Möten

Vilken dag det blev igår. Konferens och surr och så en väääldigt lång hemresa, jag hamnade på tåget som låg direkt efter det tåg vars bistrovagn fattade eld. Mitt tåg blev ståendes länge i vad jag gissar var skogarna och hem kom jag inte förrän vid strax efter halv tolv på natten. På biljetten stod det ankomst 18:30. Men jag får nog lov att säga att stämningen ombord på tåget var rätt god ändå, vad ska man göra liksom. Man småpratade lite med folk, jag hade en trevlig ung tjej bredvid mig som jag surrade med då och då och så läste jag i min bok (tack och lov att jag tog med mig den!). 

Jag tänkte istället på de som satt i tåget där det varit brand och rök. De hade det ju inte så festligt precis. Dessa passagerare fick mitt tåg rulla fram och evakuera, tror jag läste i någonstans i nyhetsflödet att det var runt 600 pers som klämde in sig. När vi rullade upp jämsides med det skadade tåget så såg vi att passagerarna satt i totalt mörker och hade gjort det en god stund. 

Bara mobiltelefonerna lyste i mörkret....

Trött som attan förstås när man äntligen kommer hem men det hade ju kunnat vara värre. Viktigast är att ingen har skadat sig farligt. Vår konduktör var förresten världens stjärnkonduktör - jag ska skriva till SJ och säga att de har en stjärnkonduktör i sin personalstyrka.

Men om man lägger konferens och tågresa åt sidan så är det mötet med min kära väninna från långt bak i tiden som gör mig varm i själen. Vi sprang på varandra på konferensen, jag skummade listan över deltagare och hoppade till när jag såg hennes namn men när jag spanade över folkvimlet kunde jag inte hitta henne och trodde hon fått förhinder.
Men! Efter lunchen stod hon där framför mig och jag blev så otroligt glad över att se henne - nu hade det gått flera år sedan vi hördes av sedan sist!

Märkligt fin känsla det där, att man bara plockar upp allt som var och allt känns precis som det gjorde för länge sedan och så har det hunnit förflutit massor av dagar, veckor, månader.... oceaner av tid.

En kort repetition kring barn och familj och sedan kan man bara prata på... 

Kafferasten ägnade vi åt att surra och sedan hann vi med en kort, kort stund innan vi var tvungna att rusa åt var sitt håll...

Nu tänker jag.... det ska inte få ta så lång tid innan vi ses igen.