Ett långt lopp - ett långt inlägg

Pjuuuh.
Vad de har många backar på Lidingö - att springa upp och ned och upp och ned och upp och ned... sånt blir man trött av efter ett tag. Men det är bra vacker slinga och aldrig smakar väl Pepsi, för en som är något av en läskmotståndare så himmelskt gott som när man har drygt en mil kvar....
Ska vi ta det från början?
Det är ju en sagolik löparfest för det är inte klokt vad folk det är i rörelse. Vi anlände väl vid halv elva tror jag och då var det fixa lappen och sedan ätaätaäta.
Mannen och jag hade ju egen hejarklack med oss i år - lyxigt, vilka vi skiljdes ifrån någon timme före start. Så befinner man sig lunkades till startområdet och snart står man i en kilometerlång bajamajakö för man bara måste få roa sig med ett bajamajabesök till innan start.
Mannen startade ju en halvtimme före mig så vinkevink och så var man solo. Nja, knappast solo för det är ju som sagt duktigt många som vill springa Lidingöloppet. Hur som helst är jag ändå inne i löparbubblan så dags och har nästintill tunnelseende men! så är det någon som drar mig i armen och det är Mia som kommer fram och hälsar! Så kul! Vi önskar varandra lycka till och hinner byta några snabba ord om väder och löparnerver.

Så blir det uppvärmning och häpp! där är startskottet och man kastar sig ut... i geggan. Första biten är det trängsel och gegga och det tar faktiskt rätt lång stund innan det blir lite mer utspritt, tror det dröjer hela första milen faktiskt.
Ja, vad kan man säga sedan. Man jobbar på, periodvis  är det svårt att få riktigt jämnt flyt eftersom det är så kuperat och stundtals trångt och ändå är det roligt, i alla fall fram till 15 km. Sedan börjar man ledsna lite på backarna men kör på ändå. Lycka är att se sin hejarklack inte bara en utan två gånger!!! Tack till Löparkollektivet som hejade på så fint. Extra gött var det när man hade drygt 9 km kvar och härliga mysiga Aborrbacken kvar! Där hade jag i förväg bestämt mig för att gå raskt uppför och sedan känns det som resan till mål startar på allvar. Då är man i regel trött, jag följde den regeln.
Man skrattar inte på sig precis när Karins backe kommer men det får gå. För att höja mungiporna något började jag kika allt mer intensivt efter siffrorna som räknar ned kilometer för kilometer. "Hurra där kommer 4:an... då kommer 3:an snart, laj laj laj"... ungefär så.

Och aldrig är man väl så lycklig som när det börjar tjockna med publik utmed spåret och man förstår att nu, nu kommer jag snart ut på fältet innan mål.
Och så gör man det, man spottas ut ur den där skogen med alla sina backar och kringelikrokar och man lubbar där i geggan (för där blev det slirigt igen) och jag är euforisk och försöker självfallet springa snyggt vilket inte är enkelt på det upptrampade fältet.
Häpp, så är man i mål och kan sluta föra benen fram och tillbaka och man har plötsligt en medalj runt halsen och blåbärssoppa i en mugg i handen och man kan inte fatta att man har sprungit, sprungit, sprungit i timmar för att få stå där man står just nu.
Halleluja.
Så var den lördagen.