Alla löprundor går ju inte till historien som de snabbaste precis... inte alltid man känner sig som den mest starkaste superwoman heller för den delen. Men! det kan göra gott ändå.
Så var det denna morgon då jag gav mig ut på en runda och sprang 11 km, återigen blandat underlag. Den senaste tiden har präglats av låg motivation, tung känsla i benen och en upplevelse av tröghet i löpsteget. Motivationen försöker jag få upp med att hela tiden springa nya slingor, blanda upp invanda stråk som jag gillar sedan tidigare med nya varianter och det fungerar överraskande bra. Känslan av enformighet suddas bort och löpningen blir en trevlig transport.
Idag sprang jag utmed vackra Strömmen och toppade med att följa vattnet ner i stan. Sprang en bit utmed innerdelen av hamnen och vände åter hemåt via Åbackarna. Försökte tänka på löpsteget och unnade mig att stanna och stretcha för att komma åt segheten i benen, hjälpte något.
Egentligen är det väl mest i huvudet det sitter, man måste peppa sig själv, slappna av, släppa tanken på klockan, inte jaga tider och tillåta sig att "vila i löpningen".
Det här tänket fungerar rätt okej för mig just nu, löpningen går in i en slags viloperiod och av erfarenhet vet jag att det så här års brukar det kännas just så här. Just nu nöjer jag mig med detta men jag vet att gränsen mellan nöjd och frustrerad är hårfin.
Idag sprang jag utmed vackra Strömmen och toppade med att följa vattnet ner i stan. Sprang en bit utmed innerdelen av hamnen och vände åter hemåt via Åbackarna. Försökte tänka på löpsteget och unnade mig att stanna och stretcha för att komma åt segheten i benen, hjälpte något.
Egentligen är det väl mest i huvudet det sitter, man måste peppa sig själv, slappna av, släppa tanken på klockan, inte jaga tider och tillåta sig att "vila i löpningen".
Det här tänket fungerar rätt okej för mig just nu, löpningen går in i en slags viloperiod och av erfarenhet vet jag att det så här års brukar det kännas just så här. Just nu nöjer jag mig med detta men jag vet att gränsen mellan nöjd och frustrerad är hårfin.
6 kommentarer:
Höst i Norrköping? Mycket vackert!
Vilken fin slinga du har varit ute på, ljuvlig vy! Åh, vad jag känner igen mig! Motivation! Jobbar också på att sluta jaga tider och bara försöka att njuta, det var ju så löpningen började för mig...
Det låter bra att låta löpningen få gå in i en viloperiod som du skriver, det ska jag ta till mig.
Fortsatt fin dag!
Helt underbart! Tycker läser och suger åt mig av varje ord. Så där känner jag det ju nästan jämt då jag försöker springa och det känns ändå "bra" att även du som är proffs kan känna så ibland.
Det är ju den där nöjda och härliga känslan efteråt som man eftersträvar.
Senaste gången jag sprang gick det ju oväntat bra och jag hoppas på något vis att jag ska få uppleva det igen nästa gång jag provar. (Då den här j-a segbacillen behagar lämna min kropp).
Ha en fin onsdag!
Kram!
Det där med löpning. Avundsjuk fast ändå inte, liksom.
bibbaeva: mmmm
Fliselin: måste tillåta sig att ta en viloperiod, just att variera sig känns också viktigt när motivationen tryter.
kram!
Spader Madame: ;D
Vackert! Jag har också tänkt försöka springa lite mer "mindful" istället för att hetsa, men det går sådär. (Sådär=dåligt)
Skicka en kommentar