Nu har Mannen varit iväg ett par dagar och en annan har kört hemmarejset på egen hand. Visst, det är inte som när kidsen var små, verkligen inte men det är ändå inget latmansgöra.
Men om jag känner mig lite småtrött brukar jag tänka på den tiden när alla barnen var små och Mannen jobbade i Uppsala i perioder. Jag jobbade 80% tror jag och rattade hela cirkusen med hämtning/lämning, laga mat, köpa mat, lägga barn, väcka barn osv. Tror att någon av tösabitarna hade hunnit börja skolan, jo så var det.
Den riktiga utmaningen kom när en av flickorna blev sjuk och jag fick fara runt mellan vårdcentral, läkarmottagning på sjukhuset och apoteket på en och samma kväll. Och hade med mig alla fyra flickorna. In och ut i vår stora folkabuss som jag rattade runt. Den kvällen var jag så värd min kopp te i soffan.
Ah, det var då det.
Nu är de ju stora och det är annat att tänka på.
4 kommentarer:
Hög igenkänningsfaktor både på din beskrivning av dåtid och nutid! Hej & hå, kämpa på, Syster!
Annika
Ja. HUR orkade man när de var små?
Det konstiga är ju att när man är mitt uppe i det funkar det ju. Det är nu, när man ser alla små minibarn, som den perioden känns lite jobbig. Och då är mina ändå inte så jättestora ännu.
Annika: du mä Sister!!!
Iwillnot: ja, ibland undrar man verkligen!
Tantaugusta: exakt, då gick det bara, det var tvunget att göra det. Jag minns min mamma sa att hon inte fattade hur hon orkade också...!
Skicka en kommentar