Ich bin ein Berliner 2

Hur var loppet?

Underbart! Jag håller för hög fart och skäller lite på mig själv.

Skärp dig kvinna, du kommer krokna.

Jag kan inte - min hjord springer här och jag måste följa med den.

Det är så vackert att jag får rysningar. När vi kommer runt en sväng och plötsligt ser Reichstag med dess maffiga kupol får jag se hur den breda gatan är precis proppad med löpare. Vi är så många i ett enda flöde utan slut. Vi bara måste få springa!

Jag ryyyyser.

Och alla nationaliteter! Jag springer bredvid tjejer från Venezuela! Killar från Mexiko, löpare från alla möjliga länder i Europa och vi bara springer och springer.

Och vilken publik.

Asså. Shit. Publiken hejade på alla!! Jag kände mig som värsta löpardrottningen och fick värsta egoboosten.

Ska vi ta alla underbara frivilliga funktionärer också? Värsta markservicen, langade fram som det var Nobelfesten. Och musik utmed banan förstås, bäst var som alltid de som trummar som besatta.

Och så fanns det lätt avsvalnat te att dricka. Behöver jag säga något mer? 

Ok. Jag skärper mig. Jag är fortfarande hög av min upplevelse och prestation. 

Jag kutar på, känner att farten, orken, glädjen - allt bara finns där. Och Berlin bara; taaaa för dig. 

Spring kvinna.

Und Libby lauft.

Tysken tycker det är kul att skämta om öl. Många som står utmed vägen ropar hur många kilometrar det är kvar innan man får öl (målgång. obs alkoholfri) eller har skyltar att "nu blir ölen varm, bäst att du springer på..."

Jag kollar klockan, jaha minsann. Inser att här finns ett PB att casha in. 

Om jag nu håller för det. 

Jag dricker te (seriöst det är så refreshing att jag tror det är raketbränsle i det) och äter äpple. Vid 30-32 drar jag i mig lite powermojs. Försiktigt - jag vet aldrig vad Libby-magen tycker om sånt. 

Här är jag tröööött. 

Kollar klockan, matar på med kilometrarna, överlägger med mig själv.

Orkar du? Konserthuset nästa, babe. 

I'm asking you woman; O.r.k.a.r.  d.u.?

Jag springer på. Nu vill jag nå mitt mål.

SUB 4

Jag ser Brandenburger Tor. Jag ser Brandenburger Tor. Jag ser Brandenburger Tor.

Ja, hjärnan hakar upp sig.

Jag vet att man måste springa liiite till efter det. Brandenburger Tor är inte mål.

Men nästan.

Nu springer Libby som det brann i häcken på henne. 

Nu ska jag f*n ha mitt SUB 4.

Jesus. Jag är trött. Jag känner det.

Orkar du?

Brandenburger Tor.

Jag är förbi. 

Ziel.

Mål på tyska och jag - är i mål.

SUB 4 - mina vänner.

...

här stapplar jag och får mitt gula plastskynke som ger mig överraskande värme då det stänger ute kylan nu när jag inte springer längre (känns som att det kan räcka på en stund).

Jag får mer te.

Jag får en påse. Jag piggnar till. Man piggnar till överraskande fort trots tröttheten.

Hela jag bubblar av endorfiner. Jag försöker hålla tillbaka tårarna och hämtar istället mina överdragskläder.

När jag lämnar detta område maxat av löpare i gula plaskskynken med trötta, glada, euforiska ansikten, när jag går därifrån stärkt av ännu mer te går jag förbi resultattälten.

Jag ber att få mitt "bevis" från loppet med alla mina tider och jag läser på detta "Urkund" (maffigt va?).

Jag ser att det verkligen ÄR SUB 4.

Då.

Lipar jag lite när jag går längs med Unter den Linden igen, hem till hotellet.