Ärligt talat tror jag att det var mest kämpigt för mig, tonårsdöttrarna bara suckade och verkade inte tänka mer på det men oj, vad de var glada (och alla andra också för den delen) när vi väl kom hem till hemmet och nätet.
Lägenheten var rätt speciell, i ett hörnhus bestående av tre våningar och jag överdriver inte om jag säger att shabby chic-stilen måste ha varit husägarinnans absoluta favoritpyssel för kära nån det var inte en tom ytan utan att det var pyntat och då menar jag pyntat.
Här fanns vita låtsasrosor i fång, enstaka i vas, buketter, omslingrade av murgröna, i taklampan, på toa, i trappan - ö v e r a l l t. Och nallar, stråhattar, pärlhalsband, änglar, rosetter, gamla fotoramar en masse, vita statyer, mer änglar ändå, vita ramar med hönsnät, texten Amore lite överallt, sänghimmel, vita klänningar upphängda, gamla fågelburar (med rosor i) och och....
Gode Gud.
Nu ångrar jag att jag inte fotade. Jag gav barnen i uppdrag att räkna rosorna (alla var som sagt vita) men kidsen backade ur uppdraget, jag skämtar inte, det hade blivit ett tresiffrigt tal.
Men om man bortser från "extra allt" så bodde vi helt klart bra. Skönt att ha eget kök, det underlättar mycket tycker jag. Lite ovant för oss att vara så där utspridda på flera våningsplan, det brukar vi inte vara, vi sover ju ofta på vandrarhem så vi umgås ju lite i flock....
 |
| Rör oss i flock gör vi också mest hela tiden. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar