DNS eller AnalysBeth tar över

Om nu någon fortfarande läser här på denna blogg (av tystnad) så ligger det till så här;
Jag behövde samla tankarna. Därav fullkomlig bloggtystnad.
Flera har fått lyssna irl och kommer få fortsätta att lyssna på Klagosången.
Och Klagosången handlar om känslan av att Festen. Är. Över.
I alla fall för tillfället, för stunden, den här veckan, måndaden (oh nej) .... för hoppas slutar man ju aldrig. Att det ska ändra sig till något bättre.

Om ni visste vad jag pendlat mellan depp och hopp.
Och ja, det finns så mycket annat som är så mycket värre i världen.
Men det här är min känsla.
GnällBeth höll (håller?) på att kapa bloggen, AnalysBeth gör ett tappert försök att reclaima bloggen.

Vad är det då?
Det är Surbenet. Som på något vis har fortplantat sig och allierat sig med Surryggen som i sin tur gör att det funkar inte att springa.
För tillfället.
Nu är frågan; hur länge pågår "för tillfället"?
Ja, det återstår att se lite grann. Nu äter jag lite Naproxen och "vilar".
Jag har för mig själv försökt analysera läget och känslan lite grann.
Det här bakslaget tog musten ur mig fullkomligt. Okej.
Bakslag har jag varit med om förut, visst. Men nu känner jag mig så (jävla) snuvad på det jag tränat inför att jag blev riktigt ledsen av det.
Ni har hört mig säga det förut; det är inte loppen i sig bara.
Visst känns det bittert (ja, det gör det) att ha haft ett mål, tränat hela vintern, gnetat i vintermörkret och i skitväder bara för att nu få promenera med "små steg" (säger min sjukgymnast), nu när det är ljusa vårkvällar och förutsättningarna för löprundor är ta mig sjutton optimala (men åååh, Klagosångsyl). Och alla mil man stoppat in i benen. Okej.
All konditionsträning. Okej.
Rätt ner i... ingenting - för är det något man tappar är det kondisen. Det vet jag sedan tidigare.
Nej, det är liksom mer än så.
Löpningen är en del av mig.
Jag springer liksom. Det är jag. Jag identifierar mig med det.
Nu tar hon väl ändå i tänker någon. Guuu vad pretto hon är.
Nej, men det är faktiskt så det känns. Det är skitviktigt för mig att få springa, lite hit och dit.
Jag kan berätta att det blir väldigt tomt när man inte får göra det man gillar att göra (plötsligt har man glömt alla trökpass som man gnällde över, haha).
Väldigt tomt.
Och kranen med endorfiner är hårt, hårt åtdragen. Det gör ju inte precis att man tacklar motgången lättare precis, eftersom de där endorfinerna kom just från det där som man just nu ska vila sig ifrån.

Och då blir det DNS av alltihop.
Did Not Start.
Alltså den förkortning det står i rullorna för lopp. En löpare som inte kom till start.
Libby = DNS framöver.
Jag och Kakan skulle ju upp och springa halvmaran Womens health nu idag.
Det blev DNS istället.