses på Stadion" och hoppas att det ska ge lite, lite skjuts på färden.
Spanade igen efter bekanta men no.
Ett tag övervägde jag att ta mig till Kungsholmen (åh, man skulle haft en hoj) men slog det ur hågen.
Istället blev det Stadion och där rådde det fin feststämning, I tell you! Jag har väl aldrig klappat händerna så mycket (ja, kanske på Madonna-konserten då).
Jag följde mellantider för Mannen och andra vänner och spanade ivrigt mot ingången där löparna kommer in. Jag vet så väl hur man blir tokigtokigtokig av att springa mot Stadion där utanför och känslan av att man aldrig släpps in på arenan liksom. Man vill bara "släpp in mig, släpp in mig var är måååål???"
Och hej! Där kommer LöparMannen och jag tjoar så där mycket att jag hinner tänka att det är bra att barnen inte är med, då skulle tycka att jag var olidligt pinsam!
Så gott att senare sammanstråla med Mannen och höra att han inte var besviken (jag tänkte; nu blir han grinig i bilen hem). Och självfallet har vi tuggat loppet både igår och idag.
Reflektioner jag gjorde under loppet;
Himmel - vilken dominans av karlar det är på detta lopp!
Och man ser sannerligen många olika löpstilar när man är publik, intressant hur en del tar sig fram. Och jag lider med de som ser plågade ut och förundras över de som knappt ser berörda ut alls.
Och så hann jag tänka;
a) har jag verkligen gjort detta?
b) jag kommer väl få göra det igen?
och
c) wiii - jag vill snart få chansen!!!!
Nej. Det blev det inte.
LöparMannen är väldigt sträng mot sig själv. Han gjorde en heroisk insats efter att ha blivit riktigt trött vid 23, matat på till 33 och sedan lyckades han göra en slags omstart och köra på ända in i mål.
Men. Eftersom han anser han inte höll för sin personliga målsättning fick det inte bli Triumfkalsonger efter loppet.
Han är dock nöjd men inte Nöjd med stort N.
Jag tycker förstås att han är en Hjälte och gott kunde ha tagit Triumfkalsongerna men det är ju jag det.
Själv är jag mest förvånad över att det kändes så okej att stå bredvid och se på istället för att själv delta.
Som jag har ä l t a t detta lopp (ja, ni vet ju omfattningen).
När jag satt bredvid LöparMannen före start på Östermalms IP var jag smått avundsjuk och fick en släng av grämelse över att jag inte skulle vara med. Sedan när jag knallat iväg i förväg för att inta hejarposition vid Slottet kändes det ok - här skulle hejas.
Jag hejade på kända och okända! Alla är hjältinnor och hjältar! Försökte få span på bloggpolare men det lät sig inte göras! Jag hade verkligen velat få heja lite extra!!!
Och så var det faktiskt kul att för en gångs skull se den där snabba flocken av löpare som kommer allra först! De såg oerhört koncentrerade och fokuserade ut. Ruggigt snabba var de också.
När Mannen forsat förbi pilade jag snabbt som en iller upp till Engelbrektsgatan för att stå beredd med gel. Här fick jag se den snabba täten återigen. Man kan säga att jag behövde inte vänta särdeles länge på att de skulle lubba förbi och då ska man veta att de hade sprungit en stor vid sväng runt stan medan jag hade pilat en genväg.... intressant.
Med händerna fulla av gelförpackningar stod jag och blev nervös.
Tänk om jag tappar alla förpackningar precis innan LöparMannen kommer? Vilken usel Coach/Gellangare jag är då!
Bara för att man inte springer marathon kan man ändå ha duktigt irrationella tankar bredvid banan....
Men jag langade fint, riktigt proffsigt om jag får säga det själv och efter väl utfört uppdrag, många hejjarrop och klappningar pilade jag tillbaka till Slottet med ett riktigt apsnabbt stopp för lunch i någon flådig galleria.
På plats vid Slottet igen och så kom LöparMannen. Aj aj - han såg sliten ut men löpsteget var fortfarande flott. Jag vrålar förstås att "nu tar du Västerbron, vi ses på Stadion" och hoppas att det ska ge lite, lite skjuts på färden.
Spanade igen efter bekanta men no.
Ett tag övervägde jag att ta mig till Kungsholmen (åh, man skulle haft en hoj) men slog det ur hågen.
Istället blev det Stadion och där rådde det fin feststämning, I tell you! Jag har väl aldrig klappat händerna så mycket (ja, kanske på Madonna-konserten då).
Jag följde mellantider för Mannen och andra vänner och spanade ivrigt mot ingången där löparna kommer in. Jag vet så väl hur man blir tokigtokigtokig av att springa mot Stadion där utanför och känslan av att man aldrig släpps in på arenan liksom. Man vill bara "släpp in mig, släpp in mig var är måååål???"
Och hej! Där kommer LöparMannen och jag tjoar så där mycket att jag hinner tänka att det är bra att barnen inte är med, då skulle tycka att jag var olidligt pinsam!
Så gott att senare sammanstråla med Mannen och höra att han inte var besviken (jag tänkte; nu blir han grinig i bilen hem). Och självfallet har vi tuggat loppet både igår och idag.
Reflektioner jag gjorde under loppet;
Himmel - vilken dominans av karlar det är på detta lopp!
Och man ser sannerligen många olika löpstilar när man är publik, intressant hur en del tar sig fram. Och jag lider med de som ser plågade ut och förundras över de som knappt ser berörda ut alls.
Och så hann jag tänka;
a) har jag verkligen gjort detta?
b) jag kommer väl få göra det igen?
och
c) wiii - jag vill snart få chansen!!!!
tisdag 31 december 2013
Löpningen 2013
Så här på nyårsafton... hur ska jag summera löparåret 2013 då?
Fantastiskt kul!
Det var fullt av utmaningar, en massa träning förstås och pirriga lopp som gjorde mig stirrig men framför allt; tog fram det bästa ur mig vid ett par tillfällen.
De roliga och utmanande loppen har jag rapporterat om (vem hade trott något annat), kronan på verket var nog Berlin marathon som fick en särskild plats i mitt löparhjärta, där klämde jag till med ett personbästa, något jag aldrig trodde jag skulle göra.
Det blev roligt nog flera PB för löpartanten, märkligt nog på alla distanser 5 km, 10 km, 21 km och 42 km - det lär nog inte inträffa igen men det var kul att få vara med om det!
Attan, vad jag tränade i perioder, minns en del stolligheter som 30 km i julivärme. Det ska jag försöka undvika, man måste ju inte träna sommarens varmaste dag liksom.
Och löpträningen på resan när vi var i England var kalasrolig, liksom Skåne.
Inte utan att man sitter här och blir lite nostalgisk faktiskt.
Vårruset blev precis som ett riktigt vårrus ska vara och det direkt efter Gbg-varvet som 2013 var ett väldigt varmt varv. Så var det Stockholm som kallade, rätt kallt och blött den här gången också.
Ajfånen som spelade musik (ett tag) för mig tog stryk och hade, jag citerar mobillagarkillen; onödigt mycket vatten i sig.
Jag fick för mig att springa ett lokalt lopp i julivärmen, en halvmara som jag skulle se som "träning" blev förstås blodigt allvar för mig i alla fall och jag klämde dit med ett PB mot alla odds eftersom det var så varmt. Kände mig stursk efter det, det höll i sin någon dag för stirrig var jag förstås som vanligt när det var dags för nästa lopp.
I augusti sprang jag ett mil-lopp och ett maraton. Backar som såg till att utmana mig och jag antog dem.
Tjejmilen - aaaalltid lika roligt, även om jag muttrade över mitt resultat. Men man springer och springer och så har kul med tjejerna - vad mer kan man begära?!
And then came Berlin.
En fantastisk löparfest var det, lättlöpt bana, fantastisk publik och roliga dagar med gänget som jag åkte med dit.
Jag springer - för att det är det jag vill.
För att jag känner livet då.
För att det kan vara så omväxlande, bitterljuvt, ansträngande.
Och roligt. Jag hoppas 2014 har mycket roligt att bjuda på.
Men - istället för att pladdra en massa kan man sammanfatta 2013 i en bild också.
Som den här.
Med sunkiga löparkepan på, musiken i öronen, klockan på armen, blicken fokuserad - långt där framme.
Fantastiskt kul!
Det var fullt av utmaningar, en massa träning förstås och pirriga lopp som gjorde mig stirrig men framför allt; tog fram det bästa ur mig vid ett par tillfällen.
De roliga och utmanande loppen har jag rapporterat om (vem hade trott något annat), kronan på verket var nog Berlin marathon som fick en särskild plats i mitt löparhjärta, där klämde jag till med ett personbästa, något jag aldrig trodde jag skulle göra.
Det blev roligt nog flera PB för löpartanten, märkligt nog på alla distanser 5 km, 10 km, 21 km och 42 km - det lär nog inte inträffa igen men det var kul att få vara med om det!
Attan, vad jag tränade i perioder, minns en del stolligheter som 30 km i julivärme. Det ska jag försöka undvika, man måste ju inte träna sommarens varmaste dag liksom.
Och löpträningen på resan när vi var i England var kalasrolig, liksom Skåne.
Inte utan att man sitter här och blir lite nostalgisk faktiskt.
Vårruset blev precis som ett riktigt vårrus ska vara och det direkt efter Gbg-varvet som 2013 var ett väldigt varmt varv. Så var det Stockholm som kallade, rätt kallt och blött den här gången också.
Ajfånen som spelade musik (ett tag) för mig tog stryk och hade, jag citerar mobillagarkillen; onödigt mycket vatten i sig.
Jag fick för mig att springa ett lokalt lopp i julivärmen, en halvmara som jag skulle se som "träning" blev förstås blodigt allvar för mig i alla fall och jag klämde dit med ett PB mot alla odds eftersom det var så varmt. Kände mig stursk efter det, det höll i sin någon dag för stirrig var jag förstås som vanligt när det var dags för nästa lopp.
I augusti sprang jag ett mil-lopp och ett maraton. Backar som såg till att utmana mig och jag antog dem.
Tjejmilen - aaaalltid lika roligt, även om jag muttrade över mitt resultat. Men man springer och springer och så har kul med tjejerna - vad mer kan man begära?!
And then came Berlin.
En fantastisk löparfest var det, lättlöpt bana, fantastisk publik och roliga dagar med gänget som jag åkte med dit.
Jag springer - för att det är det jag vill.
För att jag känner livet då.
För att det kan vara så omväxlande, bitterljuvt, ansträngande.
Och roligt. Jag hoppas 2014 har mycket roligt att bjuda på.
Men - istället för att pladdra en massa kan man sammanfatta 2013 i en bild också.
Som den här.
Med sunkiga löparkepan på, musiken i öronen, klockan på armen, blicken fokuserad - långt där framme.
foto; Peter Holgersson/Josefine Loftenius
lånad från lopningforalla
söndag 29 september 2013
Ich bin ein Berliner 2
Hur var loppet?
Underbart! Jag håller för hög fart och skäller lite på mig själv.
Skärp dig kvinna, du kommer krokna.
Jag kan inte - min hjord springer här och jag måste följa med den.
Det är så vackert att jag får rysningar. När vi kommer runt en sväng och plötsligt ser Reichstag med dess maffiga kupol får jag se hur den breda gatan är precis proppad med löpare. Vi är så många i ett enda flöde utan slut. Vi bara måste få springa!
Jag ryyyyser.
Och alla nationaliteter! Jag springer bredvid tjejer från Venezuela! Killar från Mexiko, löpare från alla möjliga länder i Europa och vi bara springer och springer.
Och vilken publik.
Asså. Shit. Publiken hejade på alla!! Jag kände mig som värsta löpardrottningen och fick värsta egoboosten.
Ska vi ta alla underbara frivilliga funktionärer också? Värsta markservicen, langade fram som det var Nobelfesten. Och musik utmed banan förstås, bäst var som alltid de som trummar som besatta.
Och så fanns det lätt avsvalnat te att dricka. Behöver jag säga något mer?
Ok. Jag skärper mig. Jag är fortfarande hög av min upplevelse och prestation.
Jag kutar på, känner att farten, orken, glädjen - allt bara finns där. Och Berlin bara; taaaa för dig.
Spring kvinna.
Und Libby lauft.
Tysken tycker det är kul att skämta om öl. Många som står utmed vägen ropar hur många kilometrar det är kvar innan man får öl (målgång. obs alkoholfri) eller har skyltar att "nu blir ölen varm, bäst att du springer på..."
Jag kollar klockan, jaha minsann. Inser att här finns ett PB att casha in.
Om jag nu håller för det.
Jag dricker te (seriöst det är så refreshing att jag tror det är raketbränsle i det) och äter äpple. Vid 30-32 drar jag i mig lite powermojs. Försiktigt - jag vet aldrig vad Libby-magen tycker om sånt.
Här är jag tröööött.
Kollar klockan, matar på med kilometrarna, överlägger med mig själv.
Orkar du? Konserthuset nästa, babe.
I'm asking you woman; O.r.k.a.r. d.u.?
Jag springer på. Nu vill jag nå mitt mål.
SUB 4
Jag ser Brandenburger Tor. Jag ser Brandenburger Tor. Jag ser Brandenburger Tor.
Ja, hjärnan hakar upp sig.
Jag vet att man måste springa liiite till efter det. Brandenburger Tor är inte mål.
Men nästan.
Nu springer Libby som det brann i häcken på henne.
Nu ska jag f*n ha mitt SUB 4.
Jesus. Jag är trött. Jag känner det.
Orkar du?
Brandenburger Tor.
Jag är förbi.
Ziel.
Mål på tyska och jag - är i mål.
SUB 4 - mina vänner.
...
här stapplar jag och får mitt gula plastskynke som ger mig överraskande värme då det stänger ute kylan nu när jag inte springer längre (känns som att det kan räcka på en stund).
Jag får mer te.
Jag får en påse. Jag piggnar till. Man piggnar till överraskande fort trots tröttheten.
Hela jag bubblar av endorfiner. Jag försöker hålla tillbaka tårarna och hämtar istället mina överdragskläder.
När jag lämnar detta område maxat av löpare i gula plaskskynken med trötta, glada, euforiska ansikten, när jag går därifrån stärkt av ännu mer te går jag förbi resultattälten.
Jag ber att få mitt "bevis" från loppet med alla mina tider och jag läser på detta "Urkund" (maffigt va?).
Jag ser att det verkligen ÄR SUB 4.
Då.
Lipar jag lite när jag går längs med Unter den Linden igen, hem till hotellet.
Ich bin ein Berliner 1
Berlin, Berlin!
Du har just givit mig en löpupplevelse över det vanliga. Och du gjorde det Berlin, du och alla Berlinbor och hejarklackar från andra håll.
Ska vi göra som vi brukar? Ta det från början?
Det var en halvtimmes promenad till start från vårt hotell och det kändes ok att promenera igång där på morgonen. Loppet skulle starta 8:45 så frukosten var tvunget att inmundigas tidigt. Kallt ute men solen steg så vackert över staden.
En stad som jag inte omedelbart tog till mig, den är märklig men jag gillar den för dess märklighet tror jag. Nu när jag fått springa runt i den och sett den från olika håll känns det som jag börjar gilla den.
Mycket.
Löparfest, trängsel, doft av liniment i luften, karlar som kissar överallt. Ja, är det fest det.
Från min spaning;
bordet intill på frullen - franskt sällskap. Äter ingen frukost men halar upp varsin rejäl kaka inpackad i folie, tänk modell kladdkaka men något torrare, och trycker i sig.
Intressant.
I fållan till start; man väljer att tända en cigg och röka lite så där innan loppet.
Hm.
Män kissar överallt. Min väninna och jag vill vara jämlika så vi ser också till att göra det samma ohämmat, typ mitt i en park. Kön till bajamajorna var kilometerlång så det var liksom uteslutet. Vi slår oss helt enkelt ned med andra tjejer och allesammans gapskrattar och erkänner att det här brukar vi normalt sett inte göra.
Samling i startfållor på Unter den Linden och man ser Segermonumentet långt där framme.
Maratonlopp - det genererar mycket skräp; flaskor, påsar man har på sig för att skydda mot kyla och vind, tröjor man river av sig innan start.
I startfållan; Libby fryser som en hund men jag vet att när jag väl börjar springa kommer jag att bli varm.
Man bredvid noterar att jag har cheetah-mönstrade byxor. Intressant val säger han glatt, det snabbaste landdjuret va? Bra inspiration, jag hakar på dig.
Hm. Det tänkte jag inte på när jag valde mina byxor....
Vi önskar varandra lycka till och så börjar Berlin maraton 2013.
Du har just givit mig en löpupplevelse över det vanliga. Och du gjorde det Berlin, du och alla Berlinbor och hejarklackar från andra håll.
Ska vi göra som vi brukar? Ta det från början?
Det var en halvtimmes promenad till start från vårt hotell och det kändes ok att promenera igång där på morgonen. Loppet skulle starta 8:45 så frukosten var tvunget att inmundigas tidigt. Kallt ute men solen steg så vackert över staden.
En stad som jag inte omedelbart tog till mig, den är märklig men jag gillar den för dess märklighet tror jag. Nu när jag fått springa runt i den och sett den från olika håll känns det som jag börjar gilla den.
Mycket.
Löparfest, trängsel, doft av liniment i luften, karlar som kissar överallt. Ja, är det fest det.
Från min spaning;
bordet intill på frullen - franskt sällskap. Äter ingen frukost men halar upp varsin rejäl kaka inpackad i folie, tänk modell kladdkaka men något torrare, och trycker i sig.
Intressant.
I fållan till start; man väljer att tända en cigg och röka lite så där innan loppet.
Hm.
Män kissar överallt. Min väninna och jag vill vara jämlika så vi ser också till att göra det samma ohämmat, typ mitt i en park. Kön till bajamajorna var kilometerlång så det var liksom uteslutet. Vi slår oss helt enkelt ned med andra tjejer och allesammans gapskrattar och erkänner att det här brukar vi normalt sett inte göra.
Samling i startfållor på Unter den Linden och man ser Segermonumentet långt där framme.
Maratonlopp - det genererar mycket skräp; flaskor, påsar man har på sig för att skydda mot kyla och vind, tröjor man river av sig innan start.
I startfållan; Libby fryser som en hund men jag vet att när jag väl börjar springa kommer jag att bli varm.
Man bredvid noterar att jag har cheetah-mönstrade byxor. Intressant val säger han glatt, det snabbaste landdjuret va? Bra inspiration, jag hakar på dig.
Hm. Det tänkte jag inte på när jag valde mina byxor....
Vi önskar varandra lycka till och så börjar Berlin maraton 2013.
lördag 7 september 2013
Tjejmilen i korthet
Bästa vädret ever på Tjejmilen men djiiisus, det var trångt i startgruppen!
Och inte blev jag nöjd med min tid heller. Blä. Vad ska vi skylla på? Värmen? Trängseln? Slö?
Inte vet jag. Men jag grääämer mig lite över min tid (gräm, gräm).
Men jag fick lite ostkaka i mål som sig bör och sitta i solen och träffa Camilla!
Hej, det var kul att träffa en bloggkompis!
Nu har jag och mitt löparsällskap slappat på hotellet, tullat på det fina ätbara som fanns i Tjejmilen-påsen och det börjar bli dags för utgång.
Och inte blev jag nöjd med min tid heller. Blä. Vad ska vi skylla på? Värmen? Trängseln? Slö?
Inte vet jag. Men jag grääämer mig lite över min tid (gräm, gräm).
Men jag fick lite ostkaka i mål som sig bör och sitta i solen och träffa Camilla!
Hej, det var kul att träffa en bloggkompis!
Nu har jag och mitt löparsällskap slappat på hotellet, tullat på det fina ätbara som fanns i Tjejmilen-påsen och det börjar bli dags för utgång.
 |
| Smilar upp mig i startfållan |
 |
| Eeeh... smurfar? Måste vara varmt och vara smurf idag. |
 |
| Bubbel i Nike-tältet. Naaajs. |
söndag 25 augusti 2013
In a galaxy, far far away
Nu har jag hållt mig i flera timmar från att lämna löparrapport, nu kan jag inte hålla mig längre.
Det är dags att jag tjatar hål i huvudet på ev. läsare om gårdagens utflykt.
Låt mig citera en för mig okänd löpare vars samtal jag överhörde när jag låg på britsen för lite välbehövlig massage efter loppet.
Okänd löpare och Mannen pratade om loppet.
- Marathon, det är nyckfull distans, man vet aldrig hur det ska gå eller kännas (och ändå var han en synnerligen erfaren löpare).
Själv drogs han med kramper som nu blivit ett hjärnspöke för honom. Han visste inte om det skulle smälla till och förstöra loppet helt.
Ja, marathon är nyckfullt.
Det hinner vara kul, långtråkigt, tjatigt, euforiskt och eländigt så pass att lilla underläppen darrar och man vill likt ett grinigt barn bli hämtad av sin mamma.
Typ så.
Tacksam var jag när jag kom i mål efter mina fyra timmar och sju minuter samt 42 sekunder.
Sista backarna till mål är sannerligen ingen barnlek. När 40 km är avklarade och det är ynka 2 km kvar till mål kvarstår faktum. Det är svagt uppför, sedan blir det mycket uppför. Två (vidriga) backar inne i ett villaområde som bryter ned mitt psyke.
Det sitter håglösa ungdomar i neongröna funktionärsvästar och fipplar med sina telefoner.
När det kommer en ensam tant löpandes (läs; stapplandes) på sina stumma gnom-ben tittar de upp och pekar åt vilket håll målet ligger. Förvisso hittar jag men det är något trösterikt i det där, hur de kollar upp och pekar lite frånvarande med armen.
På sträckan är det farbröder i hemvärnskläder eller den där neonvästen. De har inte hällt upp cocacolan i förväg. På något ställe erbjuder sig en snubbe att gå och hämta cola-flaskan varpå jag suckar och säger; nej, det är inte nödvändigt, jag vill springa tillbaka till mål.
När man springer marathon är man inte ute och promenerar.
Men rätt skönt soft inställning, inte sant?
Men innan de där backarna kom då? Hur var det?
Det var i vanlig ordning lite nervigt men så snart jag är på plats känns det liiite bättre och när knallskottet vid start har brunnit av och man är iväg känns det ok.
Det här är ett lopp som inte drar horder av folk, det pågår samtidigt en stafett och det är den som drar löpare. I år var det fem damer och tjugofem herrar som pinnande iväg.
Libby hamnade obönhörligen sist av damerna vid start men jag upprepade för mig själv mitt mantra, ni vet; det är Libby vs Libby och ingenting annat.
Det tog en 2-3 km innan jag hittade mitt planerade tempo, först var vi en liten klunga och det kändes knasigt, antingen vill jag springa själv eller också ska det vara mycket folk.
Att springa så där med 5-7 för mig okända löpare kändes helt avigt, nästan så att jag var beredd att stanna och låta alla springa iväg men nää, så gör man ju inte. Man biter ihop och kutar på, någonstans blev jag plötsligt solo och kunde gå in i bubblan helt och fullt.
Som om jag var i en helt annan galax.
Naturskönt förstås och det räcker för humöret fram till vändningen vid 21 km. Mannen kom skenandes och vi hejade på varandra.
- Du ser stark ut, hojtade Mannen.
Just då kanske jag gjorde det. Vid 30 km kände jag mig inte så himla strong längre, då är det 12 km kvar.
12 km.
Det är då marathon börjar kan man säga.
Benen började bli stumma och jag ville så gärna att jag skulle få komma in på den tiden jag hoppats på.
Jag måste sänka farten trots att jag har rätt bra flyt. Jag springer om några damer men tror att de deltar i stafetten. Springer om några herrar också för den delen.
Nu börjar jag förhandla med mig själv. Om tiden, om orken, om det här med marathon är så himla kul.
Egentligen.
Okej, du får sänka farten lite till men bara om du biter ihop. Inget jävla gå i backen sedan.
Okej då.
Nämen hoppsan vilken bra låt det kom nu, spring spring din lata kvinna.
Men lägg av då, jag kämpar ju.
Aaah, bättre kan du. Titta där vilket vackert hus!
Nää, buhu, jag vill hem.
Jag ploppar ut från grönskan och ska springa asfalt hem till mål och här vet jag nu att backarna väntar på mig därborta. De bidar sin tid. Här kommer en v ä l d i g t trött kvinna.
Vi ska knäcka henne.
Men nä'ru. Här kommer en kvinna som fan inte ger sig.
Hon stapplar upp och hon ser hur folk pekar, här ska du in på arenan det vet du va?
Jajamänsan.
Och här kommer hon!
Jag hör speakern säga mitt namn! Jag försöker mig på en slags rusch (ehum, nåja) och där är hon i mål.
Hon lämnar marathongalaxen och är plötsligt bland de vanliga levande igen.
Fast det tar en stund innan jag fattar. Mannen står där och tar emot med öppna famnen (bara saltsvettsnubbiga löpare törs krama varandra så) och jag frågar;
- Är jag i mål?
- Ja, det är du.
Summering;
nej, jag klarade inte mitt önskade mål. Jag hade hoppats på 04:05 någonting. Nu blev det 04:07:42 och så är det bara.
Min lilla, lilla dröm om att närma mig och någon gång nå SUB 4 känns i dagsläget som i en helt annan galax. Jag gjorde mitt absolut yttersta igår, jag skulle inte ha orkat springa snabbare. Tyvärr.
Om jag ska nå SUB4 någon gång, hur mycket mer ska jag träna? Jag måste nu fundera på om det är värt det (jo, det är det säger en liten röst inom mig).
Men jag kom trea! Jojo.
Prispallen blev det.
Fick blommor och prispengar. Jag blev DM 3:a.
Tänka sig, kärringa hänger med.
Det är dags att jag tjatar hål i huvudet på ev. läsare om gårdagens utflykt.
Låt mig citera en för mig okänd löpare vars samtal jag överhörde när jag låg på britsen för lite välbehövlig massage efter loppet.
Okänd löpare och Mannen pratade om loppet.
- Marathon, det är nyckfull distans, man vet aldrig hur det ska gå eller kännas (och ändå var han en synnerligen erfaren löpare).
Själv drogs han med kramper som nu blivit ett hjärnspöke för honom. Han visste inte om det skulle smälla till och förstöra loppet helt.
Ja, marathon är nyckfullt.
Det hinner vara kul, långtråkigt, tjatigt, euforiskt och eländigt så pass att lilla underläppen darrar och man vill likt ett grinigt barn bli hämtad av sin mamma.
Typ så.
Tacksam var jag när jag kom i mål efter mina fyra timmar och sju minuter samt 42 sekunder.
Sista backarna till mål är sannerligen ingen barnlek. När 40 km är avklarade och det är ynka 2 km kvar till mål kvarstår faktum. Det är svagt uppför, sedan blir det mycket uppför. Två (vidriga) backar inne i ett villaområde som bryter ned mitt psyke.
Det sitter håglösa ungdomar i neongröna funktionärsvästar och fipplar med sina telefoner.
När det kommer en ensam tant löpandes (läs; stapplandes) på sina stumma gnom-ben tittar de upp och pekar åt vilket håll målet ligger. Förvisso hittar jag men det är något trösterikt i det där, hur de kollar upp och pekar lite frånvarande med armen.
På sträckan är det farbröder i hemvärnskläder eller den där neonvästen. De har inte hällt upp cocacolan i förväg. På något ställe erbjuder sig en snubbe att gå och hämta cola-flaskan varpå jag suckar och säger; nej, det är inte nödvändigt, jag vill springa tillbaka till mål.
När man springer marathon är man inte ute och promenerar.
Men rätt skönt soft inställning, inte sant?
Men innan de där backarna kom då? Hur var det?
Det var i vanlig ordning lite nervigt men så snart jag är på plats känns det liiite bättre och när knallskottet vid start har brunnit av och man är iväg känns det ok.
Det här är ett lopp som inte drar horder av folk, det pågår samtidigt en stafett och det är den som drar löpare. I år var det fem damer och tjugofem herrar som pinnande iväg.
Libby hamnade obönhörligen sist av damerna vid start men jag upprepade för mig själv mitt mantra, ni vet; det är Libby vs Libby och ingenting annat.
Det tog en 2-3 km innan jag hittade mitt planerade tempo, först var vi en liten klunga och det kändes knasigt, antingen vill jag springa själv eller också ska det vara mycket folk.
Att springa så där med 5-7 för mig okända löpare kändes helt avigt, nästan så att jag var beredd att stanna och låta alla springa iväg men nää, så gör man ju inte. Man biter ihop och kutar på, någonstans blev jag plötsligt solo och kunde gå in i bubblan helt och fullt.
Som om jag var i en helt annan galax.
Naturskönt förstås och det räcker för humöret fram till vändningen vid 21 km. Mannen kom skenandes och vi hejade på varandra.
- Du ser stark ut, hojtade Mannen.
Just då kanske jag gjorde det. Vid 30 km kände jag mig inte så himla strong längre, då är det 12 km kvar.
12 km.
Det är då marathon börjar kan man säga.
Benen började bli stumma och jag ville så gärna att jag skulle få komma in på den tiden jag hoppats på.
Jag måste sänka farten trots att jag har rätt bra flyt. Jag springer om några damer men tror att de deltar i stafetten. Springer om några herrar också för den delen.
Nu börjar jag förhandla med mig själv. Om tiden, om orken, om det här med marathon är så himla kul.
Egentligen.
Okej, du får sänka farten lite till men bara om du biter ihop. Inget jävla gå i backen sedan.
Okej då.
Nämen hoppsan vilken bra låt det kom nu, spring spring din lata kvinna.
Men lägg av då, jag kämpar ju.
Aaah, bättre kan du. Titta där vilket vackert hus!
Nää, buhu, jag vill hem.
Jag ploppar ut från grönskan och ska springa asfalt hem till mål och här vet jag nu att backarna väntar på mig därborta. De bidar sin tid. Här kommer en v ä l d i g t trött kvinna.
Vi ska knäcka henne.
Men nä'ru. Här kommer en kvinna som fan inte ger sig.
Hon stapplar upp och hon ser hur folk pekar, här ska du in på arenan det vet du va?
Jajamänsan.
Och här kommer hon!
Jag hör speakern säga mitt namn! Jag försöker mig på en slags rusch (ehum, nåja) och där är hon i mål.
Hon lämnar marathongalaxen och är plötsligt bland de vanliga levande igen.
Fast det tar en stund innan jag fattar. Mannen står där och tar emot med öppna famnen (bara saltsvettsnubbiga löpare törs krama varandra så) och jag frågar;
- Är jag i mål?
- Ja, det är du.
Summering;
nej, jag klarade inte mitt önskade mål. Jag hade hoppats på 04:05 någonting. Nu blev det 04:07:42 och så är det bara.
Min lilla, lilla dröm om att närma mig och någon gång nå SUB 4 känns i dagsläget som i en helt annan galax. Jag gjorde mitt absolut yttersta igår, jag skulle inte ha orkat springa snabbare. Tyvärr.
Om jag ska nå SUB4 någon gång, hur mycket mer ska jag träna? Jag måste nu fundera på om det är värt det (jo, det är det säger en liten röst inom mig).
Men jag kom trea! Jojo.
Prispallen blev det.
Fick blommor och prispengar. Jag blev DM 3:a.
Tänka sig, kärringa hänger med.
 |
| bildbevis 1 - supersnabba ettan och väldigt snabba tvåan. Och så jag. |
 |
| bildbevis 2 |
söndag 18 augusti 2013
Igår - orkar ni?
Nervositeten.
Min ständiga följeslagare när jag ska ut på lopp - fasen det är inte kul alltså.
Men den släppte.
Vi lämnade tomtgränsen typ 20 minuter innan starten på loppet skulle gå.
Det var både lyxigt, man har väldigt nära, och galet, man vill ju försöka komma i tid till starten liksom.
Vi hann.
Sedan sprang jag och Mannen, nä inte tillsammans, var för sig.
Det där loppet har en väldigt fin bansträcka (hemmakär eller?!), den slingrar sig genom staden och sedan blir det väldigt småsega backar tillbaka till målet.
Ni kan tro jag blev tröööööött. Eftersom jag ska springa ett marathon på lördag så ville jag inte piska skiten ur mig själv. Okej, jag gjorde det ändå.
Jag är ingen sprinter, det är många fruntimmer som springer både snabbare (och snyggare) men jag spöade mig själv med en hel minut när jag äntligen (prisa LöparGuden) kom i mål.
Ett PB alltså, synnerligen överraskande och framför allt; kul!
Med resultat att jag förstås vill, just det.
Springa ännu snabbare.
Jag har ett mål för mig själv. Jag uppnådde inte det, hade varken räknat eller hoppats på det denna gång men kanske kommer det en dag när jag gör det.
Når målet.
Min ständiga följeslagare när jag ska ut på lopp - fasen det är inte kul alltså.
Men den släppte.
Vi lämnade tomtgränsen typ 20 minuter innan starten på loppet skulle gå.
Det var både lyxigt, man har väldigt nära, och galet, man vill ju försöka komma i tid till starten liksom.
Vi hann.
Sedan sprang jag och Mannen, nä inte tillsammans, var för sig.
Det där loppet har en väldigt fin bansträcka (hemmakär eller?!), den slingrar sig genom staden och sedan blir det väldigt småsega backar tillbaka till målet.
Ni kan tro jag blev tröööööött. Eftersom jag ska springa ett marathon på lördag så ville jag inte piska skiten ur mig själv. Okej, jag gjorde det ändå.
Jag är ingen sprinter, det är många fruntimmer som springer både snabbare (och snyggare) men jag spöade mig själv med en hel minut när jag äntligen (prisa LöparGuden) kom i mål.
Ett PB alltså, synnerligen överraskande och framför allt; kul!
Med resultat att jag förstås vill, just det.
Springa ännu snabbare.
Jag har ett mål för mig själv. Jag uppnådde inte det, hade varken räknat eller hoppats på det denna gång men kanske kommer det en dag när jag gör det.
Når målet.
söndag 2 juni 2013
Ge mig nåt! Libby testar allt
Man är hemma igen.
Sitter i soffan och funderar (igen) på loppet. Vi har självfallet i vanlig ordning gått igenom loppet, Mannen och jag.
Hör här bara; sittandes i hotellsängen med bankartan uppfälld, klickade vi unisont på våra löparklockor och beskrev känslor, upplevelser, var det flöt på, var det var j-t trögt, kilometer för kilometer.
Så kan man också tillbringa en lördagskväll innan man på lite stumma ben tar hissen (halleluja) till hotellets restaurang.
Innan dess såg man till att nöta asfalt. Ja, man blir ju lite trött i benen efter 42 km. Regnade gjorde det också så jag fick fukt i telefonen så ajfånabstinensen är nu total! Jag har nervösa besvär av att i nuläget inte ha en fungerande ajfån.
Men det började med lagom mycket sol och det låg förväntan i luften på Östermalms IP när vi fixade med våra chip på löparskorna, till och med lite feststämning i bajamajakön faktiskt.
Marathon är som sagt långt och det är definitivt de där sista 12 km som är t.u.f.f.a.
Jag ville
a) förbättra min tid från 2012 och hoppades dessutom att jag
b) skulle komma i närheten av tiden från mitt marathon i augusti förra året.
På a) svarar vi check och på b) blir det nope.
Det gick inte.
Därför var jag först inte alls nöjd med min insats, jag kände att jag disponerat min kraft lite galet. Jag måste lära mig att hålla mer jämn fart hela loppet och inte springa över min förmåga när det är ett långt lopp. Jag måste träna på att pimpla sportdryck också, denna gång tänkte jag inte ta ett dugg men sippade i mig så lite, så lite när det var någon mil kvar. Och så måste jag komma ihåg att lopp skiljer sig åt. Det ger i alla fall mig olika förutsättningar för olika resultat.
Ack ja, det var kämpa där på slutet och jag ville ha något i varje station där det fanns något att få.
- Ge mig nåt, ropade hela min lekamen.
Jag som inte gillar buljong (pjuk) tog en slurk när det bjöds på det. Mosiga bananer - hit mä't bara. Jaså, saltgurka - visst jag behöver inte tugga. Druvsocker? Jag har fickan full men jag vill ha mer!
Och så den intill perfektion avslagna colan på Norr Mälarstrand (varv 2) var som sänd från Löparguden själv. Jag hade helst velat stå där och klunka cola resten av eftermiddagen. Jag kunde tänka mig att hjälpa till att hälla upp till andra löpare bara jag fick dricka mig helt otörstig. Jag - läskmotståndaren!
Men så blev det inte.
Benen eller trästockarna, för nu var jag bra stum bara fortsatte springa och springa, colan var slut och pappersmuggen slängd och så var det inte mer med det.
Men så glad man blir av att få springa förbi stadsbiblioteket för andra gången, då är det ju inte långt kvar! Eller jo, det är det för man är trött och vill bara att Stadion ska dyka upp.
Vilket den ju gör, till sist. Och då är de där sista tuffa 12 km också avklarade och man är så NÖJD med sig själv.
Så igår och förmodligen några dagar fram över kommer jag tugga fram och tillbaka är jag nöjd?
Jodå. Jag sprang ju för fasen 42 km. Vill jag bli nöjdare? Kanske det.
Kanske det.
Och så tänker jag; marathon - det är en väldigt märklig och intressant upplevelse.
Sitter i soffan och funderar (igen) på loppet. Vi har självfallet i vanlig ordning gått igenom loppet, Mannen och jag.
Hör här bara; sittandes i hotellsängen med bankartan uppfälld, klickade vi unisont på våra löparklockor och beskrev känslor, upplevelser, var det flöt på, var det var j-t trögt, kilometer för kilometer.
Så kan man också tillbringa en lördagskväll innan man på lite stumma ben tar hissen (halleluja) till hotellets restaurang.
Innan dess såg man till att nöta asfalt. Ja, man blir ju lite trött i benen efter 42 km. Regnade gjorde det också så jag fick fukt i telefonen så ajfånabstinensen är nu total! Jag har nervösa besvär av att i nuläget inte ha en fungerande ajfån.
Men det började med lagom mycket sol och det låg förväntan i luften på Östermalms IP när vi fixade med våra chip på löparskorna, till och med lite feststämning i bajamajakön faktiskt.
Marathon är som sagt långt och det är definitivt de där sista 12 km som är t.u.f.f.a.
Jag ville
a) förbättra min tid från 2012 och hoppades dessutom att jag
b) skulle komma i närheten av tiden från mitt marathon i augusti förra året.
På a) svarar vi check och på b) blir det nope.
Det gick inte.
Därför var jag först inte alls nöjd med min insats, jag kände att jag disponerat min kraft lite galet. Jag måste lära mig att hålla mer jämn fart hela loppet och inte springa över min förmåga när det är ett långt lopp. Jag måste träna på att pimpla sportdryck också, denna gång tänkte jag inte ta ett dugg men sippade i mig så lite, så lite när det var någon mil kvar. Och så måste jag komma ihåg att lopp skiljer sig åt. Det ger i alla fall mig olika förutsättningar för olika resultat.
Ack ja, det var kämpa där på slutet och jag ville ha något i varje station där det fanns något att få.
- Ge mig nåt, ropade hela min lekamen.
Jag som inte gillar buljong (pjuk) tog en slurk när det bjöds på det. Mosiga bananer - hit mä't bara. Jaså, saltgurka - visst jag behöver inte tugga. Druvsocker? Jag har fickan full men jag vill ha mer!
Och så den intill perfektion avslagna colan på Norr Mälarstrand (varv 2) var som sänd från Löparguden själv. Jag hade helst velat stå där och klunka cola resten av eftermiddagen. Jag kunde tänka mig att hjälpa till att hälla upp till andra löpare bara jag fick dricka mig helt otörstig. Jag - läskmotståndaren!
Men så blev det inte.
Benen eller trästockarna, för nu var jag bra stum bara fortsatte springa och springa, colan var slut och pappersmuggen slängd och så var det inte mer med det.
Men så glad man blir av att få springa förbi stadsbiblioteket för andra gången, då är det ju inte långt kvar! Eller jo, det är det för man är trött och vill bara att Stadion ska dyka upp.
Vilket den ju gör, till sist. Och då är de där sista tuffa 12 km också avklarade och man är så NÖJD med sig själv.
Så igår och förmodligen några dagar fram över kommer jag tugga fram och tillbaka är jag nöjd?
Jodå. Jag sprang ju för fasen 42 km. Vill jag bli nöjdare? Kanske det.
Kanske det.
Och så tänker jag; marathon - det är en väldigt märklig och intressant upplevelse.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)