Jaha.
Så har då ännu ett startbevis ramlat ned i brevlådan, ännu ett startbevis till troligtvis ännu ett lopp som blir = DNS.
Trist.
Och samtidigt - jag ska till min sjukgymnast imorgon - så börjar jag genast kalkylera.
Kalkylera, överväga, fundera.
Hjärnan snurrar ihop Rena Fantasierna. Men tänk! Tänk om.... läget börjar hamna inom zonen för ok, rätt bra, kry, läkt ihop, börja träna typ lite grann?
Det har känts eeeh rätt så bra de senaste dagarna, har det inte det?
Inte lika stel på morgonen, inte alls stel nu när man tänker närmare på det.
Jag har inte tagit snabba steg (det har jag väl inte?) utan promenerat raskt med korta steg.
Cyklat istället.
Om.
Och jag säger om, jag skulle starta i något lopp snart, skulle jag orka?
Beror förstås på vilket lopp som knashjärnan tänker på.
Tja, och så beror det ju väldigt mycket på hur lång tid jag tycker att det får ta att springa själva loppet.
Skulle jag hinna träna något och i så fall kan det föra något gott med sig?
Varför kickar tankarna igång så här?
Jag visste det innan, nu är jag övertygad; jag är ju helt dum i huvet.
2 kommentarer:
Inte dum i huvet, bara hoppfull. Mänsklig <3
Har en totalt ovetenskaplig teori kring detta, kanske ligger det ganska när hur överläggningarna ser ut i min egen lilla hjärna.
Vi är så otroligt vana vid att få den där vidunderliga kicken av springet att vi hela tiden strävar åt det hållet. Även i lägen när förnuftet definitivt säger oss att vilan ska fortsätta en stund till. Stämmer på dig också?
Men du, tuppkaka? Varför tänker jag radiokaka? Är inte samma sak va?
Hur som helst, trevlig valborg!
Skicka en kommentar