Det är inte pannbenet som är min fiende

Och så bara kastade sig Deppet över mig igen. Öppnade gapet och slukade mig i en enda tugga.
Krunsch och kraschmmmm.
Min sjukgymnast sa nu tydligt, talade klarspråk eller vad det nu kan tänkas kallas.
- Nej, jag skulle inte rekommendera att du springer Stockholm maraton.
Det skulle inte vara livshotande men du skulle få plikta efteråt. Du vill ju kunna springa fortsättningsvis, inte sant? Du skulle säkert klara det för pannbenet är det inget fel på. Det är mer logiken innanför som strular.

Och då fattade jag.
Tror jag.
Och jag blev så märkligt deppig igen.
Kanske beror det på att jag på något märkligt vis hade hoppatshoppatshoppats att allt skulle vara frid och fröjd efter  a l l a   d e s s a   d a g a r   m e d   v i l a....
But no.
Det är en nerv och nerven är inte med på vad jag har på min agenda.
- Vi ska bygga upp det här och satsa på att du kan börja med löpning igen i sommar.
I sommar?
- Amsterdam då, i oktober, maraton?
- Låt oss ha det som mål.

Nu ska jag bara deppa (vill åka hem, krypa ned i sängen med täcket över skallen, inte den där jävla nerven den kan gott få frysa).
Sen ska jag komma igen.
Ja, jävlar vad jag ska komma igen.
Amsterdam.