Inte så muntert.
Jag ska inte springa på flera dagar nu. Det är löpstopp som gäller i alla fall fram till på måndag.
Jaha. Där ryker en hel träningsvecka.
Det passar inte mig så bra just nu, jag vill ju träna och ladda.
Men nu är det som det är. Min sjukgymnast checkade av och avskrev vissa oroligheter, diskbråck till exempel som skulle ha kunnat varit storboven. Så långt tänkte ju inte jag, jag har ju liksom ont i benet.
Men nu är det viloläge som gäller och sedan ska vi börja jobba med det här, för att citera min sjukgymnast. Det passar mig utmärkt, förhoppningsvis får jag börja springa då också.
Det som jag reflekterar över är hur ett löpstopp och insikten att jag inte ska få träna på flera dagar så snabbt får negativ inverkan på mitt humör, min kroppsuppfattning, min ork.
Det är ju ingen ny situation, jag har testat ofrivilligt viloläge förut men det blir som tvärnit varje gång det händer.
Och jag fattar att det låter så futtigt och dumt för om allt går som det ska kanske jag är igång nästa vecka.
Hm, det handlar inte bara om att det finns ett lopp jag ska springa, det är löpningen i sig.
Den är helt enkelt viktig för mig.
7 kommentarer:
Fattar att springabstinensen påverkar ditt humör. Samtidigt är det bra att bygga upp ordentligt och inse att långdistanslöpning innebär nötning av kroppen på ett allt för ensidigt sätt. Som idrottsortoped träffar jag varje vecka ett antal kvinnor i din ålder med överbelastnings- eller snedbelastningssymtom. Löpning över ca 45 min (ca 10 km) slitar oftast mer än man tror då muskler blir tröttare och senor/seninfästningar /broskytor överbelastas och spänsten försvinner när kroppen är tröttare men du inte märker det just då på grund av endorfinkicken. Varje steg innebär 2-4 ggr din kroppsvikt på leder/ledband och skelettstruktur framför allt när man springer på asfalt. Oftast funkar det i ca 2 år för en nyfrälst löpare men sedan kommer skadorna (tidigare elitidrottare märker oftast symtomen mycket tidigare). Löpning är poppis just nu eftersom det är väldigt flexibel och tidseffektiv. Jag skulle dock vilja påstå att det är bättre att springa korta rundor oftare i kombination med t ex ett jympaspass på Friskis där man belastar kroppen mer i sidled och tränar bålen och balansen. Just falsk ischias är vanligt hos löpare > 40 år. Sedan kan det röra sig om intervertebralledsartros eller hamstringssyndrom. Lycka till med rehab och översyn av ditt träningsupplägg!
Det suger verkligen asasketamycket när kroppen inte beter sig som man vill, som vanligt och är ett hinder helt plötsligt! Påverkar humöret, det gör det sannerligen. Inget konstigt med att det fastnar i huvudet också om det känns hela tiden. Hoppas på snar bättring!
mis(s)match: abstinensen är förfärlig är iaf dess biverkningar....! Det som retar mig till max denna gång är att jag har gjort min läxa. När jag fick knäpaj 2011 vilade jag länge och sedan var jag noga med att göra andra övningar för att bygga styrka för bål och rygg, knä, vader, you name it. Nu när jag följer ett träningsprogram har jag skött styrketräningsbiten till punkt och pricka - så belönas jag så här... grrr liksom. Men jag tror problemet är att jag har ökat min dos rejält och att en gammal skada som jag haft sedan jag var 20-årsåldern spökar nu. Det är en skada som jag inte fått i samband m löpning men som i perioder gett mig mkt ont. Underlaget har jag också varierat - för jag är så medveten om att asfalt är inte snällt mot kroppen. Och maraton är inte snällt heller men den sträckan springer jag bara på lopp.
frk F: ja, jag blir så fruktansvärt frustrerad av det. Det påverkar allt som är jag!
Uppenbarligen begriper jag inte alls din fascination, för min spontana reaktion är "så skönt, nu slipper hon i flera dagar". Så knäpp är jag, men jag vet ju att du gillart, så därför tycker jag synd om dig. Liknande reaktion hos mig när jag bröt båda handlederna för några år sedan. ("Men nu kan jag ju inte sticka på LÄNGE! Hur ska jag stå ut?")
Annika
Det är trist med löpstopp, jag har det också men grämer mig inte lika mycket som tidigare. Tror att jag behövde ett uppehåll.
Ja, försök att se att det hjälper dig framåt. Det är väldigt jobbigt när kroppen lägger av på olika sätt men ibland måste man acceptera för att kunna gå vidare. Jag hoppas du är tillbaka efter den här veckan! Kram!!
Annika: hahaha! jamen det är som du säger, som med stickningen, hur ska jag stå ut!
Fliselin: skittrist eftersom det för med sig så mycket depptänk fr min sida.
Hallin: ja, det är ju så. Jag måste bara acceptera och så tar jag tag i problemet.
Skicka en kommentar